Eurovisionveckan ska, enligt Malmö stads hemsida, ”skapa minnen för livet”. Mycket tyder på att man kommer att bli bönhörd i det avseendet – men kanske inte på det sätt som man ursprungligen hade tänkt sig.

Tjugotusen pro-palestinska demonstranter väntas till Malmö under Eurovision. Den israeliska säkerhetstjänsten avråder Israels tävlande att inte lämna sina hotellrum. Arrangörerna har förbjudit israeliska flaggor. Israeler avstår från att åka till Eurovision av rädsla för den egna säkerheten. Säkerhetsvakter vid stadens moskéer varnar för terrordåd mot Malmö arena. Det finns misstankar, och förmodligen välgrundade sådana, om att delar av säkerhetspersonalen sympatiserar med Hamas. Polisen har deklarerat musikfesten som ”en särskild händelse” i paritet med naturkatastrofer, bombhot och terrordåd. Säpo bedömer hotbilden som ”fortsatt hög”. Malmöpolisen har deklarerat att man inte kan garantera säkerheten under Eurovisionveckan – men de lovar att göra ”allt de kan”…

Varningssignalerna blinkar, och har blinkat länge. Av en enda anledning: Israel får delta i tävlingen trots att nationen har begått det största övergreppet av alla – man har slagit tillbaka  mot terroristerna i Hamas, skyddat sin befolkning och bestämt sig för att inte låta det judiska folket utrotas. I en tid när judehatet åter har slagit sina klor runt Väst, krävs inte mer.

Ändå väljer Sverige att förlägga Eurovision till landets mest antisemitiska stad, där en bilkortege med tiotusentals jublande människor firade Hamas massaker den 7 oktober, där antisemitiska och pro-palestinska demonstrationer äger rum varje vecka och där de få judar som inte har flytt staden rekommenderas att dölja sin judiska identitet.

Det här kan sluta precis hur som helst.

Affisch på busskur i Malmö. Foto: Skärmbild Facebook

Missförstå mig rätt. Självklart ska Israel få delta i Eurovision. Att ge vika inför judehatarnas och terrorist-supportrarnas krav och hindra det israeliska bidraget, framfört av Eden Golan, hade varit svensk demokratis slutgiltiga kapitulation. Men varför förlägga arrangemanget till den stad som ställer ordningsmakten, arrangörerna, de tävlande och allmänheten inför absolut störst ”utmaningar”?

Det är att be om problem. Stora problem. Potentiellt katastrofala och bokstavligen livsfarliga problem. Så stora problem att till och med en så lokalpatriotisk skåning som entreprenören och opinionsbildaren Henrik Jönsson i en debattartikel i Expressen vädjat om att hela arrangemanget ska flyttas. Jönsson nämner också vad säkerhetshotet beror på:

”Alla vägrar tala om den verkliga elefanten i rummet, nämligen det faktum att en betydande del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern, varav många hyser ett rasistiskt och aggressivt hat riktat mot hela judenheten.”

Men finns det ens någon ”elefant i rummet”, eller är allt precis som stadens politiker har planerat – och det under decennier? Sveriges tredje största stad ser ju inte ut som den gör på grund av en mystisk naturlag utan på grund av att Malmös mångkultur-förespråkande (och ofta öppet antisemitiska) politiker har låtit folkutbytet fortskrida, med ökad islamisering, ökat judehat och en skenande våldsutveckling som följd.

Debaclet runt Eurovision bevisar därför främst en sak: Man sår vad man skördar. Och Malmö skördar nu den intolerans, det våld och det judehat man under så många år har sått, allt medan stadens politiker stolt har presenterat Malmö som ”Sveriges framtidsstad”.

I Malmö pågår just nu Eurovisions repetitioner, mot en bakgrund av pro-palestinska protester och gigantiska säkerhetspådrag. Två ting står bortom allt tvivel: Årets Eurovision har alla möjligheter att skapa minnen för livet, och ”Sveriges framtidsstad” visar vägen för nationen i övrigt. Det som sker i Malmö idag, är allas vår verklighet imorgon.