I centrum för de flesta av USA:s nuvarande kriser är dogmen om mångfald, jämlika resultat och inkludering (diversity, equity, and inclusion, DEI). Den södra gränsen öppnades för att demokraterna ville ha fler möjliga röster i osäkra postval. De ville bygga valkretsar av människor som var beroende av stöd från den federala regeringen.

Det skriver Victor Davis Hanson i American Greatness. Han fortsätter med att påpeka att varje motstånd mot denna cynism avfärdas som ”rasism”, ”nationalism” och ”främlingsfientlighet”.

USA är i kris. Militären har brist på mer än 40.000 soldater även efter att de infört fat camps. Pentagon har skrämt bort vita män genom att stämpla dem som rasister från födseln. Den tidigare chefen för generalstaben, general Milley, fokuserade på sitt ”vita raseri”. Men dubbelt så många vita soldater dog i Irak och Afghanistan jämfört med färgade soldater.

Sambandet mellan kritisk rasteori och kritisk juridisk teori har bl.a. bestod av att polisen avskaffades, Soros-finansierade distriktsåklagare straffade brottslingar och att massplundring, ockupanternas rättigheter och allmän laglöshet i amerikanska städer legitimerades.

DEI och woke-infekterade universitetsfakulteter har lett till en aldrig tidigare skådad nivå av antisemitism på campus. Hamas beskrivs som offer och hamnar därmed i den grupp som förklaras förtryckta.

Fokus har flyttats bort från meritokrati och ersatts med politisk renhet som betonar ras, kön, klass och stamkriterier, skriver Hanson. Framgång eller misslyckande definieras inte längre av resultaten, utan av graden av ortodox fanatism.

Vi ser det också i språket, där fler och fler pratar om ”levd erfarenhet”, som om inte vi alla har upplevt något i våra liv. Men det är här klanen kommer in i bilden. Du kan säga ”jag som kvinna” eller ”jag som svart man” och så vidare. Men om du säger ”jag som vit, heterosexuell man” är du redan bedömd av denna pladdrande klass.

Hanson påpekar att mycket av Napoleons framgång berodde på att han fokuserade på meritokrati snarare än på familjebakgrund. Varje soldat bar en marskalkbatong i sin ryggsäck, sa Napoleon och bevisade i praktiken att det inte bara var något han sa.

Det finns otaliga exempel på motsatsen. Hanson nämner bland annat Mao och kulturrevolutionen. Men idag marscherar rödgardisterna igen, och nu är det USA och den västerländska civilisationen som står på spel.

Kulturrevolutionen upprepar sig, rödgardisterna marscherar igen

Näringslivet följer upp denna postmoderna galenskap.

Institutioner från United Airlines och Federal Aviation Administration till Pentagon och elituniversitet har omformats i hysterin efter George Floyd. Och till glädje för konkurrenter och fiender utomlands, använder de nu andra kriterier än meriter för att anställa, främja, utvärdera och behålla människor.

Konkurrensen kommer inte från EU eller Storbritannien, som målmedvetet går åt samma håll.

En bra pilot eller en bra soldat bestäms inte av sexuell läggning, kön eller hudfärg, utan av skicklighet och ansträngning. Det bryter mot jämställdheten, vilket kräver att alla uppnår samma resultat. Kommunismen är uppenbar, men den här gången är den bara ett kamouflage för det verkliga målet: Ett nytt feodalt system och globalt tyranni.

Den gemensamma nämnaren för kritiska teorier, från kritisk juridisk teori till kritisk social teori, är giftig nihilism, som hävdar att det inte finns några absoluta standarder, utan bara godtyckliga regler och förordningar inrättade av en privilegierad, mäktig klass för att exploatera ”den andre”.

”Den andra” får mig att tänka på Jean Paul Sartres koncept L’enfer c’est les autres – Helvetet är de andra.

Det Sartre säger är grovt sett: När jag möter någons blick (le regard) kommer jag i direkt kontakt med deras inre, deras ande. När jag träffar någon upptäcker jag den andre, inte som en sak, utan som ett subjekt, som en individ som liknar mig själv.

Sartre såg detta som ett hot, ett helvete. Men när Sartre återvände till Frankrike efter att ha studerat filosofi i Tyskland 1939, berättade han för världen att det inte fanns någon skillnad mellan Nazityskland och hans hemland Frankrike.

Han kunde inte känna igen helvetet i Hitler. Ändå förblev han en sorts intellektuell påve, som bland annat argumenterade för att legitimera pedofiler, en vanlig ståndpunkt bland franska intellektuella på den tiden.

DEI tvingar individen in i en oönskad gemenskap. Alla människor behöver ett sammanhang; vi är i grunden sociala varelser. Men många av oss vill själva välja detta sammanhang, oavsett om det är storfamiljen, grannskapet, kyrkan eller fotbollsklubben. Nu tvingas vi till en makaber jakt på det ”nya vi” som vi aldrig bett om.

DEI leder USA in i medelmåttighetens rike, skriver Hanson. Det bådar inte gott, historiskt sett.

Genom historien har det alltid varit de mest mediokra och opportunistiska kommissionärerna som dyker upp när meritokratin försvinner.

Vi känner igen det från det intellektuella vrakgods som präglar stora delar av akademin, för att inte tala om våra politiska ledare.

Dessutom infekterar denna perversa klankultur, som vi ser spridas som en pest, även motståndare till galenskapen.

Tyvärr fungerar giftig tribalism på samma sätt som spridning av kärnvapen. När en grupp väl har blivit helt tribal kommer andra också att bli det, om så bara för sin egen överlevnad i en balkaniserad, hobbesiansk värld av bellum omnium contra omnes.

Det är latin för ”ett krig där alla kämpar mot alla”. Det är det oundvikliga slutet på väckelseideologin.

USA var så framgångsrikt eftersom det tacklade massinvandring med meritokrati och den amerikanska drömmen. Nu introduceras DEI och den amerikanska mardrömmen av en så kallad elit som hatar USA och alla som fortfarande älskar sin nation. Det betyder att USA:s tålmodiga fiender, som Kina och islam, bara kan sitta tysta i båten och vänta på att USA och hela den västerländska civilisationen ska förgöra sig själva.

Det finns fortfarande hopp, men det kräver handling, avslutar Hanson.

Vår framtid beror på hur snabbt vi förkastar DEI-ortodoxi och helt enkelt fattar empiriska beslut om att sluta trycka pengar, avskräcka fiender utomlands, upprätthålla våra lagar, straffa brottslingar, säkra gränsen, nystarta militären, återvinna vårt energioberoende och döma medborgare efter karaktär och talang och inte efter utseende och politik – åtminstone om det inte redan är för sent.

Om någon kan få Amerika på rätt spår så är det förmodligen Donald Trump och MAGA-rörelsen han har skapat.

Det är svårare att se vem som kan rädda Europa. Men EU-valet i juni kan få hoppet att återvända även här. Det finns åtminstone en strimma hopp kvar.