För några dagar sedan talade den tidigare Spiked-redaktören, marxisten Brendan O’Neill, klarspråk gällande sin åsikt om premiärministrarna i de tre mest antisemitiska länderna i Europa, de tre ryttarna från apokalypsen Spanien, Irland och Norge, i artikel ”Rewarding fascism” (Att belöna fascism):

”Att belöna fascism”:

– Nu vet vi vad som krävs för att skapa en stat: Döda judar. Våldta, döda och kidnappa judar – och sju månader senare kommer ledarna för Irland, Spanien och Norge att erkänna dig som en stat.

Lärdomen av Dublins, Madrids och Oslos samordnade dygdsignalering är att pogromer fungerar. Slakten av civila ger resultat. Fascismen belönas.

Detta är ”diplomati” när den är som farligast.

Irlands Simon Harris, Spaniens Pedro Sánchez och Norges Jonas Gahr Støre framställer naturligtvis deras fromma erkännande av Palestina som ett försök att skapa fred:

– Det handlar om att ”skapa en fredlig framtid”.

Antingen är de vanföreställningar eller så talar de med två tungor. För den verkliga effekten av deras ingripande kommer att vara att förvärra fientligheterna. Hamas kommer att känna sig modiga. De vet att om de fortsätter att hamra på Israel, väntar en underbar gåva dem: deras egen stat.

– Genom att vifta med den här moroten framför Hamas har de tre premiärministrarna praktiskt taget gett grönt ljus till Hamas terror.

Belönar en apokalyptisk våldshandling

– Sällan har vi sett en sådan hänsynslös dygdsignalering. Premiärministrarna är så ivriga att sprida sitt ”korrekta” sätt att tänka till världen att de inte alls verkar ha tänkt på konsekvenserna av att tre europeiska nationer blir inblandade i ett blodigt krig.

Deras blindhet för allt annat än sin egen rättfärdighet sammanfattades bäst av Simon Harris när han stod på trappan till Government House i Dublin och proklamerade att detta är ”det rätta att göra” – översatt: ”Är jag inte bra?” – utan så mycket som en gnutta oro för de globala konsekvenserna av att belöna en apokalyptisk våldshandling.

Det är nämligen vad som händer. De har naturligtvis varit noga med att fördöma Hamas pogrom den 7 oktober. Harris kallade det en ”barbarisk massaker” (medan Støre var ovillig att kalla Hamas en terroristorganisation). Men legitimeringen av en palestinsk stat skulle inte ha skett om det inte hade varit för den 7 oktober.

Faktum är att Harris uttryckligen kopplade sitt erkännande av Palestina till det ”hemska” och ”samvetslösa” kriget i Gaza. Ett krig startat av Hamas. Den 7 oktober. Ett antisemitiskt barbari som världen inte har sett sedan Förintelsen.

– Vill du ha en egen stat? Döda några judar!

– Och här är vi igen. Vill du ha en egen stat? Starta ett krig. Döda några judar – och jobbet är klart.

Oavsett hur de tre premiärministrarna vrider och vänder på sin obetänksamma globala dygdsignalering, är den objektiva konsekvensen en legitimering av Hamas. Hamas har varmt välkomnat erkännandet av Palestina och beskriver det som ”ett viktigt steg mot att bekräfta vår rätt till vårt land”.

Jag är inte ett fan av ”guilt by association”, men när en armé av antisemiter berömmer dig, har du gjort bort dig…

Detta är vad ”Palestina” har blivit för den västerländska kultureliten: Ett moraliskt balsam, en källa till temporära åsikter – en låda de kan klättra på och ställa sig på för att prata om avlägsna ämnen när de saknar visioner för de nära.

Politiker utan idéer om hur de kan förbättra sina egna samhällen söker skydd under palestinianismens faner av ”moral”. Dessa tre premiärministrar, impopulära, riktningslösa och utan idéer om hur de ska lösa sina länders akuta problem, känner sig tillfälligt viktiga och till och med statsmannalika genom att stå framför kamerorna och säga: ”Jag erkänner Palestina.”

Den mest oförlåtliga aspekten av dagens hänsynslösa uppmuntran av Hamas är att dessa tre ledare värderar sina egna 15 minuter av dygd högre än den akuta uppgiften att skapa fred i Mellanöstern genom att krossa den rasistiska armén som startade kriget.

”Marxistisk Libertarian”

Brendan O’Neill är en brittisk kommentator och författare. Han var redaktör för Spiked från 2007 till september 2021 och är för närvarande tidningens politiska chefskribent. Han har varit krönikör för The Australian, The Big Issue och The Spectator.

O’Neill var en gång medlem i det revolutionära kommunistpartiet och kallade sig trotskist och skrev för partiets tidskrift Living Marxism. År 2019 definierade han sig själv som en ”marxistisk libertarian”.