Nobelpristagaren Herta Müller räknas som en av de största samtida tyska författarna. Müller menar att delar av det västerländska samhället har gripits av galenskap sedan Hamas attackerade Israel den 7 oktober. Müller höll sitt tal i Stockholm den 25 maj. Talet har publicerats internationellt, men inte i svensk media.

Nedan återges talet i sin helhet:

De förvandlades till monster

I de flesta berättelser om kriget i Gaza börjar kriget inte när det började. Kriget startade inte i Gaza. Kriget började den 7 oktober, exakt 50 år efter att Egypten och Syrien invaderade Israel. Palestinska Hamas-terrorister begick en ofattbar massaker i Israel. De filmade sig själva som hjältar och firade sitt blodbad. Deras segerfirande fortsatte hemma i Gaza, där terroristerna släpade allvarligt misshandlade gisslan och presenterade dem som krigsbyte för den jublande palestinska befolkningen. Detta makabra jubel sträckte sig ända till Berlin. I stadsdelen Neukölln var det dans på gatorna och den palestinska organisationen Samidoun delade ut godis. Internet flödade över av glada kommentarer.

Mer än 1 200 människor dog i massakern. Efter tortyr, stympning och våldtäkt fördes 239 personer bort. Denna massaker av Hamas är en total urspårning från civilisationen. Det finns en ålderdomlig fasa i denna blodtörst som jag inte längre trodde var möjlig i våra dagar. Denna massaker följer mönstret från pogromernas förintelser, ett mönster som judarna har känt till i århundraden. Det är därför hela landet har traumatiserats, eftersom grundandet av staten Israel var avsett att skydda mot sådana pogromer. Och fram till den 7 oktober trodde man att den var skyddad. Även om Hamas har flåsat staten Israel i nacken sedan 1987. Hamas grundstadgar slog tydligt fast att förintelsen av judarna var målet, och att ”att dö för Gud är vår ädlaste önskan”.

Även om det har skett ändringar i denna stadga sedan dess, är det tydligt att ingenting har förändrats: förintelsen av judarna och förintelsen av staten Israel förblir Hamas mål och önskan. Detta är exakt samma sak som i Iran. I Islamiska republiken Iran har förintelsen av judarna också varit en statlig doktrin sedan dess grundande, det vill säga sedan 1979.

När man talar om Hamas terror bör Iran alltid vara med i diskussionen. Samma principer gäller, och det är därför storebror Iran finansierar, beväpnar och gör lillebror Hamas till sin hantlangare. Båda är skoningslösa diktaturer. Och vi vet att alla diktatorer blir mer radikala ju längre de styr. I dag består Irans regering uteslutande av de hårdföra. Mullornas stat, med dess revolutionära garde, är en skrupellös, expanderande militärdiktatur. Religionen är inget annat än kamouflage. Politisk islam betyder förakt för mänskligheten, offentliga piskning, dödsdomar och avrättningar i Guds namn. Iran är besatt av krig, men låtsas samtidigt som att det inte bygger några kärnvapen. Grundaren av den så kallade teokratin, Ayatollah Khomeini, utfärdade ett religiöst dekret, en fatwa, om att kärnvapen är oislamiska.

År 2002 hade internationella inspektörer redan upptäckt bevis på ett hemligt kärnvapenprogram i Iran. En ryss anställdes för att utveckla bomben. Experten från den sovjetiska kärnvapenforskningen arbetade i Iran i flera år. Det verkar som att Iran försöker uppnå kärnvapenavskräckning, enligt Nordkoreas exempel – och det är en skrämmande tanke. Speciellt för Israel, men också för hela världen.

