För mäktiga människor som sitter högst upp i samhället har demokrati inga fördelar. Det enda sättet är neråt. Politiker i totalitära stater har inte detta problem. De kan använda hela statsapparaten och media för att cementera sin egen makt ohämmat, medan eliten i demokratier måste hitta andra och mer subtila sätt att säkra sin position – eftersom självuppoffrande individer som sätter samhället före egenintresset har små chanser i dagens parlamentarism. Det är därför värt att titta lite på hur den politiska eliten utnyttjar demokratin för att säkra sin odemokratiska ställning. Alltid för att ”rädda demokratin”, förstås.

De flesta av Arbeiderpartiets medlemmar kommer nog att erkänna att Jonas Gahr Støre är en usel ledare – så länge inga partimedlemmar lyssnar. Mannen har sänkt partiets stöd till rekordlåga nivåer och sålt ut hela arbetarklassen till förmån för sina vänner inom näringslivet, EU, FN, WEF, vindkraftsindustrin och andra utländska maktstrukturer. Han har ingen långsiktig politik utöver att säkra sin egen och sina utvalda anhängares plats i toppen, samt att se till att främmande makter som EU, FN och WEF får makten över Norge.

Det är partiledare som styr partier, inte medlemmarna

Om du tycker att Støres kollegium i regeringen väljs utifrån kompetens, då tittar du för mycket på NRK. Alla i kretsen kring Støre väljs utifrån lojalitet mot Støre – och detsamma gäller alla som närmar sig toppen av Ap:s vallistor. Det är därför Støre hittar ministrar som plötsligt visar sig vara inblandade i snusk och mygel: De var nödlösningar, men trots allt ändå lojala. Det är därför Giske är så farlig – och måste bekämpas med alla medel.

Ingen ska få förstöra Støres maktapparat, som byggts upp sedan han var portföljbärare åt Gro. Ingen ska få förstöra den globalistiska linje som har följts i 40 år. Det är partiledare som styr partier för att skydda sig själva och sitt folk. Medlemmarna är bara till för att ge arbetskraft, legitimitet och tyngd.

Det står inte bättre till inom högern. Absolut alla som kan utmana Ernas makt eller politiska linje till förmån för vännerna inom näringslivet, EU, FN, WEF, vindkraftsindustrin och andra främmande maktstrukturer har rensats bort. (Med andra ord exakt samma vänner som styr Støre.) Tänk bara efter: Vem i högerns övre skikt kan ses som en populär, populär och medieälskad utmanare till Erna? Ingen. Och vem i Høyres partiorganisation kan tänka sig att vända partiet bort från EU, FN, WEF och klimatindustrins korrupta maktmissbruk, och tillbaka till Høyres konservativa politik med försiktighet, näringsliv och en mindre stat? Ingen. Endast lydiga broilers med rätt åsikter godkänns av Jern-Erna.

Partierna finns till för partiledningen, inte för politiken eller landet

Partier i Norge skryter med att vara ”demokratiska”, men det är bara en fasad. I verkligheten styr partiledarna både valberedningar, redaktioner och andra organ och på så sätt säkerställer de att inga riktiga kritiker nomineras till val, och att ingen nyskapande politik kommer till omröstning på landsmötet, så tidigare politiska beslut kan hamna i vanrykte. Visst kan man begära votering på årsmöten och riksmöten, men nästan alla sådana omröstningar avgörs i förväg genom lobbying, dolda överenskommelser, uppmaningar, hot och ”allvarsprat” med delegaterna.

Partiorganisationen har naturligtvis också relativt bra koll på vem som väljs in som delegat vid årsmöten och riksmöten, så att okontrollerade fraktionsuppror inte bryter ut – som ”strømopprøret” inför Arbeiderpartiets landsmöte i maj 2023. Det avdunstade spårlöst som alkohol en solig dag. Poff!

Partiorganisationer är kort sagt väl utformade för att cementera makten, inte distribuera den eller erkänna misstag och utarbeta ny politik. Det är därför norsk politik är så otroligt statisk, där felaktiga beslut eftersträvas och skyddas i val efter val, och ingen politiker någonsin ber sina egna väljare om ursäkt de har misslyckats. Detta kan verka konstigt, men inte om man inser att partier är byggda enligt en struktur som uppfanns av Lenin 1917.

Partidemokrati? Glöm det.

Partiorganisationer ägnar mycket mer tid åt att kväva oliktänkande, debatt, uppror och politisk frenesi än att formulera ny politik. Nya politiska stjärnor utses av partiledningen över en natt och går förbi alla andra som genom ett trollslag. Trettio år av lojalt svammel och lokalpolitiska insatser har noll betydelse när partiledningen hittar en broiler utan meriter som plötsligt dyker upp i media på bästa sändningstid. Det enda som räknas i ett politiskt parti är att man är lojal och kan få partiledningen att lysa. Ryggdunkare har alla fördelar, men ja – det finns undantag.

Det kan alla som tjänstgjort i en partiorganisation bekräfta – i alla fall alla som vågar vara ärliga. Och det farliga med detta är att medelmåttigheter aldrig kommer att arbeta med människor som är vassare, smartare och klokare än de själva. Det generar dåliga chefer. Dåliga chefer anställer bara människor som är sämre och dummare än de själva – oavsett om det rör affärer eller politik. Och det är så partimakten kan bli en inkubator för ökande inkompetens och dumhet, som jag också har påpekat i boken Godhetens Tanketomme Ondskap från 2017. Och det är just därför Norge är så misskött, och kursen mot stupet bara fortsätter.

