₁Detta är vad Gud sade:

₂Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. 

₃Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 

₄Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. ₅Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig ₆men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. 

₇Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 

₈Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. ₉Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, ₁₀men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. ₁₁Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. 

₁₂Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. 

₁₃Du skall inte dräpa. 

₁₄Du skall inte begå äktenskapsbrott. 

₁₅Du skall inte stjäla. 

₁₆Du skall inte vittna falskt mot din nästa. 

₁₇Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

2. Mos 20:1-17

Västerlandet förändras inför våra ögon, och våra myndigheter har förkastat den Gud som på sin tid gav Israels folk de tio budorden, men också själva buden. Budet att inte ha andra gudar än Treenighetens Gud uppfattas som en modern hädelse. Fatalism har blivit normen vi måste leva efter. Det som sker, det sker och vi ska inte göra motstånd, och kyrkan står passivt och tittar på. Men är det god kristendom?

En av de främsta förmedlarna av den kristna trons mångfald var G.K. Chesterton (1874–1936), och i boken Orthodoxy tog han ett starkt ställningstagande mot dem som angriper kristendomen eftersom det antingen bara är det ena eller det andra, fred eller krig. Ett av Chestertons syften var att visa att det alltid har varit kyrkans syfte att hålla uppe två färger samtidigt, men utan att blanda ihop dem.

Han skriver att det också är fallet med anklagelsen om att kyrkan antingen har präglats av underkastelse eller maktbegär, Chesterton menar att det inte stämmer. Han påpekar att det är sant att kyrkan sa åt vissa män att slåss och andra att inte slåss. Och att det var sant att de som slogs var som blixtar, och de som inte slogs var som statyer. Han ser det goda i att kämpa för det som är rätt, samtidigt som det måste finnas något gott i pacifismen, men att det kyrkan gjorde på sin tid var att förhindra att dessa två goda tendenser ömsesidigt utesluter varandra.

Medeltidens pacifister blev munkar, medan krigarna blev korsfarare, båda lika bra och rätt ur kyrkans synvinkel, och Chesterton skriver:

Pacifisterna försäkrar oss alltid att när lejonet lägger sig bredvid lammet blir det som ett lamm. Men det är brutal annektering och imperialism från lammets sida. Det betyder helt enkelt att lammet slukar lejonet istället för att som vanligt lejonet slukar lammet. Den verkliga frågan är: Kan lejonet lägga sig bredvid lammet och ändå behålla sin kungliga grymhet? Det är detta problem som kyrkan har försökt lösa, och miraklet är att det lyckades.

Chesterton menar att det är denna upptäckt, att det är möjligt att vara barmhärtig men samtidigt sträng, som var den nya jämvikten i kristen etik. Han menar att hedendomen är som en marmorpelare som behåller sin resning på grund av sina symmetriska proportioner, medan kristendomen är som en oerhört vild och äventyrlig klippa som svajar vid minsta beröring, men den har regerat i årtusenden eftersom alla dess besynnerliga utväxter håller den exakt i jämvikt.

Samtidigt är Chesterton medveten om att kyrkan mycket lätt kan låta sig missbrukas, och särskilt om man försvagar en idé i förhållande till en annan. Han påpekar att den kristna herden inte leder en flock får, utan en hord av tjurar och tigrar, av fruktansvärda ideal och förtärande dogmer, alla starka nog att skapa falska religioner med kraften att ödelägga världen.

Det var därför nödvändigt att definiera trons lära så exakt som möjligt, också för att människor skulle kunna åtnjuta allmänna friheter, och när han skriver följande vet vi att han skulle ha reagerat på dagens politiskt korrekta kyrka.

Chesterton skriver nämligen:

Kyrkan har aldrig varit mjuk och följsam, den har aldrig varit respektabel. Det hade varit lättast att acceptera arianismens världsliga makt. Under det kalvinistiska 1600-talet var det lätt att falla ner i predestinationslärans avgrund. Det är lätt att vara arg, det är lätt att vara kättare. Det är alltid lätt att låta tidsandan få övertaget, svårigheten är att själv hålla i tyglarna. Det är alltid lätt att vara modern, precis som det är att vara snobb. Att falla i dessa fällor som mode efter mode och sekt efter sekt har satt längs kristendomens väg, med alla villfarelser och alla överdrifter de representerar – det hade verkligen varit lätt. Det är alltid väldigt lätt att falla, det finns ett oändligt antal vinklar som leder till ett fall, men det finns bara en som får oss att stå.

Chesterton beskriver kristendomen som en vagn med sanningen vajande på ryggen, och Chesterton trodde och var övertygad om att sanningen finns i Gud, och att Gud är sanningen. En sanning som begränsade Gud, på samma sätt som den fick begränsa människans rätt att göra vad hon ville.

Och i en tid där biologi och kultur utmanas på de mest fundamentala sätt, och kyrkan inte har något att säga mer än att vi alla måste vara goda oavsett vad vi möter, och att vi alla hittar sanningen på vårt eget sätt, då förstår vi att det är lammets naivitet och godtrogenhet som har fått svälja lejonets kungliga grymhet. Och det är anledningen till att kyrkan inte förstår islams amoraliska oförutsägbarhet eller könskampens onaturliga premisser. Kyrkan har förkastat sanningen till förmån för en tidsanda präglad av gudlös relativism.

Om kyrkan brydde sig om sanningen, skulle den be oss att kämpa, av den enkla anledningen att sanningens Gud, som en gång gav oss de tio budorden, har bett oss att göra det. Det är dags att förkasta tidsandan och återupptäcka att det är möjligt att vara både sträng och barmhärtig, både riddare och munk.