×

Ur flödet/i korthet

Zoraya ter Beek (28) avlivas i början av maj. Hon vill bli kremerad och har bett sin pojkvän att strö ut askan på ”en fin plats i skogen”.

– Jag ville inte besvära honom med att ta hand om graven. Vi har inte valt urnan än, men det blir mitt nya hem.

Generöst erbjudande

Zoraya ter Beek är fysiskt frisk, men hon känner sig deprimerad och har bestämt sig för att utnyttja de holländska myndigheternas generösa dödshjälpserbjudande.

Hon bor i ett fint hus i en liten by nära gränsen till Tyskland. Hon hade en gång ambitioner att bli psykiater, men lyckades aldrig få tillräckligt med viljestyrka för att slutföra sin utbildning. Depression, autism och borderline personlighetsstörning hämmade henne – och psykiatern sa till henne att hon aldrig skulle bli bättre.

Förälskad

Nu är hon trött på att leva trots att hon är kär i sin pojkvän. Han kommer att vara med henne till slutet.

– Jag är lite rädd för det yttersta okända. Vi vet inte riktigt vad som kommer efter eller om det inte är någonting? Det är lite läskigt.

Jag ser det inte som att min själ lämnar mig, mer som att bli befriad från livet. Jag ska lägga mig i soffan i vardagsrummet, ingen musik. Läkaren tar sig tid. Oftast är det först en kopp kaffe för att skapa en mjuk atmosfär. Sedan frågar hon om jag är redo. Hon frågar igen om jag är säker, och sedan påbörjar hon proceduren och önskar mig lycka till. Eller en god tupplur – för jag ska ingenstans.

Läkaren ger sedan ett lugnande medel innan han administrerar läkemedlet som stoppar ter Beeks hjärta.

Efter hennes död kommer en kommitté att kontrollera att läkaren har följt ”aktsamhetskriterierna” innan den förklarar att Zoraya ter Beeks liv avslutades inom lagens gränser.

– Sjukvården ger upp lättare än tidigare

Ter Beek är en av ett ökande antal människor i Väst som väljer att avsluta sina liv snarare än att leva med smärta, som i många fall kan behandlas.

– Jag ser fenomenet framför allt hos personer med psykiatriska störningar, en grupp som sjukvården tycks ge upp lättare än tidigare, säger Stef Groenewoud, hälsoetiker vid Theological University Kampen i Nederländerna.

Från sista utväg till standardalternativ

Theo Boer, professor i hälsoetik vid det protestantiska teologiska universitetet i Groningen, var under tio år medlem i en utredningskommitté för dödshjälp.

– Under de här åren såg jag hur eutanasipraktiken utvecklades från att vara en sista utväg till att bli ett standardalternativ.

Människor uppmuntras i tysthet att låta sig dödas av lagar som avstigmatiserar självmord, allt förhärligat av sociala medier och ”rätten att dö”-aktivister. I kritikernas ögon har de blivit offer för en sorts självmordssmitta, skriver The Free Press.

Läs också

Lämna ett svar