Mullornas och Hamas besatthet av krig är så dominerande att – när det kommer till utrotningen av judar – den till och med överskrider den religiösa klyftan mellan shiiter och sunniter. Allt annat är underordnat denna besatthet av krig. Befolkningen hålls medvetet i fattigdom, samtidigt som Hamas-ledningens rikedom ökar oändligt mycket – i Qatar sägs Ismael Haniye ha miljarder till sitt förfogande. Och människoföraktet känner inga gränser. För befolkningen finns nästan ingenting kvar förutom martyrskap. Militär plus religion möjliggör en fullständig övervakning. Det finns bokstavligen inget utrymme för avvikande åsikter inom palestinsk politik i Gaza. Hamas har drivit ut alla andra politiska strömningar från Gazaremsan med otrolig brutalitet. Efter Israels tillbakadragande från Gazaremsan 2007, kastades Fatah-medlemmar från en byggnad på femton våningar som ett avskräckande medel.

Våra känslor är deras starkaste vapen

Det var så Hamas tog kontroll över hela Gazaremsan och etablerade en ohotad diktatur. Ohotad eftersom ingen som ifrågasätter den lever länge. Istället för ett socialt nätverk för befolkningen har Hamas byggt ett nätverk av tunnlar under palestiniernas fötter. Även under sjukhus, skolor och förskolor finansierade av det internationella samfundet. Gaza är en enda militärbarack, ett djupt rotat tillstånd av antisemitism under markytan. Komplett och ändå osynligt. I Iran finns det ett talesätt: ”Israel behöver sina vapen för att skydda sitt folk. Och Hamas behöver sitt folk för att skydda sina vapen”.

Detta talesätt är den kortaste beskrivningen av dilemmat att man i Gaza inte kan skilja civila från militärer. Och det gäller inte bara byggnaderna utan även personalen i byggnaderna. Den israeliska armén tvingades in i denna fälla i sitt svar på den 7 oktober. Inte lockades, utan tvingades. Tvingades att försvara sig och därigenom göra sig skyldig genom att förstöra infrastrukturen med alla civila offer. Och det är precis detta oundvikliga som Hamas ville ha och utnyttjar. Sedan dess har det dikterat nyheterna som går ut till världen. Synen av lidande stör oss dagligen. Men ingen krigsreporter kan arbeta självständigt i Gaza. Hamas kontrollerar urvalet av bilder och orkestrerar våra känslor. Våra känslor är deras starkaste vapen mot Israel. Och genom att välja ut bilderna lyckas man till och med framställa sig själv som palestiniernas enda försvarare. Denna cyniska kalkyl har gett resultat.

”Ganz normale Männer”

Sedan den 7 oktober har jag gång på gång funderat på en bok om nazitiden, boken Ganz normale Männer av Christopher R. Browning. Han beskriver förintelsen av judiska byar i Polen av reservpolisbataljonen 110, när de stora gaskamrarna och krematorierna i Auschwitz ännu inte fanns. Det var som Hamas-terroristernas blodtörst på musikfestivalen och i kibbutzerna. På bara en dag i juli 1942 slaktades de 1 500 judiska invånarna i byn Józefów. Barn och spädbarn sköts på gatan framför sina hus, gamla och sjuka i sina sängar. Alla de andra kördes in i skogen, där de fick klä av sig och kräla på marken. De blev hånade och torterade, sköts sedan och lämnades liggande i en blodig skog. Mordet blev perverst.

Boken heter Ganz normale Männer (i svensk översättning: Helt vanliga män) eftersom denna reservpolisbataljon inte bestod av SS-män eller Wehrmacht-soldater utan av civila som inte längre ansågs lämpliga för militärtjänst eftersom de var för gamla. De kom från helt vanliga yrken och förvandlades till monster. Först 1962 inleddes en rättegång gällande denna krigsförbrytelse.

Rättegångsprotokollen visar att några av männen ”fick en enorm kick av det hela”. Sadismen gick så långt att en nygift kapten tog med sig sin fru till massakrerna för att fira deras smekmånad. Eftersom blodtörsten fortsatte i andra byar. Och kvinnan strosade omkring i den vita bröllopsklänning hon hade med sig, bland judarna som hade vallats ihop på torget. Hon var inte den enda hustrun som fick komma på besök. I rättegångshandlingarna säger en löjtnants fru: ”En morgon satt jag med min man i trädgården till hans boende och åt frukost, när en enkel man från hans pluton närmade sig oss, intog en stel ställning och förklarade: ’Herr. Löjtnant, jag har inte ätit frukost ännu!’ När min man tittade frågande på honom förklarade han ytterligare: ’Jag har inte dödat någon jude ännu’.”