Partierna har förlamat Stortinget

Ny politik kommer också från toppen, enligt den nyckfulla metoden – som Merkel gjorde när hon lade ner tysk kärnkraft 2011 eller avskaffade Schengengränserna 2015. Ny politik kommer från utländska maktstrukturer som kommer på något viktigt för dem personligen i stängda rum: pappsugrör , engångsbestick i trä, vägtullar, CO2-skatter, cirkulär ekonomi, ”Great Reset”, massinvandring, mångkultur, oändliga klimatsubventioner… Allt som är totalt oviktigt för dig, men som du måste betala för. Folk har helt enkelt ingen uppfattning om hur politik är utformad eller hur Norge styrs:

Stortinget är enligt lagen den högsta myndigheten i Norge. Det är alltså Stortinget som ska styra regeringen. Syftet med politiska partier är att göra det omvända:

Regeringen ska styra Stortinget genom partiblocken och överenskommelser mellan partierna. Det är därför som parterna förhandlar och tecknar avtal – det vill säga regeringsplattformar – som binder dem till masten i fyra år.

Det ger partiledarna frikort för finurlig politik, fri limousine och regeringsmakt i fyra år, i utbyte mot att de misslyckas med partiprogrammet och vallöftena – som både Kristin Halvorsen (SV), Siv Jensen (FrP) och Trygve Slagsvold Vedum (Sp) har förfinat till perfektion.

Bortförklaringarna kläcks av PR-apparaten, speciellt när FrP sätter rekord för införandet av vägtullar, eller när Senterpartiet raserar böndernas energipriser. Det finns alltid en ursäkt för att svika väljarna.

För att uppnå denna kontroll av Stortinget måste givetvis partierna ha full kontroll över stortingsrepresentanterna. Ingen representant får rösta enligt vallöften, ett politiskt program eller sitt eget samvete, eftersom det kan göra att regeringen tappar den artificiella majoritet som regeringsplattformarna skapar. (Artificiell, eftersom det som antas inte har någonting att göra med folkets vilja eller folkmajoriteten.) Det skulle nämligen innebära misstro mot regeringen, och det betyder att regeringen måste avgå.

Rädslan för regeringskris är ett verktyg för att cementera makten

Att en dålig regering måste avgå framställs som något katastrofalt, men det har förstås noll betydelse för landet och folket. Det finns ingen brist på regeringar. Det finns tillräckligt med dem. Dessutom klarade sig Belgien helt strålande utan regering i hela 540 dagar, och då kunde inga politiker göra några galenskaper. Därför spelar det ingen roll att regeringar faller – tvärtom är det ett hälsotecken för demokratin. Problemet är snarare att partiledarna och deras vänner förlorar både sina jobb, sina löner, sin makt och sina limousiner, och det är katastrof. Så kan vi ju inte ha det!

Därför har de som sitter i Stortinget valts ut till toppositioner på listorna för att de är grymt lojala mot partipiskan. Och det är representanterna helt frivilligt, eftersom partierna egentligen inte har rätt att tillskansa sig sådan makt: stortingsrepresentanterna är fria. De är inte ansvariga inför någon annan än väljarna, och har egentligen bara ett jobb enligt lagen: att representera folket i sitt eget distrikt och län på bästa möjliga sätt och rösta därefter. Istället sitter stortingsrepresentanterna och representerar sin partiledning på bästa sätt – även när partiledningen gör katastrofala misstag. De kallar det ”stabilitet”, men på lång sikt leder det till instabilitet. Som vi kan se.

Partierna har därför tillskansat sig en makt som de inte har rätt till, men detta system har blivit så inarbetat att ingen längre tänker på hur fel det är. En politisk vardag utan partier framstår som otänkbar – men det var aldrig meningen att Stortinget skulle fungera på det här sättet: I 70 år fungerade Stortinget med fria representanter innan partierna och parlamentarismen smög sig in i maktens korridorer. Ändå är lagen fortfarande kristallklar: Stortingsrepresentanter är fria. Ingen har rätt att diktera deras röstning. De vågar bara inte följa samvete och förnuft, för då tar partiet en grym revansch, och deras karriärer är över.

Politiken gick från sparsam maktanvändning till egoistisk självutveckling

Maktbruk och maktmissbruk, brutalitet, cynism och hänsynslöshet har alltid funnits i partipolitiken – men något förändrades med Gro & Co: Norsk politik tog en helt annan riktning än tidigare, när sparsamma gamla norrmän satt i Stortinget för att styra Norge för Norges och norrmännens bästa, även om det drabbade andra länder och medborgare. Ja, dessa män var maktmänniskor som jagade efter makt, men inte efter internationella utmärkelser, medaljer, swag och kontanter. Med Gro tog slaskiga akademiker från Oslos västra sida över, och de ville styra Norge efter helt nya principer och helt nya och ”större” prioriteringar: Globalismen.

Alla andra länder och folk, hela jordklotet, mänsklighetens och miljöns påstådda bästa – och inte minst: ”samverkan” med främmande maktstrukturer – blev viktigare än människorna. ”The big picture” trumfade norska väljare, även om alla andra länder har politiker som styr sina egna länder och inte behöver norska besserwisser eller ”vita män” för att hjälpa ”svarta män” att styra mot framtiden. Men så har det blivit, för globalisterna bryr sig inte om den lilla ankdammen Norge. De tänker större och har större ambitioner för sig själva och de sina.

För om du är en liten, sluten nationell klubb av elitister som kliar varandras rygg, hjälper varandra, stöttar varandra och ser till att makt, pengar och prestige finns kvar i kretsen av vänner, släkt och lojala hyllningskörer – varför inte gå med i en internationell klubb av samma? Så allt blir större?

I nästa artikel ska vi se hur den slutna maktstrukturen hos norska samhällsledare har spridit sig utanför norska gränser och in i EU, FN, WEF och arbeta för andra och främmande maktstrukturer. För mycket vill alltid ha mer.