Vi är inne i en ny fas när det gäller synen på invandringsfrågor. Efter en lång och tröttsam debatt i mer än tjugo år har ett nytt normaltillstånd uppstått.

Invandringspolitik är inte längre något vi diskuterar. Vi är överens om det mesta och tror felaktigt att olyckan har avvärjts, att det är under kontroll. Den integration vi hade hoppats på under 1990-talet har uteblivit. Det intresserar oss inte längre. Istället försöker varje enskild familj att snirkla sig fram till ett modus vivendi bland invandringens negativa konsekvenser, inklusive islamisering av skolor, stadsdelar, kriminella gäng och arabiska pojkars tysta dominans i allt fler stadsdelar.

Om man jämför Danmark med Sverige finns det två typer av katastrofer. Framifrån och bakifrån. Sverige körde rakt in i den, Danmark backade in i den. Medan den svenska ekonomiska och kulturella eliten ledde befolkningen rakt in i olyckan, varnades danskarna gång på gång.

Från höger av Mogens Glistrup och Fremskridtspartiet, från vänster av tidigare DKP-medlemmar som sjömannen Preben Møller Hansen, senare även av Tidehverv-prästerna Søren Krarup och Jesper Langballe och slutligen av Dansk Folkeparti. Medan Sverige omfamnade den mångkulturella framtiden gjorde danskarna det mer motvilligt.

Resultatet är som följer:

Sverige är idag Nordens Jugoslavien, det vill säga ett stort, mångkulturellt samhälle med en porös stat och människor från hela världen, uppdelat i klaner, gäng och snabbt växande minoriteter, särskilt från misslyckade stater i Mellanöstern. Dessutom finns det fler religioner än någonsin, inklusive ateism, socialism, islam och en liten kvarleva av kristendomen.

Idag inser de flesta svenskar att detta är ett recept på ytterligare kollaps. En sällsynt klarhet sprider sig. Vart det leder svenskarna återstår att se.

I Danmark råder det motsatta.

Här är katastrofen mindre i omfattning och intensitet. I gengäld finns en samlad känsla av att politikerna har invandringen under kontroll. Under tiden fortskrider den glatt vidare, precis som demografin fortsätter sin obönhörliga marsch. För ett ögonblick sedan föreslog Moderaterna, som sitter i regering, att vi mycket väl skulle kunna ta emot många fler migranter söderifrån. Vi gör det ändå, av den enkla anledningen att ingen vågar gå emot de internationella konventionerna som hindrar européerna från att försvara den enda plats på jorden som är deras.

Danmark är på väg att bli som Sverige. Inte framåt, men bakåt.

Det speciella med denna utveckling är att den tidigare framträdande danska debatten om invandringens konsekvenser har tystats ner. Nu gäller det att anpassa sig. Integration avbryts, assimilering är en stad i Ryssland. Nu måste varje familj klara sig så gott de kan. Hänvisa barnen till vita skolor, organisationer, grupper, samhällen och yrken.

Det är en speciell paradox: särskilt bland de mest fördomsfria människorna i kungariket är människor noga med att skydda sina barn från att exponeras för Mellanöstern. Mysteriet är borta. Tusen och en natt har förvandlats till en lång mardröm – mitt på ljusa dagen.

Ingen pratar om främlingar längre. Nu handlar det om att undvika dem.