De flesta människor runt om i världen tänker nog fortfarande på Midnattssolens land som en fridfull utopi där alla går runt i en evig eufori. Brottsligheten är den lägsta i världen, och om det finns någon brottslighet överhuvudtaget så håller det suveräna sjukvårdssystemet det norska folket friskt från vaggan till graven, och i världens fredligaste nation behandlas alla lika.

Men vi som fått upp ögonen för den sorgliga verkligheten vet att omvärldens bild av Norge är långt ifrån sanningen och det kan vi tacka våra politiker för.

Ändå lyckas de hålla fast vid utopi-stämpeln, eftersom de är så bra på att dölja för världen vilket monster de har skapat. I ledband med politikerna spelar norsk media en stor roll i denna mörkläggning, och det blir glasklart efter gripandet av Marius Borg Høiby den 6 augusti.

Nu känner hela världen till fallet om Marius bara för att den oetiska norska pressen har beslutat att det ligger i folkets intresse att rapportera hänsynslöst om händelsen på grund av Borg Høibys ställning i samhället, i kombination med anklagelsernas allvar.

Enligt alltid balanserade TV2.

I Norge är alla kriminella blonda och blåögda

Marius har även skapat rubriker i USA, och det är mycket ovanligt att se amerikanska medier rapportera om brott i Norge, just för att norska medier vet hur de ska dölja den ökande och allvarliga våldsvåg vi bevittnar.

Och finns det något bättre exempel på en kriminell i Norden än den blonde och blåögde Borg Høiby, kunglig eller ej? Norge har väl inget problem med importerade kriminella som dödar, våldtar och rånar människor? Det är i alla fall inte vad de flesta i världen förknippar med den perfekta nordiska nationen.

Espen Andersen Bråthen var också ett perfekt exempel på en nordisk brottsling, även om han inte fick samma mediebevakning som Marius. Men vad är mer vikingalikt än att döda oskyldiga människor med pil och båge?

Det rapporterades om Bråthens otänkbara brott över hela världen, men det blev snabbt tyst när media, polis och politiker beslutade att det inte låg i folkets och världens intresse att veta något om den grymma massakern på Kongsbergs gator.

Och i det perfekta landet Norge finns det mycket islamofobi och vi kan inte skylla terroristens agerande på fredens religion, för då kommer de elaka norrmännen att trakassera muslimer som med sina två miljarder anhängare anses vara en minoritet.

Det är nog få människor i världen som sett bilder på offren och många tror fortfarande att Bråthen var en galning som dödade människor med pil och båge, och inte med stickvapen, det nya ordet för machetes och jättelika, sylvassa knivar.

Fem oskyldiga norrmänn led en ofattbart våldsam död

Foto: Skärmdump Nettavisen.

Jag vågar påstå att morden på de vackra människorna i Kongsberg låg mer i folkets intresse. Inte bara för att de förtjänar att aldrig glömmas, utan för att deras landsmän ska sluta tro att Norges gator är säkra och börja se sig över axeln. För som vi vet har många av vårt folk blivit knivhuggna i ryggen av monster importerade av våra politiker.

Vi kan bara inte låta världen få veta det.

Då är det praktiskt att kalla mördarna otillräkneliga, för det låter bättre när de har ”obehandlad permanent paranoid schizofreni” än när de blir beordrade av Allah att gå ut och döda otrogna. Som i Espen Andersen Bråthens fall.

Rustam Louis Foss vs Marius Borg Høiby

På tal om Allah. Vem minns inte Rustam Louis Foss, den kriminelle kokainmissbrukaren som sprang runt på Thereses gate i Bislett med en kniv i jakt på icke troende norrmän att döda? Han måste också ha dyrkat fredens religion, för han ropade allahu akbar.

I motsats till Marius upphöjde media, skådespelarkollegor och välvilliga posörer Rustam Louis Foss till helgon. Det hade aldrig funnits en snällare och mer underbar blivande mördare i hela Norge, och den elaka polisen dödade denna samhällets pelare helt utan anledning.

