Den 23 maj kunde man på Politikens förstasida läsa en framträdande artikel med en rubrik som doftade diskret av skadeglädje och hopp: ”Israel kan ende som en paria i det internationale samfund”. Sanningen är dock att det är palestinierna som anses vara paria av de arabiska kultursamhällena. Och inte utan anledning. Först och främst för att det är allmänt känt i Mellanöstern att ”det palestinska folket” är en myt som uppfunnits av Sovjetunionens KGB i syfte att skapa ett ideologiskt vapen för att bekämpa Israel, USA och de västerländska demokratierna. Egyptiern Yassir Arafat återuppfann sig själv som palestinier och blev chef för PLO (Palestinian Liberation Front). En av PLO:s högsta ledare, Zuheir Mohsen, uttalade 1977 att:

”Det palestinska folket existerar inte. När vi talar om existensen av ett palestinskt folk, är det av politiska och taktiska skäl, eftersom det ligger i vårt nationella arabiska intresse, som vi ställer existensen av ett separat ’palestinskt folk’ som en motvikt till sionismen.”

När palestinierna idag är strandsatta och isolerade i Gaza och på Västbanken så beror det på att arabvärlden inte vill ha något med dem att göra.

Palestinierna betraktas av dem som lata tiggare och aggressiva utpressare och nekas därför tillgång till de arabiska samhällena. Och det av goda skäl, eftersom palestinska migranter har en otäck vana att tillskansa sig makten i sina värdländer. I Jordanien under Svarta September-upproret 1971 försökte palestinierna störta den jordanska regeringen för att ta makten i landet. Det misslyckades och de straffåtgärder som följde kostade 15 000 palestinier livet. PLO fördrevs sedan ur landet och bosatte sig i Libanon, där de med liv och lust deltog i det libanesiska inbördeskriget 1975.

PLO bidrog till den omfattande förstörelsen av Libanon, som aldrig har återhämtat sig sedan dess. Palestinier i Libanon är fortfarande förbjudna att försörja sig som läkare, tandläkare, advokater och farmaceuter och 35 andra yrken. I de flesta arabstater har palestinier endast begränsade medborgerliga rättigheter.

År 1991 satte PLO kronan på verket, när man var den enda arabiska organisationen som stödde Saddam Husseins invasion av Kuwait. Arafat hade nämligen ingått en överenskommelse med Saddam Hussein om att villkoret för ett irakiskt tillbakadragande från Kuwait skulle vara att Israel måste lämna Västbanken, Gaza och Golanhöjderna. Därmed skulle PLO ha uppnått ett viktigt steg på vägen mot drömmen om Israels förintelse ”from the river to the sea”. Detta uppenbara svek mot det kuwaitiska folket betalade sig när Kuwait befriades av Operation Desert Storm. Nästan 300 000 palestinier i Kuwait utvisades med 24 timmars varsel som tack för senast.

Det är på basis av dessa dyra erfarenheter som arabländerna har stängt sina gränser för palestinska flyktingar. Egypten har hermetiskt stängt sin gräns mot Gaza, då man befarar att Hamas-terrorister som utger sig för att vara flyktingar ska försöka destabilisera landet i samarbete med Muslimska brödraskapet, som fortfarande lurar i skuggorna.

Jordaniens kung Abdullah har offentligt uttalat: ”Inga palestinska flyktingar kommer att ta sig in i Jordanien!” I decennier har arabländerna annars deklarerat sitt oreserverade stöd för den palestinska saken som ett led i ansträngningarna att framställa Israel som en tyrann och förtryckare. Av samma anledning har arabvärlden finansierat de permanenta palestinska flyktinglägren och det oändliga flödet av bistånd till Gaza, som sedan 2006 har fungerat som ett stort biståndskomplex utan affärer, utan jobb.

Hotbilden i Mellanöstern har dock förändrats dramatiskt de senaste åren. Saudiarabien och de andra sunnimuslimska samfunden betraktar inte längre Israel som huvudfienden. Iran har tagit över den rollen. Iran inleder en militär, politisk och ideologisk expansion i hela regionen, vilket tillfälligt har inneburit att prästregimen i Teheran effektivt har fått kontroll över Irak, Libanon, Syrien, Irak och Gaza samt Jemen, och har aptit på mer. Både förintelsen av Israel och undertryckandet av sunniislam står högst upp på de shiamuslimska mullornas ideologiska agenda.

Saudiarabien och de andra sunnimuslimska samhällena är därför i behov av fred och samarbete med Israel, som är den enda demokratiska rättsstaten i Mellanöstern och dessutom en högteknologisk och militär makt vars stora arsenal av kärnvapen kan avskräcka ayatollorna från att begå dumheter, som de senare skulle koma att ångra. Under hösten var Israel och Saudiarabien nära ett freds- och samarbetsavtal, och det utlöste Irans attack mot Israel den 7 oktober, utfört av Hamas, som är helt under Teherans kontroll.

Osloavtalet från 1993 mellan Israel och PLO, förmedlat av USA:s president Bill Clinton, gav palestinierna 96 procent av det befintliga palestinska territoriet plus fyra procent av Israel. Om avtalet inte senare hade annullerats av PLO, skulle palestinierna i dag ha haft en egen och suverän stat i mer än 25 år, men Arafat sprang från fördraget eftersom han var rädd för att bli avsatt och mördad av sitt folk för att ha misslyckats med att realisera ”from the river to the sea”. Om det internationella samfundet böjer sig för vänsterkrafternas krav på en palestinsk stat som det ser ut idag, kommer vi att få en talibanliknande gangsternation ledd av Iran genom Hamas terroristgäng.

Politikens läsare skulle däremot ha uppnått vad de ville, och kan därefter spekulera i vem som är den verkliga parian i det internationella samfundet.