”Det går att hata sig själv orimligt mycket. Man kan tycka illa om sitt utseende, uppleva att man inte är bra på något eller uppleva att man behandlar andra illa. Tankar som kan leda till impulser att vilja skada eller straffa sig själv. Så ska ingen behöva leva.”

Så lyder inledningen till avsnittet ”Självhat och destruktivitet” på föreningen Minds hemsida. Mind hette tidigare Sfph (Svenska föreningen för psykisk hälsa) och har sedan 1931 arbetat för psykisk hälsa. Texten är faktagranskad av Marie Åsberg, senior professor i psykiatri vid Karolinska Institutet i Stockholm, och den är riktad till personer som upplever att de är orimligt självkritiska, och deras anhöriga.

Enligt Mind finns det (viss) hjälp att få, och man rekommenderar kontakt med vårdcentral, psykiatrisk öppenvård eller företagshälsa för att ta reda på var självhatet kommer ifrån och hur det kan hanteras. Samtalsterapi och medicinering har visat sig hjälpa.

Men frågan är om diagnosen även går att applicera på ett land? Minds text om självhat och destruktivitet är nämligen den hittills bästa beskrivning jag har funnit över tillståndet i nationen Sverige – eller ”det svenska tillståndet” som det kommit att kallas utanför Sveriges gränser.

Sverige har blivit den där tjejen i klassen som egentligen är ganska söt, men som inte har förstått det. Hon som aldrig säger nej, som aldrig sätter gränser (varken mentalt eller fysiskt) och som tror att hennes enda värde är att tillfredsställa alla andra – eftersom hon inte tror att hon är värd något bättre. Det leder såklart till att hon blir utnyttjad av alla utan skrupler. Och det är ganska många.

Moder Svea har regredierat till att bli en krisande tonårsversion av sitt forna jag. Hon låter sig utnyttjas av alla. Upprätthållandet av nationens gränser är sedan länge nedmonterat, liksom förmågan att försvara sig själv vid ett angrepp. Istället har hon gjort sig beroende av en allians med helt andra mål än hennes eget väl och ve, och skänkt bort både innehållet i de militära förråden, medborgarnas säkerhet och sin välfärd – för att tillfredsställa det hon tror är andras krav och förväntningar på henne. Att hon själv tynar bort och förvandlas till oigenkännlighet bryr hon sig inte om. Andras önskningar går före de egna behoven, och hon anser sig inte vara värd bättre.

År 2002 hävdade Mona Sahlin att invandrare ”har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop” dem, medan svenskar bara hade ”midsommarafton och sådana töntiga saker”. Fyra år senare konstaterade Fredrik Reinfeldt att ”ursvenskt är bara barbariet”, och under en flyktingkonferens 2015 slog chefen för myndigheten Forum för levande historia Ingrid Lomfors fast att ”det finns ingen svensk kultur”.

Låt oss återgå till artikeln i Mind:

”Att leva med självhat är som att leva med en inre mobbare. Hen kritiserar och dömer jämt och ständigt och får en att känna sig värdelös, misslyckad, dålig, ful, äcklig, fet, elak eller konstig. Den inre mobbaren övertygar även den drabbade om att människor runt omkring ser hen på samma sätt.”

Vill man få ett tydligt exempel på hur läget är i Sverige idag, vänder man lämpligen blicken mot en av de mest hyllade och välfinansierade rösterna: Stiftelsen Expo, som sedan 1995 säger sig ha ”försvarat det demokratiska samhället mot det hot som rasismen utgör”. Nyligen publicerade Expo ett scoop om det växande hotet från högerextermism och nazism. Under rubriken ”Beväpnade tonåringar planerar nazistiska våldsdåd” låter man oss få veta att Sverige nu hotas av att ”ett tjugotal svenska tonåringar använder slutna chattrum för att planera ideologiskt motiverade våldsdåd”. Ledaren för denna nazistiska stormtrupp som hotar landets alla muslimer, homosexuella och transpersoner? En 14-åring från Östergötland.

Barn som knappt hamnat i målbrottet är plötsligt ”ungdomar” (till skillnad från skäggiga och tunnhåriga män med egna familjer som av Expo fortfarande presenteras som ”ensamkommande barn”). I detta fall, när det handlar om etniskt svenska barn, är det dessutom helt andra spelregler än vad som vanligtvis gäller när det gäller våldsbenägna unga – nu hänvisas inte till några socioekonomiska faktorer, det krävs inga stödjande samhällsinsatser och det skylls inte på tidigare negativa erfarenheter. Nej, istället kräver man föräldraansvar. Visserligen helt korrekt, men märkligt ändå att det låter så olika beroende av ungdomarnas etnicitet… Och det lär komma mer av samma. Artikeln är den första av tre i Expos granskning ”Jägarna – från digital gemenskap till nazistiskt gatuvåld”.

