Det tas för givet att både människor och samhällen har behållit förmågan att skydda sig själva. Men om man tittar på reaktionen efter frigivningen av gisslan i Nuseirat är man frestad att dra den motsatta slutsatsen: Vi värdesätter inte längre våra egna liv. Vi står upp för de andra, även när de håller civila som gisslan i åtta månader. Deras liv väger tyngre än våra.

Det är det underliggande budskapet i fördömandet av Israel. När vi inte erkänner deras rätt att rädda sina egna talar vi verkligen om oss själva. Det är en skrämmande insikt från  Wall Street Journals ledarskribent:

Hamas startade kriget genom en massaker där de tog gisslan och gömde dem i ett civilt område med många människor. När Israel kom för att befria dem, svarade Hamas igen med kraftiga bombardement, inklusive raketer – och ändå fördömer folk Israel. Det får oss att undra om Väst har förlorat det moraliska omdöme och den självbevarelsedrift som behövs för att försvara sig i en värld av mördare. Hamas hade inte kunnat överleva utan sina anhängare runt om i världen.

De norska och svenska regeringarna, media och det humanitära komplexet ställer sig på mördarnas sida och kritiserar Israel för en oproportionerligt stor skillnad i antalet offer mellan palestinier och israeler.

Vi måste fråga oss: Kan våra samhällen utkämpa ett krig mot en fiende som Nazityskland – och vinna? Svaret är negativt. Vår konsensuselit ifrågasätter inte Hamas, utan köper påståendet att deras liv ska vara lika viktiga som israelernas, även när de brutalt mördar 1 200 israeler och kidnappar 240. De använder gisslan som förhandlingsobjekt och involverar sina egna civila. Då kan de inte åberopa rätten till skydd.

Det är klangbotten i denna självdestruktivitet som klingar starkt i fördömandet av Israels existentiella krig. När vi fördömer Israel så förnekar vi oss själva rätten att försvara oss.

Hur vågar Israel rädda sina egna medborgare? Visste de inte att det skulle finnas offer? BBC frågade om Israel hade varnat för att räddningsaktionen skulle komma. Tror du det? Ett tips till terrorister? Kanske borde du också läsa på om dina egna mänskliga rättigheter?

Vid varje tillfälle har media och regeringen och människorättsregimen sagt till Israel: Hur vågar ni försvara er själva!

Israel tar avstånd från oss. De iakttar oss på avstånd och vet att vi håller på att sätta oss duktigt på pottkanten här i Västeuropa.

Just för att Israel har varit tvungen att försvara sig sedan 1930-talet vet de vad det handlar om. De tvivlar inte på att deras liv står på spel.

Den ultimata lyxen

Europa har gett sig själv lyxen att ha råd att ge bort det. De har bjudit in miljontals främlingar i deras hus, och graden av fördömande av Israel står i proportion till graden av självdestruktivitet.

Det betyder att israelerna vet något om européerna som vi själva inte längre förstår. Det är därför den israeliska ambassadören Israel Katz kunde säga till Pedro Sánchez efter att hans regering hade erkänt Palestina: ”Du kanske längtar tillbaka till Al-Andalus?”

När kulturer ger upp sig själva och slutar att kämpa – tappar drivkraften för självbevarelsedrift – går det snabbt utför. Att slåss för andra kan kamouflera det faktum att man faktiskt är självmordsbenägen.

Eftersom vi avvisar självförsvar, mister vi också vår känsla för heroism.

Arnon Zamora var en av de befäl som under lördagen ledde befrielsen av gisslan.

IDF sörjer förlusten av chefen för Israels polisens nationella antiterrorenhet (Yamam), chefsinspektör Arnon Zamora.

Arnon är en israelisk hjälte som älskade och skyddade sitt land. Han ledde styrkan som räddade de fyra gisslan från centrala Gazaremsan och förde dem tillbaka till Israel.
IDF hedrar hans minne.

IDF uttrycker sina djupaste kondoleanser till Arnons familj i denna svåra tid. Må hans minne vara till välsignelse.

Vi har glömt denna förmåga att leva som hjältar. Vi kan inte förstå vad det handlar om. Vi sjöng en gång: ”Dö om du måste.”

Men vi har glömt att det finns något värt att dö för. Vi tror att det alltid är de andra. Palestinierna. Eller Ukraina. Aldrig oss själva.