Medan president Nicolás Maduro i Venezuela nyligen har avstått från att fängsla sina motståndare, är situationen en helt annan i Storbritannien.

Under lördagen var det presidentval i Venezuela, efter 25 år av kommunism. Oppositionen är så historiskt stark att Maduroregimen inte vågar slänga någon av oppositionspolitikerna i fängelse.

Maduro har nöjt sig med att använda rättsväsendet för att – bland annat – neka den populära María Corina Machado rätten att ställa upp i val under 15 år. Dessutom används alla möjliga andra smutsiga knep i boken för att förstöra för väljare som vill ha tillbaka sitt land.

Om du säljer så mycket som en empanada till en oppositionspolitiker går ditt företag i konkurs.

Maduro kallar regelbundet oppositionen för terrorister. Alla de som vill frigöra sig från narkokommunismens strypgrepp är ”fascister”. Det är Maduro det är synd om.

– Bu-hu, fascisterna utomlands försöker motsätta sig min fantastico bolivariska revolution och säger att jag är en dålig president.

Narkokommunismen i Venezuela hänger på en skör tråd. I Maduro själv. Maduro är narkostaten, narkostaten är Maduro.

Faller Maduro, faller hela lapptäcket isär.

Regimen i Storbritannien är å andra sidan en ansiktslös maskin i jämförelse. Ett teknokratiskt monster med islamo-socialistisk kroppslukt, lydiga underrättelsetjänster och polisstyrkor bemannade och bekvinnligade av mänskliga robotar utan principer om jämlikhet. Utan sympati för landets ursprungliga invånare.

Liksom i Venezuela ligger robotarnas lojalitet i handen på den som betalar.

Detta är systemet som kan hålla en Assange eller en Tommy Robinson fängslad på uppenbart fiktiva anklagelser, utan att det finns ett ansvarsfullt ”face on the case”.

Oppositionens antagonister gör sig oanträffbara. Det finns ingen självklar Maduro att rikta sin ilska mot.

När arbetarklassens oppositionsledare Robinson fängslades 2018 förbjöd domaren journalister att skriva om fallet.

Sanningen om de närmast industrialiserade sexuella övergreppen av pakistanska muslimer mot mindre privilegierade engelska flickor, som Robinson agerade för att förmedla och avslöja, måste hållas dold för de otvättade massorna av desillusionerade småklassmänniskor i distrikten. Lapptäcket visade tecken på att kunna falla isär även i detta hörn, så regimens järnhand fick förhindra det.

I Storbritannien kallar man inte bara Tommy Robinson för terrorist och fängslar honom. De nekar honom också rätten att utöva sin yttrandefrihet. Senast förbjöds han att visa en dokumentärfilm.

I filmen varnar Robinson för att hans land går farligt snabbt i riktning mot en totalitär regim, och beskriver hur polisens obevekliga förtryck av oppositionen ligger till grund för en sådan regim.

”Du kommer att hamna i fängelse om du visar den”, var det tydliga beskedet från regimen, som för att bekräfta filmens huvudpoäng.

Det kunde Robinson berätta i en intervju med Jordan och Tammy Peterson i Kanada denna månad. Men just denna detalj hade han nog egentligen inte lov att prata om.

Igår visades ändå filmen, under det stora Unite the Kingdom-evenemanget  på Trafalgar Square. Du kan se den på YouTube här nedanför, så länge den finns kvar.

Visningen var för mycket för regimen. Under söndagen greps Robinson och är enligt vad vi vet i nuläget åtalad enligt  terrorparagrafen.

Regimen vet att de inte är trovärdiga, men det struntar de i. De vet att de har lite att förlora, alternativet är värre.

– There was no Met involvement, sa Metropolitan Police i London till pressen efter gripandet. Polisen var därför inte inblandad.

Du hänvisas istället till regimmonstret med alla dina frågor.

Lapptäcket får inte falla sönder. Det är det enda som den brittiska regimen prioriterar för närvarande. Parallellen till Maduros Venezuela är 1:1. Maduro har varit under hård press det senaste halvåret och verkade djupt berörd när han lade sin röst i lördags eftermiddag svensk tid.

Det människofientliga brittiska maskineriet är också under press. Men britterna har inte den latinamerikanska kämparandan i blodet. Andan av överlevnadskraft och stolthet som får narkokommunisterna att se slutet på sin egen era. Britterna har låtit sig knäckas om och om igen, under decennier. Det finns inte mycket kämparanda kvar.

De brittiska makthavarna har inget att förlora på att köra över oppositionen med skördetröskan ett tag till. Efter så många år, där endast ett fåtal patriotiska hjältar som Tommy Robinson har höjt sina röster, satsar regimen på att förtrycket kan fortsätta – så länge.

Kanske kan det göra det. I Venezuela är förtrycket nu inne på sitt 25:e år. Men lördagskvällen kan bli slutet på Maduros lapptäcke.

Förtryckarna på de brittiska öarna kommer också snart att se slutet, oavsett om den besvärliga mannen Robinson överlever regimens våta dröm om att han, under sin tid i fängelse, ska bli tagen av daga av regimens användbara islamiska idioter.

Någon gång lossnar det.

Oppositionen måste bara, för Tommys skull, dra lite hårdare i de lösa trådarna.