Expos granskning av Östergötlands Hitlerjugend är gjord av Erik Glaad och My Vingren, som genom artikelserien vill uppnå Expos syfte att ”stötta de tjänstemän, organisationer och antirasister som utgör demokratins ryggrad så att de blir bättre på att bemöta [det rasistiska] hotet”. Det är ett stort och viktigt syfte. Till sådant behövs duktiga journalister med sunda värderingar och en trygg personlighet. Men hur ser My Vingrens självbild ut? Tja, ungefär som Sveriges:

Hur ser den människas självkänsla ut som uttrycker sig så i sociala medier? Självhatet är både tragiskt och uppenbart. Gissningsvis skulle professor Åsberg på Karolinska Institutet be fröken Vingren att uppsöka sin vårdcentral för bedömning och eventuell medicinering. Men istället får hon möjlighet, tidigare i Researchgruppen och nu i Expo, att framstå som en av nationens främsta auktoriteter gällande tillståndet i landet och som kapabel att analysera hotet mot dess invånare. Och i det avseendet tycks hon inte (heller) särskilt objektiv:

Så uttrycker sig alltså någon som, tillsammans resten av den (av rasistiska åsikter präglade) anti-rasistiska rörelsen och sju av riksdagens åtta partiledare, tycks hata Sverige och allt svenskt – men ändå får uttala sig om tillståndet i landet och ange riktningen för den politik som ska föras.

Jag fastnar för inledningens avslutande konstaterande: ”Så ska ingen behöva leva.” Nej. Ingen ska behöva leva så, oavsett om man är drabbad på individnivå eller som medborgare i en drabbad nation.

Frågan är bara vem som kan hjälpa Sverige – och hur? Går det ens, med mindre än att det infinner sig en revolution – eller att nationen totalt raseras, för att sedan kunna byggas upp igen ur spillrorna? Det krävs inte särskilt livlig fantasi för att se kopplingarna mellan det individuella självhatet och den nationella nivån även här:

”När känslan av självhat och ångest blir för stark finns risken att ta till destruktiva beteenden för att hantera eller bedöva de obehagliga känslorna. Att skada sig själv är ofta ett sätt att lindra ångesten men också att straffa kroppen. En person med självhat kan få känslan av att kroppen behöver renas. [—] Man kan även få självmordstankar.

[—] Kanske känner personen att hen inte ens är värd att må bra. Det kan göra att man slutar bry sig om, eller till och med undviker, sådant som skulle få en att må bättre.

Där och då kan allt negativt man tänker om sig själv kännas sant. Som att det inte finns någon annan utväg än att fortsätta mobba eller straffa sig själv. Men det är huvudet som lurar en. Det finns andra bättre sätt att hantera de här känslorna, som på sikt kommer få den drabbade att må bättre.

Att skada sig kan göra att de jobbiga känslorna lättar för stunden men är aldrig en bra lösning på längre sikt.”

Sverige befinner sig tveklöst på den destruktiva stigen och vi har redan hunnit långt, så långt att Moder Svea aktivt tycks undvika alla åtgärder som skulle kunna leda till ett tillfrisknande. Om vi lider av ett patologiskt självhat på nationell nivå, är passiviteten och handlingsförlamningen logisk. Annars inte.

Men vi har de facto försökt rena oss själva från vår (tidigare) privilegierade position i världen genom att nedvärdera och straffa oss själva, och konsekvenserna av det är tydliga: Det land som för ett par decennier sedan var ett av världens tryggaste och mest välfungerande välfärdssamhällen, lyfts nu fram som varnande exempel. Polisen har överlämnat sitt våldsmonopol till kriminella gäng. Landet skakas av i praktiken dagliga bombdåd och mord. Samhället islamiseras och demografin visar att svenskar inom kort är en minoritet i eget land. Men trots det matas svensken dagligen och stundligen med hur rasistiska och dåliga vi är, och vi får veta att de förklaringsmodeller som används för att relativisera andra gruppers hat och våld inte är applicerbara på oss.

Den stigen leder bara till en plats. Det är ett nationellt suicid vi betraktar, och är del av. Människorna som hatar Sverige har drivit Moder Svea upp på bålet. Men vad som en dag reser sig ur askan, kan vi som älskar henne fortfarande påverka.