Inser inte längre sin frihet

Är det rätt att tänka på de nazistiska massakrerna den 7 oktober? Jag tycker att det är rätt att göra det, eftersom Hamas själva ville framkalla minnet av Shoah (Förintelsen). Och den ville visa att staten Israel inte längre är en garanti för judarnas överlevnad. Att deras stat är en hägring, att den inte kommer att rädda dem. Logiken förbjuder oss att vara nära ordet Shoah. Men varför måste det förbjudas? För känslan som man får kan inte undvika denna pulserande närhet.

Och så är det något annat som faller mig in och påminner mig om nazisterna: den röda triangeln från den palestinska flaggan. I koncentrationslägren var det symbolen för kommunistiska fångar. Och idag? Idag kan det ses igen i Hamas videor och på fasaderna av byggnader i Berlin. I videorna används det som en uppmaning att döda. På fasaderna markerar det mål som ska attackeras. En stor röd triangel skymtar över ingången till technoklubben ”About Blank”. I åratal dansade syriska flyktingar och homosexuella israeler här som en självklarhet. Men nu är ingenting längre en självklarhet. Nu skriker den röda triangeln över entrén. En raveare vars judiska familj kommer från Libyen och Marocko säger idag: ”Det politiska klimatet väcker alla demoner. För högern är vi judar inte tillräckligt vita; för vänstern är vi för vita.”

Judehatet har slagit rot i Berlins nattliv. Efter den 7 oktober föll klubbscenen i Berlin bokstavligen ihop. Trots att 364 unga människor, ravers som dem, slaktades på en technofestival, kommenterade klubbarnas förening det inte förrän dagar senare. Och även det var bara ett slentrianmässigt uttalande, eftersom antisemitism och Hamas inte ens nämndes.

Jag levde i en diktatur i över trettio år. Och när jag kom till Västeuropa kunde jag inte föreställa mig att demokratin någonsin skulle kunna ifrågasättas på ett sådant sätt. Jag trodde att i en diktatur hjärntvättas människor systematiskt. Och att man i demokratier lär sig att tänka själva eftersom individen räknas. Till skillnad från i en diktatur, där självständigt tänkande är förbjudet och det påtvingade kollektivet skolar människorna. Och där individen inte är en del av kollektivet, utan en fiende. Jag är bestört över att unga människor, studenter i Väst, är så förvirrade att de inte längre är medvetna om sin frihet. Att de tydligen tappat förmågan att skilja mellan demokrati och diktatur.

Det är till exempel absurt att homosexuella och queerpersoner  demonstrerar för Hamas – som de gjorde i Berlin den 4 november. Det är ingen hemlighet att inte bara Hamas, utan hela den palestinska kulturen, föraktar och straffar hbtq-personer. Att ens tänka sig en regnbågsflagga på Gazaremsan är otänkbart. Hamas sanktioner mot homosexuella sträcker sig från minst hundra piskrapp till en dödsdom. I en undersökning från 2014 i de palestinska områdena sa 99 procent av de tillfrågade att homosexualitet var moraliskt oacceptabelt. Man kan också inta ett satiriskt förhållningssätt, som bloggaren David Leatherwood gör på ”X”: att en hbtq-person demonstrerar för Palestina är som att en kyckling demonstrerar för Kentucky Fried Chicken.

