Det gnälls och gnisslas i svenska turistkommuner. Resonemanget är rimligt: ”Vår lilla trivsamma ort invaderas av turister varje sommar. De skitar ner och lever om, skapar köer på Systemet och på ICA, utnyttjar vår sjukvård och sliter på våra anläggningar. De jävlarna borde få betala…”

Så sneglar kommunens politiker söderut, till de riktigt stora turistorterna vid Medelhavet, och tänker: ”Kan vi inte göra som de gör..?”

För allt fler turistorter stavas lösningen på problemet ”skatt”. Turistskatt. En extra skatt för alla som turistar på orten ska skapa inflöde till kommunen. Sedan 2011 kan alla kommuner i Italien införa en turistskatt för övernattande gäster och i våras valde Venedig till och med att införa en entréavgift till staden.

Det är begripligt att den här lösningen attraherar svenska politiker, för vilka lösningen på alla ekonomiska utmaningar stavas ”mer skatt”. I en undersökning utförd av SVT svarade de styrande politikerna i hälften av de 22 tillfrågade turistkommunerna att man var positiv till en sådan skatt, och Aftonbladet publicerade nyligen en artikel som förkunnar att Sotenäs kan bli den första svenska kommunen som faktiskt inför en turistskatt.

Men det är en usel lösning, förutsatt att målet inte samtidigt är att göra det fullständigt omöjligt för en svensk normalinkomsttagare att unna sig någon form av resa under semestern.

Semesterresan redan för dyr

Hamnavgifter och campingavgifter under högsäsong ligger redan runt tusenlappen på många orter, och en allt svagare krona i kombination med ”klimaträddande” prishöjningar har gjort det omöjligt för många, redan högt beskattade, normalinkomsttagare att resa utomlands. Ännu en skatt betalad med redan skattade pengar skulle göra det omöjligt att ens lämna lägenheten – och detta utan att en turistskatt skulle göra någon verklig skillnad för kommunerna.

Kommunernas problem är ju långt större än vad någon, för kommunens totala ekonomi, symbolisk turistskatt kan lösa. Att en kommuns befolkning blir tio, tjugo eller till och med hundra gånger större under några sommar- eller vinterveckor ställer självklart stora krav på allt från infrastruktur och sjukvård till de bofastas tålamod.

Men låt mig lansera ett annat perspektiv: problemen beror överhuvudtaget inte på de egentliga turisterna, det vill säga de som tillbringar några dagar eller veckor på en turistanläggning, utan på de säsongsboende.

Problemet är inte turisterna, utan de säsongsboende

På turistorterna råder så kallade ”Stockholmspriser” på bostäder. Den som vill köpa ett enkelt hus i Grebbestad eller på en ö i Stockholms skärgård får räkna med att punga ut tio friska miljoner. En liten gård med renoveringsbehov i Årjäng går också för sjusiffriga belopp.

Fastigheter på attraktiva turistorter köps upp nämligen upp av svenska och utländska säsongsboende, och det till priser som gör det omöjligt för ortens egna ungdomar att bo kvar. Där ligger det verkliga problemet.

För när husen i Åre, Malung, Leksand, Marstrand eller på Dalarö står tomma elva månader per år, betyder det inte bara att kommunen får problem med många turister under högsäsong. Det betyder även att kommunen får problem med avfolkning under resten av året, för när antalet boende minskar så får det konsekvenser. Det betyder exempelvis nedlagda skolor och förskolor, stängda butiker och restauranger, indragna busslinjer och färre läkare på vårdcentralen (och längre mellan vårdcentralerna). Bara för att nämna några.

De säsongsboende betalar nämligen ingen skatt till kommunerna de bor i under sin semester eller under pensionen. Däremot innebär de kostnader för kommunerna, samtidigt som de tränger undan dem som gärna skulle vilja vara bofasta på orten men som inte har råd att betala samma fantasipriser för fastigheterna som spekulanter från Oslo eller Stockholm.

Inför boplikt även i Sverige

Lösningen på de svenska turistorternas problem är därför inte införandet av en extra skatt, utan av en boplikt. Visst får du gärna köpa en liten kalkstensgård med havsutsikt på Gotland, en liten jordbruksfastighet i Värmland eller en kaptensvilla med egen brygga i Grebbestad – men då ska du också vara skriven där, och betala kommunalskatt där. Problem solved!

På köpet skulle vi få levande bygder med barnfamiljer, skolor, butiker och busslinjer när de som vill vara bofasta också får råd att vara det.

Det här har politiker i andra länder redan förstått. I Norge råder redan boplikt för många fastigheter, vilket innebär att du kan köpa dig en liten hytte avsedd för just fritidsboende, men inte en gård avsedd för permanentboende. Då måste du vara skriven där. I Danmark har fastighetsägaren skyldighet att se till att en bostadsfastighet är bebodd året runt. På Åland måste du ha bott på öarna i fem år innan du får köpa en bostad, innan dess är du hänvisad till hyresmarknaden.

Kommuner i Spanien väljer nu att dra in de så kallade turistlicenserna, som gör det möjligt för personer att tjäna stora pengar på att hyra ut fastigheter man själv inte bor i. Detta eftersom man menar att turistlicenserna driver upp priserna på fastighetsmarknaden så att permanentboende spanjorer inte har råd att köpa.

Andra länder har med andra ord redan agerat för att skydda sina orter och medborgare. Så varför ska vi tillåta att fastigheter på attraktiva orter i Sverige köps upp – bara för att stå tomma? Om konsekvenserna är en döende bygd och röda siffror för kommunerna?

Även om ryggmärgsreflexen hos svenska politiker är att införa ytterligare en skatt, så är det inte lösningen. Inte i det här fallet heller. Ska Sverige och de vackra, svenska orterna leva – och överleva – så behövs andra lösningar. Införandet av boplikt är en sådan.