Vi närmar oss flera viktiga val, som med stor sannolikhet kommer att bli avgörande för västvärldens öde och för folkstyrets chans att överleva. Först det franska allmänna valet den 30 juni, sedan det brittiska valet den 4 juli och slutligen det avgörande amerikanska valet till president, representanthuset och en tredjedel av senaten den 5 november.

I samtliga dessa fall är det grundläggande temat detsamma: Ska samhällets eliter, som suttit tryggt vid makten i decennier, finna sig i att utmanas av de folkliga krafter som inte godkänner elitens ambitioner – det vill säga av de undermänniskor som eliten hatar och föraktar och därför kallar ”populister”.

Eliten uppfattar ”populist” som ett glåpord i samma linje som nazist, fascist, terrorist och anhängare av diktatur. Men hur kan man egentligen definiera begreppet?

Den 25 april hade det berömda diskussionssällskapet, The Oxford Union, anordnat en debatt med temat: ”Är populism ett hot mot demokratin?” Bland förespråkarna för detta påstående fanns före detta talmannen Nancy Pelosi, som för en gångs skull definierade vad hon menade med denna anklagelse: I sin nuvarande form, sa hon, är populism lika med ”etnonationalism, född av etnisk negativism mot invandrare, människor som är annorlunda än de själva.”

Om man alltså menar att det finns nationalstater vars befolkningar har sin fulla rätt att bestämma vilka och hur många de vill öppna gränserna för så är du ”etnonationalist” och hatar andra.

Eller översatt till praktisk politik: Eliterna ska bestämma om nationerna med deras historia, språk och kultur ska få tillåtas fortsätta existera, och som deras handlingar visar, finner de tanken på fosterland och nationella folk avskyvärd. De är medvetna om att folkrörelser är ett hot mot deras styre och mot deras järngrepp om opinionsbildningen.

En av diskussionsdeltagarna förklarade att populism är en sjukdom som sprids av ”bakterier”. Bortsett från det är det fortfarande oklart vilken specifik politik de kommer att skylla populistiska ledare som Marine Le Pen, Nigel Farage och Donald Trump för att bedriva.

Ja, de hittar på lögner för tillfället. Det kunde den brittiska allmänheten uppleva för några dagar sedan, när BBC kallade till sig Nigel Farage för spanking. Det blev en uppsjö av elitens anklagelser om ”klimatförnekelse”, rasism, främlingsfientlighet och putinism.
Hade inte Farage lagt skulden på Väst för Ukrainakriget? Varpå Reform-partiets ledande kandidat svarade att han redan 2014 offentligt uttalat att västvärldens bana skulle leda till krig, men att det naturligtvis var Putins ansvar att ha startat det.

Blir det inte brist på sjuksköterskor om invandringen stoppas? Farage svarade att det vore lämpligt att börja med att anställa de brittiska sjuksköterskor som nu inte kan få något arbete eftersom migranterna har förtur till anställningarna.

BBC-journalisten lät förstå att Farage är en ”klimatförnekare” och därmed en motståndare till ”vetenskap”. Farage svarade att en begränsning av den inhemska produktionen inte förändrar de globala utsläppen av CO2. Produktionen flyttar helt enkelt utomlands och nettoresultatet förblir detsamma. Detta resonemang är givetvis långsökt för eliten, som inte är särskilt styva i grundläggande logik, men som vi ändå måste se upp till om vi vill undvika att bli kallade populister.

I samband med debatten i Oxford Union noterade studiovärden Winston Marshall från podcasten ”Marshall Matters” att ”den globala vänstern” har blivit en del av makteliten och ignorerar folkets verkliga oro.

En nylig gäst i Marshalls program lanserade ett förslag till förklaring av eliternas unisona hat mot allmogen: Eliter speglar varandra och söker validering genom andra eliters bifall – journalister längtar efter andra journalisters beröm, experter vill ha beröm från andra experter, och politiker vill ha karriärer i skattebetalarfinansierade NGO:er eller internationella organisationer som betalar bra.

I det sammanhanget är folket – populisterna – en mardröm.