Jag undrar också om studenterna vid många amerikanska universitet  vet vad de gör när de vid demonstrationerna skanderar: ”Vi är Hamas” eller till och med ”Älskade Hamas, bomba Tel Aviv!” eller ”Tillbaka till 1948”. Är det fortfarande oskyldigt eller galenskap? Även om massakern den 7 oktober inte längre nämns vid dessa demonstrationer. Och det är upprörande när den 7 oktober till och med tolkas som en iscensatt händelse av Israel. Eller när inte ett enda ord sägs om att kräva att gisslan ska släppas. När istället Israels krig i Gaza framställs som ett godtyckligt krig för erövring och förintelse, utfört av en kolonialmakt.

Tittar unga bara på klipp på TikTok? Samtidigt framstår inte längre termerna följare, influencer eller aktivist som harmlösa för mig längre. Dessa läckra internetord är allvarliga. De fanns alla före internet. Jag översätter begreppen så att de får betydelsen de hade då. Och plötsligt blir de klara som korvspad och övertydliga. För utanför internet betyder termerna istället följare, påverkansagenter och aktivister. Som om begreppen hade tagits över från en fascistisk eller kommunistisk diktaturs träningsläger. Deras smidighet är i alla fall en illusion. För jag vet att orden gör vad de säger. De främjar opportunism och lydnad i kollektivet och besparar individen från att behöva ta ansvar för vad gruppen gör.

Jag skulle inte bli förvånad om några av demonstranterna var studenter som för bara några månader sedan protesterade mot förtrycket i Iran med parollen ”Kvinnor. Liv. Frihet”. Det förskräcker mig när samma demonstranter idag visar solidaritet med Hamas. Det förefaller mig som om de inte längre förstår innehållets avgrundsdjupa motsägelse. Och jag undrar varför de inte bryr sig om att Hamas inte ens skulle tillåta den minsta demonstration för några kvinnors rättigheter. Och att kvinnor som blivit utsatta för övergrepp den 7 oktober paraderades som krigsbyte.

På campus vid University of Washington spelar demonstranter gruppspelet ”People’s Tribunal” för att roa sig. Representanter för universitetet ställs inför rätta för skojs skull. Och så följer domarna, och alla vrålar i kör: ”Off to the gallows” eller ”giljotin”. Det klappas och skrattas och har döpt sin tältplats till ”Martyr’s Place”. I form av happenings hyllar de sin egen kollektiva dumhet med gott samvete. Man undrar vad som lärs ut på universiteten idag.

Det förefaller mig som om antisemitismen sedan den 7 oktober har spridit sig som genom ett kollektivt knäpp med fingrarna, som om Hamas var influencern och studenterna fföljarna. I mediavärlden av influencers och deras följare är det bara de snabba klicken på videorna som räknas. Ögonfransarnas fladder, upptrissandet av livliga känslor. Samma knep fungerar här som i reklam.

Får massornas mottaglighet, orsaken till 1900-talets katastrof, en ny chans? Komplicerat innehåll, nyanser, sammanhang och motsägelser, kompromisser är främmande för medievärlden.

Detta framgår också av ett korkat upprop från internetaktivister riktat mot kortfilmsfestivalen i Oberhausen. Det är den äldsta kortfilmsfestivalen i världen och firar sjuttioårsjubileum i år. Många stora filmskapare började sina karriärer här med sina tidiga verk. Miloš Forman, Roman Polański, Martin Scorsese, István Szabó och Agnès Varda. Två veckor efter Hamas-firandet på Berlins gator skrev festivalchefen Lars Henrik Gass: ”En halv miljon människor gick ut på gatorna i mars 2022 för att protestera mot Rysslands invasion av Ukraina. Det var viktigt. Låt oss nu skicka en lika stark signal. Visa världen att Neuköllns Hamas vänner och judehatare är i minoritet. Kom alla! Snälla!”

