Två minuter och trettiosju sekunder. Längre tog det inte för Sverigedemokraterna att sopa banan med sina politiska motståndare. Partiets valfilm inför EU-valet, som släpptes under lördagen, visar nämligen att SD år 2024 är vad S var för 50 år sedan.

Med filmen bevisar SD att man har tagit över S plats som de svenska arbetarnas parti.

Men man bevisar även att devisen ”det som inte dödar, härdar” är helt sann. Partiet har under ett decennium varit utsatt för en veritabel mobbing, främst från Socialdemokraterna. Och mobbingen har varit ful. Väldigt ful. Sossarna har lagt miljoner och åter miljoner av partistödet på att försöka få SD att framstå som (i tur och ordning) främlingsfientliga, rasister, islamofober, högerextremister, nazister och putinister och man har ständigt återkommit till ”partiets bruna rötter”.

Inför det stundande EU-valet försökte man få igång en debatt om ”demokratihotande trollfabriker” – det vill säga konton i sociala medier som ifrågasätter socialdemokratisk politik och den S-märkta politikens konsekvenser. Kalla Faktas tappra reportrar hade lyckats infiltrera SD:s kommunikationsavdelning och – med en icke försumbar dos konstnärlig frihet – klippt ihop Undercover i trollfabriken, till stor glädje för Sveavägen 68.

De S-finansierade (läs = skattefinansierade) trollfabrikerna anses dock fortfarande helt oproblematiska och faktiskt som varande garanter för (social-)demokratin. Om sossen själv får välja. Men det får den ju inte.

För hur det har gått, det vet vi: Sverigedemokraterna har på drygt ett decennium gått från att med nöd och näppe ta sig in i riksdagen till att bli Sveriges näst största parti, mycket tack vare S allt mer desperata smutskastningskampanjer.

Everybody loves an underdog och inte ens trollfabrikerna tycks vara en belastning, istället flödar sociala medier över av memes. Folk skrattar, både åt de memes som sprids och åt sossarnas tandagnisslan över att kampanjen feltände och över att stortroll som Anders Lindberg, Nike Nylander och Göran Greider (och Kalla Faktas eget lilltroll Emil Hellerud som nu kämpar tappert för att hålla liv i sitt ”avslöjande” fram till EU-valet) ännu en gång bevisar att the left can’t meme.

Så kom valfilmen.

Och den bevisar en hel del: Framför allt bevisar den att SD inte låter sig påverkas negativt av de rödgrönas ständiga angrepp. Man gör sin grej, och låter Magdalena Andersson et consortes härja framför de skattefinansierade SVT-journalisterna bäst de gitter. Varje indignerad snörpning på den anderssonska munnen, varje darrande stämma som varnat för att Sverige kommer att förvandlas till ett exkluderande och hermetiskt tillstängt Mordor om SD får inflytande har SD tagit vara på och använt sig av.

SD har utövat kommunikationsstrategisk judo. Det är helt enkelt briljant.

Samtidigt är det tydligt att SD inte längre kan betraktas som ett gäng glada amatörer. De har kapacitet att producera material av hög kvalitet, de förstår vilka strängar de ska spela på och de vågar provocera. Valfilmen visar dessutom att SD äger den självironi som S så tydligt saknar – och därför inte heller kan förstå. Men svenskar förstår och älskar självironi, samtidigt som de älskar och vill bevara sitt Sverige.

Därför bevisar filmen att SD är det nya arbetarepartiet. Det folkhem som Socialdemokraterna skapade, har glidit dem ur händerna – och Sverigedemokraterna har fångat upp det.

Det Sverigedemokraterna lyckas med i sin valfilm är nämligen, som jag ser det, att göra Det Svenska Folkhemmet till sitt. Filmen fångar det där som vi längtar efter: att få uppleva det svenskaste svenska på hemmaplan, kombinerat med de så värdefulla resorna för att upptäcka allt som det europeiska Europa har att bjuda på.

Efter två minuter och trettiosju sekunder får det anses bevisat att Sverigedemokraterna förstår den svenska folksjälens essens och längtan. För den väljare som vill se ett Sverige präglat av trygghet och tillit till varandra, där vi både välkomnar och sätter gränser, där den skötsamme premieras och den brottslige straffas, där vi kan känna stolta över vårt ursprung och fria inför framtiden, där vi prioriterar våra egna behov och står upp för våra gemensamma värderingar och där våra barn kan växa upp i ett jämställt samhälle präglat av demokratiska fri- och rättigheter är valet enkelt.

Får S inom kort lämna ifrån sig titeln som Sveriges största parti? Risken är stor. Det SD har åstadkommit inför EU-valet är nämligen en valfilm som borde få varje folkhemsnostalgisk sosse att rösta på dem.