Svenska politiker är nästan lika hårt angripna av kollektiv klimathysteri som norrmän: Även där hoppar politikerna över logik, matematik, ekonomi och småskaliga testprojekt och lägger istället otaliga miljarder på att gå direkt till storskalig produktion för att förverkliga sina politiska visioner. En av klimatpolitikens fantasier är ”grönt stål”, det vill säga stål som är tillverkat utan utsläpp av CO2 från fossila energikällor. Precis som andra ”klimatåtgärder” är detta också på väg att gå fruktansvärt fel.

Affärsidén med H2 Green Steel (H2GS) är att tillverka ”grönt stål” genom att ersätta koks som energikälla med väte producerat med förnybar el. Detta gröna företag grundades också av en kostymklädd smartskalle som vet vad som krävs för att utlösa massiva subventioner: Harald Mix i Vargas Holding.

Företaget valde Norra Svartbyn i Boden som plats för stålverket, som ska ha en kapacitet på 2,5 miljoner ton per år och påstås skapa 1 500 jobb – vilket de gröna finanshajarna alltid lovar politikerna. Sedan tidigare finns gruvbolaget LKAB i norra Sverige, där man samarbetar med det privata företaget Hybrit AB. Som med alla gröna företag är målet inte att uppnå vinster och aktievärden och sådant gammaldags trams, utan snarare att rädda planeten från klimatkrisen – så länge de får tillräckligt med pengar från allmänheten.

Ett otroligt flöde av pengar från skattebetalarna

För att bygga luftslottet, som är taget rakt ur styrelseordförande Maos ståldrömmar under ”det stora språnget framåt”, har H2GS AB redan fått 75 miljarder svenska kronor i investeringar från bland annat Kinnevik, Andra AP-fonden, AMF och EU:s innovationsfond. Men det är ingenting, för det finns flera gröna stålproducenter på planen i Sverige: Statsägda LKAB räknar med att ”satsa” hela 400 miljarder svenska kronor på ”framtidens gröna, klimatvänliga stålproduktion”.

Det är denna gigantomani som ger det värdelösa bolaget H2GS ett fiktivt aktievärde och attraherar andra investerare, och det är just det som är affärsmodellen för klimatbranschens otaliga aktieklippare: De ”stora visionerna och hållbara målen” (som är helt utan grund) är att producera hela fem miljoner ton stål från 2030 till bilindustrin och vitvarutillverkare. Precis som för alla andra gröna branscher är det skattebetalarna som tar risken, medan kapitalkrafterna bakom projekten tar lönen, bonusarna och aktieutdelningen samt vinsten, om det skulle bli någon sådan – men det går inte så bra:

Under det senaste året har H2 Green Steel tydligen fått fler kunder och underleverantörer, men företaget tjänar inga pengar: Årsredovisningen för 2023 visar att rörelseresultatet blev minus 816 miljoner kronor, vilket är en fyrfaldig ökning jämfört med 2022, och de poster som sticker ut är personal- och andra externa kostnader. Och att de inte tjänar pengar är inte så förvånande, för precis som FREYR:s batterifabrik i Mo i Rana har inte ett enda gram grönt stål producerats. Det kommer att ske först mot slutet av 2025. Kanske.

Tydliga varningar från flera håll mot prestigeprojektet

Precis som med CCS, batterifabriker, samt sol- och vindkraft präglas ståldrömmarna av gigantomani frikopplad från alla fakta: I mitten av 2040-talet bedömer det statliga gruvbolaget LKAB att deras övergång till grön stålproduktion kommer att kräva 70 TWh el per år för att driva elektrolysen av vatten till väte. Det är runt hälften av Sveriges nuvarande elförbrukning, och mer än de få kvarvarande svenska kärnkraftverken producerar tillsammans – och Sverige har redan allvarliga problem med elförsörjningen.

I september 2023 släppte nationalekonomerna Magnus Henrekson och David Sundén en omfattande rapport där de gick igenom de gigantiska visionerna om grönt stål i norra Sverige och slutsatsen var klar: H2 Green Steel bör läggas ner om investerarna inte vill att se pengarna försvinna i ett grönt avloppshål, och LKAB & Co borde fortsätta satsa på traditionellt stål, annars kan det sluta med den största ekonomiska kollapsen i svensk historia för skattebetalarna.

