×

Kommentarer

foto: Steen Raaschou

I stället för att ha fört till mer öppenhet och empati har den demografiska utvecklingen lett till att folken i Europa blivit mer egocentriska, mer religiösa och mindre toleranta.

Tre människor står vid en busshållplats. En yngre kvinna iklädd Burka och med ett arabiskt utseende, samt en ung afrikansk man klädd i jeans och T-shirt. Och en ljushårig medelålders svensk. På gräsmattan bredvid den tomma kyrkan springer en grupp mörkhåriga barn omkring, övervakade av en allvarlig figur iförd en lång, svart kappa. Denna figur liknar till förväxling den legendariske Svarte Petter,dvs. Musse Piggs värsta fiende. Och det är just här, i det lilla samhället Lammhult som ligger en bra bit upp i Småland, som det slår mig att svenskarna är ett utdöende folk. Det är den obönhörliga demografin som har förvandlat denna scen till verklighet. Etniska svenskar är på väg att bli en minoritet i sitt eget land. Deras politiker har helt enkelt skänkt bort folket – nästan utan protester. Bara under de senaste 20 åren har antalet personer med utländsk bakgrund ökat med en och en halv miljon, samtidigt som antalet personer födda i Sverige av svenska föräldrar har minskat med  ca. 160 000. Samtidigt består den största utvandrargruppen i Sverige av svenskarna själva.

I dag utgör antalet personer födda utanför Sverige, med en eller två utländska föräldrar, en tredjedel (OBS! LÄGG IN LÄNK) av befolkningen. Om denna utveckling fortsätter kommer de etniska svenskarna att vara en minoritet om 40-45 år (OBS! LÄGG IN LÄNK). Redan nu är flertalet män i åldersgruppen 15-44 år (OBS! LÄGG IN LÄNK) födda utanför Sverige. Det gäller i flera kommuner som till exempel  Botkyrka, Haparanda, Sigtuna, Södertälje, Malmö och Landskrona. Om bara ett fåtal år kommer det samma gälla för många andra kommuner bl.a. Stockholm, Göteborg och Helsingborg.

Som jämförelse kan nämnas att andelen utlandsfödda män i samma åldersgrupp utgjorde 10 procent på landsbasis 1980, 11 procent 1990, 14 procent 2000 och 18 procent 2010. På den tiden kom de unga utlänningarna i huvudsak från de nordiska länderna. Därefter har andelen ökat till 45 procent. Men numera anländer de unga från Mellanöstern, Afrika och Asien.

En ny befolkning innebär också förändrade normer och värderingar. Det gäller i synnerhet beträffande kvinnors roll i familjen och samhället, samt i en ny och dominerande syn på klaner, kriminalitet, lojalitet, ära, skam, skuld och statsmakten. Naturligtvis finns det plats för olikheter – och integration – på individplanet, men den allmänna omvandlingen går inte att ta miste på. En stat med flera folk kommer tack vare demografins kugghjul att med med tiden förvandlas till en stat med många inre spänningar och konflikter. Det gäller inte minst mellan grupper av män och mellan diverse relgiösa särgrupper.

Som följd av den historiskt unika asylinvandringen blir Nordeuropa alltmer intolerant och inåtvänt. Det gäller inom samtliga folkgrupper. Folk orienterar sig i allt högre grad efter sin etnicitet, och skillnaden mellan ”dom” och ”vi” blir konkret. Under bara två korta generationers folkvandringsperiod kan vi se – förutsatt att vi öppnar våra ögon – hur en paradoxal utveckling tagit form. I stället för att leda till mera mångfald och en rikare kultur har asylinvandringen lett till ökad etnocentrism i värdländerna. Enligt den rådande principen skulle multikulturalismen ha varit något gott och till nytta för nationalstaten. Men omsatt i praktiken har den inte visat sig vara det.

Om man betraktar den, med multikulturalismens parallellt löpande  identitetspolitik som väller in över oss från den amerikanska universitets- och underhållningsbranschen så förefaller även den utvecklingen minst sagt paradoxal. Samtidigt som de  identitetspolitiska aktivisterna stirrar sig blinda på individuella rättigheter, transidentiteter och så kallade systembetingade orättvisor som de härleder ur kolonialismen, så innebär de demografiska förändringarna att befolkningarna i Europa alltmer kommer att likna folken på andra ställen, bli mer religiösa, mera inskränkta och motsätta sig allt nytt. Klansamhällen, våldet och hederskulturer är på frammarsch i Europa, snabbast i Sverige – på grund av invandringen från kulturellt främmande områden, och den inre nedbrytningen av normer, vanor och moral.

Motståndarna kallar det ett historiskt felbeslut – men nu vill 4  svenska partier ha en instramad invandringspolitik

Som en observant vän skrev till mig, så är det inte bara tragiskt utan också komiskt. Den globaliserade Woke-vågen som tror sig gå en gyllene framtid till mötes utgör antagligen elitens sista krampryckning, innan klanerna tar över i Lammhult, på Langeland och till sist Köpenhamn K.

Först faller globalismen, sedan faller Sverige. Det som blir kvar kommer inte att begravas i tystnad utan vara fullt av skrik, skrålande och kaos. Kanske inte för oss, inte riktigt än, men för våra barn och barnbarn./.

Lämna ett svar