Mycket har skrivits i Danmark, Norge och Sverige i samband med tvåårsdagen av Rysslands invasion av Ukraina. Det mest slående sa dock fransmannen Pascal Bruckner i en intervju med Berlingske (24/2): Europa har förlorat sin soldatdygd, och offren är de nya hjältarna. Bruckner konstaterar att vi applåderar och hyllar personer som det är synd om, snarare än de som åstadkommer något. Dessutom går vi inte längre i krig; å andra sidan går vi gärna ut på gatorna för att kämpa för högre löner, Palestina, klimatet, aktiv dödshjälp eller existensen av 117 kön. Vår förståelse av kamp har blivit mer och mer abstrakt.

Här påminner kriget i Ukraina oss, kanske på ett omedvetet plan, att självförsvar kan bli nödvändigt, men det är trots allt bättre att ukrainarna strider för oss än att vi själva måste åstadkomma något som ens kan påminna om ett yttre och inre försvar.

Medan vi pratar, analyserar och förklarar avsikterna hos sittande presidenter och regenter vid nästan varje middagsbjudning, har vi i decennier släppt in en grupp människor i Europa vars normer och religiositet utgör en tickande bomb för vår pratsamma, liberala demokrati – och ännu viktigare – för våra barns framtid. Det hänger helt enkelt inte ihop. Försvar är bra – bara inte här.

Det måste vara därför vi flaggar för ukrainarna från alla byggnader och bussar. De utkämpar en kamp vi inte längre kan föreställa oss värdet av och kostnaden för. Något inom oss, som tidigare kallades instinkter, viskar till oss att det är bra att slåss, trots att framstående kvinnor och män ställer sig i kö för att högljutt avfärda dessa instinkter som giftiga och manschauvinistiska.

Naturligtvis var det världskrigen som gjorde oss till pacifister, upptagna av små, narcissistiska feministiska debatter i media och underhållning. Före första världskriget åtnjöt soldater, poliser och andra tjänstemän ett stort offentligt erkännande. Efter kriget förändrades moralen. Särskilt i Västeuropa slutade man upp med att se soldater och andra som riskerar att betala med sina liv som hjältar, och med åren försvann soldatrollen mer och mer från ett samhälle i feminismens våld. Till sist sågs soldaten som en stackare à la parkeringsvakt i Hemvärnet.

”Självklart är det inte fel att undvika krig, det är bättre att prata om saker och ting. Men det har gjort att soldaten misskrediteras totalt som figur”, säger Bruckner.

Helt i linje med denna progressiva utveckling har försvaret och militären blivit allt mer osynliga, avväpnade och utsvultna. Anställda inom det danska försvaret har vetat det i decennier, men ingen inom politiken ansvarig för uppgörelsen har erkänt det och sagt det högt, att våra styrkor – än mindre flygvapnet – kan jämföras med Tivoli, och att vi har allt sämre kontroll över klaner, gäng och kriminella utomjordingar. Donald Trump hade och har fortfarande rätt: det är hög tid att européer investerar i sitt eget försvar och i sin egen intelligens. I en multipolär värld kan vi inte nöja oss med att ringa till Nato när det kniper.

Samtidigt har soldatdygden försvunnit från de västeuropeiska samhällena som frossar i konsumtion, underhållning och karnevalsstämning, varför krig uppfattas som en anakronism.

Idag kan vi inte ens översätta ”jihad” till något som förklarar islamisk infiltration och terror. Inför denna specifika uppgift måste den danska polisen helt enkelt googla på ordet utan att hitta det väsentliga. Jihadisternas dröm om att förverkliga ett kalifat med medeltidsvärderingar som ideal förkastas också av myndigheter och politiker som något vi inte behöver ta på allvar.

Terrorister är i själva verket offer som har rätt till en fin och högtidlig begravning, som docent vid Centrum för Mellanösternstudier vid Syddansk Universitet Helle Lykke Nielsen uttryckte i en krönika i Politiken häromdagen (14/2):

Omar El-Hussein har fått en anonym grav, som om han inte borde sörjas eller minnas. Verkar det vettigt?
Eftersom alla människor har ett värde, även om de gör hemska saker, bör vi sträva efter att förstå vad som gör unga, oskyldiga barn till vuxna terrorister.

Exakt nio år efter att Omar el-Hussein 2015 attackerade ett möte i Lars Vilks-kommittén i Krudttønden i Köpenhamn och dödade Finn Nørgaard, för att samma kväll försöka tvinga sig in i synagogan i Krystalgade och i det sammanhanget dödade dörrvakten Dan Uzan, klagade Helle Lykke Nielsen på att gärningsmannen begravts anonymt på den muslimska kyrkogården i Brøndby. Det är ju för illa. Terrorister är också människor, dvs. offer. Därför vill docenten nu gärna få hans grav offentligt utmärkt med namn, så att fler kan komma ihåg honom. För som han nu vilar, reduceras hans liv till det som föreläsaren kallar ett ”icke sörjbart liv”.

Man skulle nästan kunna tro att Pascal Bruckner hade hört talas om den registrerade docenten i Odense. Européerna har blivit ”de enda bovarna i en värld av ärkeänglar”, avslutar fransmannen, som är aktuell med en ny bok med titeln ”Je souffre donc je suis”: Jag lider, därför är jag.

”Vi reagerar på terrorattacker med blommor och gosedjur”, men saknar en motståndskultur och ”har glömt den gammaldags patriotismen”. Vår flytande, sköra och postmoderna identitet fokuserar nu bara på en enda fråga: Vem är det mest synd om?

Det är fyndiga ord. En sak är säker – året runt: Så länge offren är de nya hjältarna vinner vi garanterat ingen strid, varken här eller där.