Svenska Dagbladets seniorskribent Peter Wennblad har också påpekat att det är nästan omöjligt att få inblick i vart alla skattemiljarder tar vägen. Enligt honom har ”grönt stål” utvecklats till ett klimatpolitiskt prestigeprojekt där ingen har fått rollen som djävulens advokat, all riskbedömning har tagits bort och alla parter har ett gemensamt intresse av att inget utreds mer ingående än absolut nödvändigt.

Det här är precis samma korrupta röra som skapade batterikollapsen i Mo i Rana, och som ska få Støres absurda ”gröna industrilyft” utifrån bland annat batterigenerering, CCS och flytande havsbaserad vindkraft att kollapsa: Självbekräftelse och ekokammare fungerar bara ett tag innan verkligheten och den ekonomiska gravitationen tränger sig in. Klimatpolitiker har flyttat in i sina egna luftslott och det är en välkommen present till alla privata cyniker och profitörer som vill utnyttja deras dumhet, naivitet och självinbilskhet för att vaska fram subventionsguldet.

Många olösta problem

Svenska politiker låtsas fortfarande att klimatprojekten går strålande, men rapporten om ”grönt stål” är glasklar: Den dokumenterar att visionerna kring grönt stål lider av allvarliga barnsjukdomar, precis som alla andra gröna industrisatsningar. Kritiken är att gigantiska projekt genomförs innan tekniken är färdigutvecklad och har mognat, och att projekten baseras på överoptimism, självbekräftelse och ignorerande av vetenskaplig fakta:

• Det går inte att få fram tillräckligt med järnmalm av den kvalitet som krävs för att producera det fossilfria stålet.
• Det finns inte tillräckligt med el för att driva verksamheten.
• Efterfrågan av slutprodukten på världsmarknaden är oklar och överoptimistiskt beräknad.
• Bannätet har inte kapacitet att transportera malm till produktionsanläggningarna och transportera ut den färdiga produkten.
• LKAB och H2 Green Steel har beslutat att använda direktreduktion med vätgas i processen, men ingen vet om det är den bästa lösningen.

Kollektiv masshysteri skapar en frånvaro av vuxen riskbedömning

Energi- och industriminister Ebba Busch (KD) har slagit fast att projektet kring grönt stål ”måste lyckas”, inte minst för att Sverige pressas av EU att minska sina CO2-utsläpp. De flesta vuxna skrattar åt ett sådant påstående, för även om man känner att man ”måste” vinna en miljon på lotto, eller ”måste” bota cancer för att EU kräver det, betyder det inte att man faktiskt kommer att lyckas. Det är inte så verkligheten fungerar, men det tror klimatpolitiker, eftersom de lider av kollektiv masshysteri. De kan inte längre använda sina huvuden.

Detta är symptomatiskt för alla ”klimatåtgärder”: Politiker beslutar bara att de ska utföras enligt den nyckfulla metoden, baserat på överoptimism – utan konsekvensstudier, riskbedömning, analys av negativa avknoppningar, ekonomiska prognoser eller ansvarsskyldighet när någonting går fel. Anledningen är att den påstådda klimatkrisen gör att det är bråttom med allt! (Som om det gör framgång mer sannolikt?)

Detta kollektiva grupptryck för att ”rädda planeten” gör det viktigt att skapa full konsensus och eliminera all kritik så snabbt som möjligt. Och det är just det som utgör lackmustestet för en masspsykos.

Grupptänkande och bristande kontroll leder till en bubbelekonomi

Att fler psykologer inte kastar sig över detta sociala fenomen är förvånande, eftersom masshysteri är en väldokumenterad och återkommande fara för alla samhällen. Tyvärr är masshysterin också mycket lönsam, eftersom människor som inte längre kan använda huvudet och tänka kritiskt är lätta att lura: Paniken, brådskan, bristen på skepsis och slarvet med offentliga pengar gör klimatpolitiken till den renaste guldgruva för smarta finanshajar och bedragare på jakt efter offentliga pengar:

De får miljarder, men behöver inte hålla vad de lovar och behöver inte betala tillbaka när de visionära aktiebolagen kollapsar. Se även börskraschen 1987, docom-bubblan 2000, Enron-skandalen 2001, Terra-skandalen 2007 och finanskrisen 2008.

Klimatpolitiken är dock ett mycket större och farligare monster än dessa ”småsaker”, eftersom klimatbubblan finansieras av oändliga mängder offentliga pengar – så den kan bli hur stor som helst.

Du kommer att behöva stå tillbaka. Om det inte redan har hänt.