”Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: »De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.« Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.

Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: »Varför gråter du, kvinna?« Hon svarade: »De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.« När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: »Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?« Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: »Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.« Jesus sade till henne: »Maria.« Hon vände sig om och sade till honom: »Rabbouni!« (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: »Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.« Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.”

Joh 20:1-18

Maria Magdalena hade sett Herren! Kvinnan vars liv hade förändrats så radikalt efter mötet med Jesus blev den första som träffade honom efter uppståndelsen. Det blåste bort alla traditionella förväntningar, men säger så mycket om Gud.

Några dagar tidigare, på skärtorsdagen, bad Jesus för sina lärjungar och för dem som kom till tro genom dem. Detta ägde rum innan lärjungarna gick ut i Getsemane trädgård och Jesus blev tillfångatagen. I slutet av påskmåltiden bad Jesus den bön som kallas Jesu översteprästerliga bön. Hela kapitel 17 i Johannesevangeliet är en återgivelse av denna bön.

Jesus ber till sin Fader och visar oss vad som verkligen betyder något, vad Gud bryr sig om. Han frågar bland annat:

”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Bönen kan sammanfattas i fem punkter:

1. Fadern och Sonen är Gud.
2. Fadern har sänt Sonen, och Han har visat sig för lärjungarna.
3. I tro på Honom har lärjungarna alltså gemenskap med Fadern.
4. Jesus ber för alla dem som tror på grund av vad lärjungarna säger (deras ord).
5. Han ber att vi ska vara ett, så att världen kan förstå att Fadern har sänt Sonen och älskar alla människor, på samma sätt som Han älskar Sonen.

Detta är huvudbudskapet i vår tro. Det är som om Gud säger till oss: Jag älskade dig, men du lämnade mig. Nu vill jag ha dig tillbaka, för alltid.

Kom ihåg att detta inte bara är en teori eller en politisk handlingsplan. Vi bevittnar en verklighet. Gud blev människa, precis som du och jag, och har gjort allt som står i Hans makt för att vi ska vara med Honom i all evighet.

För samhället blev påsken startskottet för en politisk revolution. Djävulens makt bröts, döden besegrades. Guds kamp mot ondskan och Hans kärlek till människan blev en absolut sanning, och historien vittnar om betydelsen av detta kosmiska drama. Människan förstod att det onda måste bekämpas. I alla kulturer, utom den judiska, hade ondska varit en naturlig del av livet. Ingen stat hade något som liknade allmän människovärde på ”programmet”. Även i Romarriket, ett imperium vi så ofta pekar på som ursprunget till vår kultur, var mord en form av offentlig underhållning.

Allt förändrades när vi träffade en Gud som sa att Han älskade oss så mycket att Han gav sin son för oss. Som såg på oss och sa åt oss att älska varandra som Han har älskat oss.

Det är avgörande att vi förstår hur tron ​​blev vanlig och gav grunden för en helt ny civilisation. Därför finns det också anledning att frukta vad som kommer att hända i ett samhälle som avvisar den som offrat sig. Det korrigerande alternativet till vår destruktiva natur kommer att försvinna, våra ledare kommer inte att känna några andra gränser än sina egna, gränser vi vet är väldigt flexibla. Vi får inte tro så gott om oss själva att vi inbillar oss att det förflutnas gränslösa ondska bara är historia.

Det kan därför inte bli för mycket kristendom i påskfirandet, och politiker som säger att de inte tror på påskens budskap bör utmanas att berätta vad de tror på. Alla tror på något, och vår civilisation byggdes av de som trodde på kärlekens Gud. Jag skulle gärna se någon komma med ett bättre alternativ.

Glad påsk!