Agrippa sade då till Paulus: ”Du har min tillåtelse att föra din talan.” Då lyfte Paulus handen och började tala till sitt försvar: ”Kung Agrippa, jag är lycklig över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna beskyller mig för, särskilt som du så väl känner till alla judiska seder och bruk och tolkningsfrågor. Därför ber jag dig lyssna på mig med tålamod.

Först i Damaskus och Jerusalem och sedan över hela Judeen och inför hedningarna har jag predikat att man måste ångra sig och vända om till Gud och utföra sådana gärningar som svarar mot ångern. Det var därför judarna grep mig i templet och försökte mörda mig. Men tack vare Guds hjälp ända till denna dag kan jag stå som vittne inför både hög och låg, och vad jag talar om är ingenting annat än vad profeterna och Mose har förutsagt: att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.”

På denna punkt i hans försvarstal avbröt Festus honom och ropade: ”Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.” Paulus svarade: ”Högt ärade Festus, jag yrar inte, jag talar sanna och förnuftiga ord. Kungen är väl insatt i dessa frågor, därför kan jag också tala öppet och frimodigt till honom. För jag är säker på att inget av detta är obekant för honom, det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok. Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.”

Agrippa svarade Paulus: ”Det går fort för dig att få mig till kristen.” – ”Fort eller långsamt”, svarade Paulus, ”Gud give att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blir sådana som jag – men utan de här bojorna.”

Apg 26:1–3 & 20–29

För en dryg vecka sedan firade vi Kristi Himmelsfärdsdag och nu firar vi pingst. Nu är det väl inte många som firar någon av dem, men för vår civilisation har det vi firar betytt mer än de flesta förstår.

Dessa händelser är en del av ramen för vår gemensamma förståelse av verkligheten. Genom påsk, Kristi himmelsfärdsdag och pingst får vi lära känna en Gud som bjuder in oss i en verklighet olik alla andra. Ur politisk synvinkel hjälpte inkarnationen, Guds försoning och människans gudomliga uppdrag att lyfta oss till en position som vi aldrig tidigare hade haft eller skulle ha. Det gav oss anledning att bygga katedraler som sträckte sig mot himlen och sjukhus som drog samma himmel ner till människan.

Vi upplevde den Treenige Guden och den heliga relationens betydelse i våra egna liv. Under perioden mellan uppståndelsen och Kristi himmelsfärdsdag träffade Jesus lärjungarna tre gånger. Före korsfästelsen hade de alla svikit honom, och Petrus kanske mest av allt. Men det var inte en tuktande Kristus som mötte dem, även om han enligt Markus förebrådde dem för att de inte trodde att han hade uppstått. Hans första ord till dem var: ”Fred vare med er.”

Petrus fick också förlåtelse för sitt svek. Mötet mellan Jesus och Petrus vid Tiberias sjö är en av de mest känslosamma berättelserna i hela Bibeln. Den visar oss en Gud som vill ha vår närhet och kärlek, samtidigt som han kan använda oss, även om vi misslyckas som mest. De flesta kan känna igen sig i den historien och samtidigt veta att universums skapare ser på oss med milda ögon. Han känner oss, vet vad vi är gjorda av, men älskar oss ändå med en helig kärlek.

På Kristi himmelsfärdsdag fick människan ett uppdrag från Gud själv. För det första gav Gud lärjungarna ett uppdrag: De skulle göra alla folk till hans lärjungar, döpa dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Människan var tänkt att spela i laget tillsammans med sin Skapare. Det är svårt att tänka sig en större förtroendeförklaring än det.

Men för att frälsningsbudskapet skulle nå oss alla var Gud beroende av lärjungarna och de som senare kom till tro, som Paulus, predikade ständigt och gjorde nya människor till lärjungar. Det var så folket skulle få reda på vad som hade hänt. Gud hade gett människan fri vilja, och han var beroende av att vi skulle använda den i hans tjänst.

Vi skulle berätta för hela världen att Jesus, som gick tillbaka till sin Fader som sann Gud och sann människa, en dag kommer att återvända. Det gav begreppet människovärde en dimension som ingen kunde se vidden av, och Jesu ord om att det vi har gjort mot en av våra minsta, det har vi gjort mot honom, fick en ny dimension.

Samtidigt fick vårt förnuft bokstavligen en ny himmel ovanför sig. En Gud som också var sant mänsklig, och som bad oss ​​att älska honom, måste kunna förstås. Hans heliga natur var tillgänglig för oss. Ridån för det allra heligaste revs, Gud själv hade bjudit in oss till sig. Det förnuft som Gud hade gett oss skulle inte bara användas för att förstå världen och lägga grunden för vetenskap och framsteg, utan också för att förstå Guds vilja för våra liv. Den som älskar honom håller hans bud, och i kärlekens ljus var det uppenbart.

Vissheten om att vi tillhörde en Gud som älskade oss, som hade förlåtit oss och lovat oss evigt liv gav människan ett motiv som ingen hade haft tidigare: Vi skulle älska våra medmänniskor som Gud först hade älskat oss. Men inte bara det: Utan Gud finns ingen kärlek kvar.

God söndag!