För körledaren. Av David, en psalm.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.
Psalm 139
Norska NRK skriver att Ingvild Wetrhus Thorsvik och Venstre hoppas att abortlagen ska ändras innan sommaren. Hon tror att rätten till fri abort fram till vecka 18 kommer att bli en stor seger för norska kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp.
Frps Bengt Rune Strifeldt säger detsamma. Han har tvivlat sig fram till en synpunkt:
– Jag har blivit kontaktad av många som tycker att det är rätt sak att göra. Så input jag har fått är att ge kvinnan mer kontroll över sin egen kropp.
Frps Roy Steffensen säger att han är glad att han får vara en del av detta. För honom handlar det om att vara på rätt sida av historien.
Arbeiderpartiets Kamzy Gunaratnam anser att norska kvinnor förtjänar största möjliga majoritet för en ny abortlag som hör hemma i 2024 och som kan stå sig över tid.
Rätten till abort debatteras igen, men argumenten är inte nya. 2021 hävdades det att tiden är ”övermogen” vad gäller att ta bort abortråden. Andra sa att ”vi lever ju ändå i 2021”. Frågan var också ett ämne på Arbetarpartiets landsmöte och partiet beslutade både att avskaffa abortnämnden och att höja gränsen för abort från vecka 12 till vecka 18. Ingen kunde säga varför det 2021 skulle vara etiskt mer hållbart att förlänga gränsen för fri abort upp till vecka 18, jämfört med 1978 då lagen om fri abort antogs, och ingen vågade säga var de tror att det kommer att sluta.
År 2022 kom Världshälsoorganisationen (WHO) med sina rekommendationer om abort. Organisationen gjorde klart att rätten till abort är att betrakta som en mänsklig rättighet och att denna rättighet ska kunna utnyttjas under hela graviditeten. Nyligen beslutade EU-parlamentet att rätten till abort ska bli en del av EU:s stadga som en grundläggande mänsklig rättighet. Men resolutionen är i praktiken symbolisk. Den blir inte bindande förrän den får stöd av alla EU:s 27 stater, vilket den inte får. Det finns fortfarande några stater som bygger på en kristen förståelse av verkligheten.
Nu har vi nått 2024, utvecklingen är tydlig, men ingen säger vad slutmålet är, vad vi kommer att tillåta 2030 eller 2040.
En av dem som vågar säga vad som är slutpunkten för denna utveckling, är filosofen Peter Singer. Peter Singer menar att det är graden av det som på engelska kallas personhood som är avgörande för om en person är en fullvärdig människa och därmed berättigad till fulla rättigheter.
Peter Singer säger att för att en person ska vara en fullvärdig människa måste han vara självmedveten och kunna önska sin egen fortsatta existens. Det betyder att inte alla människor är personer, såsom foster, nyfödda barn och personer som är gravt psykiskt funktionshindrade. Vidare säger han att eftersom foster saknar självkännedom och därför inte kan betraktas som personer, kan vi inte likställa att ta livet av ett foster med att ta livet av en vuxen människa.
Singer menar också att eftersom spädbarn inte heller besitter självmedvetenhet kan man i många sammanhang också försvara spädbarnsmord. Detta gäller särskilt i de fall där barnet föds med en funktionsnedsättning, vilket antas leda till mycket lidande för barnet eller vårdnadshavarna.
Utmaningen för den som förlitar sig på Peter Singers förståelse för vad som gör en person kvalificerad att ha fulla rättigheter, är vilka egenskaper som upplevs som relevanta, och hur utvecklade dessa egenskaper bör vara. Vissa menar att det som bör vara avgörande är förmågan att känna smärta, en viss kognitiv nivå, medvetenhet, intelligens eller att ha en förståelse för framtiden. Men vilken variabel som är viktigast, och vilken nivå vi måste uppnå för att få skydd av lagen, finns det inga objektiva kriterier för. Allt bygger på en subjektiv bedömning.
För kristna är frågan mycket enklare. För oss har varken barnets funktionsnivå eller förmåga att överleva någon betydelse för människovärdet. När allt kommer omkring måste vi alla dö en gång, och förväntad livslängd eller funktionsförmåga avgör inte värdet av en individs liv.
För spelreglerna förändras när Gud ingår i ekvationen, och vi vågar påstå att det är en självklar sanning att människan har omistliga rättigheter från sin skapare. Det är skapelseberättelsen som legitimerar principerna i den amerikanska självständighetsförklaringen, vår egen konstitution, och som är utgångspunkten för den västerländska civilisationen, inte tron på människan som ett slumpmässigt dammkorn i universums oändlighet. Kampen för det ofödda livet och de svagaste bland oss kan inte föras utifrån en subjektiv förståelse av verkligheten, utan från en gudomlig uppenbarelse av mänsklig värdighet. När den subjektiva uppfattningen blir utgångspunkten för etiken måste vi nämligen också acceptera individens val.
Det vi tror på genererar förståelser av verkligheten, som i sin tur ligger till grund för de politiska förslag vi vill anta. Vi bör därför diskutera vad s är för den ideologi som dagens abortliberaler har som ledstjärna. Men abortanhängarna gillar inte att bli utmanade i sådana frågor. Det är som om de vet att människor inte är tillräckligt ”mogna” för det svar de kommer att behöva ge.
Det vi tror på genererar förståelser av verkligheten som i sin tur ligger till grund för de politiska förslag vi vill anta. Vi bör därför diskutera vad som är slutstationen för den ideologi som dagens abortliberaler har som ledstjärna. Men abortanhängarna gillar inte att bli utmanade i sådana frågor. Det är som om de vet att människor inte är tillräckligt ”mogna” för det svar de kommer att behöva ge.
Det postmoderna samhället präglas av en ständig utveckling av svaren på våra etiska frågor. Biotekniklagen revideras och liberaliseras för att öppna upp de möjligheter som tekniska framsteg ger oss. Det finns förstås en föregående debatt, men när beslut väl är fattade uppfattas de snabbt som moraliska dogmer. Majoriteten har blivit den normativa utgångspunkten och bland många politiker har det nästan pågått en tävling i att ”förbättra” våra politiska ställningstaganden och den ”förbättringen” innebär alltid en liberalisering av gällande lagstiftning. Det är som om varje generation måste visa att de har utvecklats jämfört med den föregående.
Med kristen lag fick nyfödda barn, kvinnor och slavar skydd och frihet. Det finns därför anledning att fråga sig om inte abortdebatten är ett symptom på ett samhälle byggt på motsatsen.
Dagens liberaler försvarar inte människovärdet, de angriper den. Det är inte livet som hyllas i postmodernismens liberala demokrati, utan rätten att dö. Döden upplevs som en vinst, vare sig det gäller abort, dödshjälp eller rätten till assisterat självmord.
Det är bara i Gud som livet finner skydd och försvar. Han älskar nämligen livet med en evig kärlek.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.