Apokalypsens fyra ryttare för med sig pest, svält, krig och död. Vi känner dem från Johannes uppenbarelse och föreställningen om den sista apokalyptiska striden och världens ände.

”De fick makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden.” (Uppenbarelseboken 6:8)

Dessa dagar galopperar apokalypsens fyra ryttare ’över en fjärdedel av jorden’, åtminstone över hela den västra delen av världen. De rider även på våra gator. Men den femte ryttaren är den farligaste.

Det började i början av 90-talet med Sovjetunionens och kommunismens kollaps och med reform- och öppningsperioden i Kina. I väst trodde man att Ryssland och Kina var på väg att bli stabila demokratier, och att USA:s roll som världens ledande supermakt inte gick att utmana. Båda delarna var fel.

Både Ryssland och Kina blev mer integrerade i det globala samhället. Men de utvecklade en centraliserad kommandoekonomi och en form av rovdjurskapitalism som trots allt gav välstånd till stora delar av befolkningen. Varken Ryssland eller Kina är på väg att bli demokratier. Tvärtom har de båda bibehållit sin totalitära regim.

Kinas ekonomi blev snabbt den näst största i världen. Och Kina utmanar nu USA:s roll som världshegemoni, precis som USA utmanade och tog över Storbritanniens roll som världens ledande supermakt för drygt hundra år sedan.

I väst är vi nu mitt uppe i ett omfattande historiskt paradigmskifte. De ekonomiska problemen är stora. Det demokratiska underskottet växer. Och det kulturella och moraliska förfallet är enormt.

Det beror bland annat på förändrade varuflöden och förändrade maktförhållanden i internationell politik. Men det är en utveckling som till stor del är självförvållad.

Det går otroligt snabbt. Hela den västerländska civilisationen sätts i brand. Det kan tyckas som om apokalypsens fyra ryttare är på jakt i hela västvärlden.

Den ena ryttaren har fört tillbaka kriget till Europa.

Det är ett existentiellt krig. Och det fortsätter att eskalera. Faran för ett tredje världskrig eller ett kärnvapnens Ragnarök, genom missförstånd eller planerat, är större än någonsin.

Det hade förmodligen kunnat undvikas om västerländska ledare på 90-talet hade visat en större förståelse för de ryska initiativen, som syftade till att etablera en gemensam säkerhetsstruktur i Europa, istället för att expandera Nato så snabbt till tidigare ryska intressesfärer.

Kriget är nu inne på sitt tredje år, och vi har nu vant oss vid det. Men faran för att den skulle kunna eskalera och även komma hit har inte blivit mindre av den anledningen. Få verkar bry sig. Inte våra ledare heller.

Det norska försvaret 2024 är i sämre skick än det var 1940. Samtidigt är vi i praktiken i krig med en stormakt som vi delar gräns med.

Den andra ryttaren har attackerat västerländsk demokrati.

Både USA och Europa har tydligt rört sig i en autokratisk riktning under de senaste tio åren. Det har skett omärkligt och gradvis över tiden. Kongressen i USA drivs av givardrivna politiker på båda sidor. Och i våra länder har en grupp professionella karriärpolitiker etablerat sig som en permanent, politisk oligarki över partigränserna.

De nominerar och väljer i själva verket sig själva med hjälp av Europas mest slutna nomineringssystem. Tillsammans med det statliga partistödet har politikerna gjort sig oberoende både av partimedlemmarna och av väljarna. Om det är Jonas eller Erna [eller Ulf eller Magdalena; reds. anm.] som är statsminister har liten betydelse för den politik som förs.

Den tredje ryttaren bär globalisternas skylt, FN:s mångfärgade hållbarhetsmärke och World Economic Forums logotyp i sin banderoll.

Han kom ridande med föreställningen om en evig liberal världsordning under Pax Americana och med en naiv tro på frihandel och en perfekt världsmarknad.

Och han kom med föreställningen att en liten självutnämnd elit av centrala politiker, internationella företagsledare och givarna bakom de stora internationella NGO:erna borde lösa världens övriga problem utan inblandning från väljarna i de länder som finansierar dem, bland annat Norge, som är ett av de mest generösa givarländerna.

Industribasen i stora delar av OECD-området överfördes till Kina och andra lågkostnadsländer. Nationalstaternas myndighetskompetens avnationaliserades och överfördes till internationella konfederationer som FN, EU, OECD, WHO och privata icke-parlamentariska, icke-statliga organisationer som World Economic Forum.

Det har gjort de stora internationella investeringsfonderna och givarledda politikerna i USA och flera andra länder rika. För arbetarklassen och de lägre skikten av medelklassen i USA och Europa har det dock lett till fattigdom och umbäranden och till en kraftigt försvagad demokrati.

I Norge har den politiska eliten, med hjälp av en rik skattkammare, kunnat köpa sig tillgång till röda mattor på den internationella arenan och lukrativa internationella positioner. Men för de flesta har det lett till en självförvållad elpriskris, dyr-tider med höga bolåneräntor, en försvagad valuta och minskad autonomi.

Den fjärde ryttaren är den fakta- och verklighetsförnekande postmodernismen.

Den dekonstruerar och bryter ner, gör vitt till svart och skapar förvirring och allmänt kaos. Objektiva fakta, vetenskap och universella principer relativiseras och ersätts med brist på regler och normer där ’allt är tillåtet’ för minoriteter, men inte för majoritetsbefolkningen.

Etablerade strukturer bryts brutalt ner med hjälp av identitetspolitik och krav på särbehandling och kompensation för vad de anser är systemdiskriminering och generationsförtryck av marginaliserade grupper, främst kvinnor, homosexuella, könsförvirrade, färgade, etniska minoriteter och muslimer.

Identitetspolitiken har sitt ursprung i 68-generationen och på vänsterkanten, men i Norge har den fått bra stöd både i mittenpartierna och långt in i Høyre. De 169 har låtit gayrörelsen monopolisera det offentliga rummet med utåtagerande gayparader och ständiga markeringar.

Det finns ingenting i Bibeln om den femte ryttaren. Men den är kanske det farligaste. Han rider på en trojansk häst mitt ibland oss.

Den femte ryttaren är vår egen dumhet. För de flesta av de hot som hotar oss idag är självförvållade. Vi har skapat dem själva.

Det gäller den kris Försvarsmakten befinner sig i. Den orsakas av oansvariga politiker i framförallt de två regeringspartierna, Arbeiderpartiet og Høyre.

Det handlar om urholkningen av demokratin. De många bedrägeriärendena i Stortinget vittnar om att de 169 har blivit mer måna om att tillvarata sina egna intressen än intressena hos de väljare de företräder.

Det handlar om globaliseringspolitiken och den politiska elitens knäfall inför ett EU som tagit över hela industrin, handel, energi, miljö och handelspolitik samt invandringspolitiken och det mesta av rättsutvecklingen i landet.

Och det gäller den verklighetsförnekande och destruktiva identitetspolitiken och woke-galenskapen som har feminiserat försvaret, socionomiserat den offentliga förvaltningen och domstolarna och som redan har förstört universiteten och är på väg att förstöra våra skolor.

Jag fruktar Ryssland och faran med kärnvapenkrig, men jag fruktar Ryssland mindre än våra egna odugliga, oansvariga och delvis korrupta politiker. Det största hotet kommer inifrån, inte från öster.

Det största hotet är vår egen dumhet!