Detta föranledde ett fientligt svar på internet. En anonym grupp anklagade honom för att demonisera solidaritet med den palestinska befrielsen. Gruppen försäkrade honom att den skulle ”uppmuntra” det internationella filmsamfundet att ompröva sitt deltagande i festivalen. En beslöjad uppmaning till bojkott, som många filmare följde och avbröt sina åtaganden. Lars Henrik Gass säger med rätta att vi just nu upplever en tillbakagång i den politiska debatten. Istället för politiskt tänkande råder en esoterisk förståelse av politik. Bakom detta ligger en önskan om enhet och pressen att anpassa sig. Även på konstscenen har det blivit omöjligt att skilja mellan att stå upp för Israels rätt att existera och samtidigt kritisera dess regering.

Det är därför det inte ens övervägs att den världsomspännande upprördheten över de många döda och lidandet i Gaza kan vara en del av Hamas strategi. Den är döv och blind för sitt folks lidande. Varför skulle man annars skjuta mot gränsövergångenKerem  Shalom, dit det mesta biståndet kommer? Eller varför skulle man annars sätta eld på byggarbetsplatsen för en tillfällig hamn, dit hjälpmedel snart kommer? Vi har inte hört ett enda ord av sympati för folket i Gaza från Mr. Sinwar och Mr. Haniye. Och istället för en önskan om fred är det bara maximala krav som de vet att Israel inte kan uppfylla. Hamas satsar på ett permanent krig med Israel. Det skulle vara den bästa garantin för dess fortsatta existens. Hamas hoppas också kunna isolera Israel internationellt, till varje pris.

I Thomas Manns roman Doktor Faustus sägs nationalsocialismen ha ”gjort allt tyskt outhärdligt för världen”. Jag har intrycket att Hamas och dess anhängares strategi är att göra allt israeliskt, och därför allt judiskt, outhärdligt för världen. Hamas vill behålla antisemitismen som en permanent global känsla. Det är därför den också vill omtolka Shoah. Nazistförföljelsen och räddningsflykten till Palestina ska också ifrågasättas. Och i slutändan Israels rätt att existera. Denna manipulation går så långt som att hävda att tyskt uppmärksammande av Förintelsen endast tjänar som ett kulturellt vapen för att legitimera det vita västerlandets ”bosättningsprojekt” Israel. Sådana ahistoriska och cyniska vändningar av förhållandet mellan gärningsmän och offer är avsedda att förhindra varje differentiering mellan Shoah och kolonialism. Med alla dessa staplade konstruktioner betraktas Israel inte längre som den enda demokratin i Mellanöstern, utan som en kolonialistisk modellstat. Och som en evig angripare, mot vilken blindt hat är berättigat. Och till och med att önska sig dess förintelse.

Den judiska poeten Yehuda Amichai säger att en kärleksdikt på hebreiska alltid är en dikt om krig. Ofta är det en dikt om krig mitt i ett krig. Hans dikt ”Jerusalem 1973” påminner om Yom Kippur-kriget:

”Sad men carry the memory of
their loved ones in their backpack, in their side pockets
on their ammunition belts, in the bags of their souls,
in heavy dream bubbles under their eyes.”

”Sorgsna män bär minnet av
sina nära och kära i sin ryggsäck, i sina sidofickor
på sina ammunitionsbälten, i sina själars påsar,
i tunga bubblor av drömmar under ögonen.”

När Paul Celan besökte Israel 1969 översatte Amichai Celans hans dikter och läste upp dem på hebreiska. Så träffades två överlevande från Shoah. Jehuda Amichai kallades Ludwig Pfeuffer när hans föräldrar flydde från Würzburg.

Besöket i Israel upprörde Celan. Han träffade skolkompisar från Czernowitz i Rumänien som till skillnad från sina mördade föräldrar hade kunnat fly till Palestina. Paul Celan skrev till Jehuda Amichai efter sitt besök och kort före sin död i Seine: ”Kära Jehuda Amichai, låt mig upprepa det ord som spontant kom till mina läppar under vårt samtal: Jag kan inte föreställa mig världen utan Israel; Jag vill inte heller föreställa mig den utan Israel.”

Herta Müller
Författaren och Nobelpristagaren läste den här texten på 7 oktober-forumet ”Jewish Culture in Sweden” i Stockholm den 25 maj.