De hittade till och med någon att skylla på, för det var naturligtvis inte helgonet Rustam Foss fel att han ville döda otrogna.

Man skulle nästan tro att dessa permanent förvirrade människor ville ha sitt eget George Floyd-ögonblick, när de grät floder över en förhärdad brottsling som bara ett par år tidigare knivhögg en man nio gånger.

Jag vågar påstå att Foss var en värre brottsling än Marius, men han får inte helgonstatus och anklagas istället för att ha dragit kungafamiljen i smutsen.

Marius förtjänar sitt straff, men inte häxjakten

Ser man till kungafamiljen de senaste åren så har de klarat att hamna i klistret helt på egen hand, men journalister som plockar körsbär 365 dagar om året har hanterat skandaler och olämpligt beteende på ett helt annat sätt med övriga kungafamiljen än med Marius, de har till och med försökt sopa saker under mattan.

Mette Marits många möten med Jeffrey Epstein efter att han dömts för pedofili, kungligheternas oetiska engagemang i politik och världsfrågor, wokeness, hur de vänder Israel ryggen, Durek Verett som anklagar norrmän och kungafamiljen för rasism och så vidare.

Om media anser att det är motiverat att ständigt rapportera och gräva fram information om Marius på grund av hans ställning i samhället, varför är de så försiktiga med allt annat som vi egentligen borde få veta om?

Det ska sägas att vi fördömer den misshandel av kvinnor som Marius anklagas för, men personligen anser jag att pressen i Norge har brutit mot flera pressetiska regler och att behandlingen av kronprinsessans son har varit inget mindre än skandalös.

Särskilt när vi  ser hur media skyddar ondskefulla mördare och deras privatliv och skriver om dem i kärleksfulla ordalag som ”han har det inte så bra”.

Marius är inte Norges svar på Hunter Biden

Många människor på sociala medier har jämfört Marius med Hunter Biden. Att han är Norges svar på presidentens skandalösa son. Kokainet finns där, förstås, men likheterna stannar också där.

För till skillnad från Marius fann norsk media det nödvändigt att skydda Hunter Biden och prata om hans kamp med droger på samma sätt som en kärleksfull mamma eller pappa skulle göra.

”Skärp dig din bortskämde, arrogante skitunge”, säger de till Marius, medan ”crackhead” och gott och väl vuxne Hunter har ett drogproblem som inte är hans eget fel.

Ett bra exempel är recensionen av Hunters självbiografi som bland annat skildrar hans kamp med droger. Aftenposten kallar boken ”gripande” och beskriver Bidens son såsom havande en kämpaglöd av Knausgårdsmått.

Boktips.no  förklarar varför boken hyllas av norska recensenter. – Beautiful things är en gripande skildring av sammanhållningen i en familj som drabbats av djupa tragedier, och Joe får mycket av äran för att ha hjälpt Hunter ur drogberoendet.

Jämför glorifieringen av hur familjen Biden ”hanterade” en familjetragedi och Hunter, med medias cyniska rapportering om Marius tydliga kamp mot droger och alkohol.

Ibland önskar man att man hade sparat på spypåsen från senaste flyget.

Norska medier har i åratal skyddat importerade brottslingar och terrorister eller personer och politiker som de sympatiserar med. Det finns aldrig en medelväg, och av någon anledning fann de det absolut nödvändigt att hänga ut Marius och bryta mot alla regler.

Det stärker vår bild av en media med en tydlig agenda, som helt enkelt är ond, och som inte har några gränser för hur lågt den kommer att gå.

Tack vare dem är Marius nu världsberömd och utsatt för hån och förlöjligande. Medan de riktiga gangstrarna och kriminella som strövar omkring på Norges gator skyddas och behandlas som samhällets offer.

I Norge är vi vana vid att de som inte följer normer och lagar behandlas med silkesvantar, men det är media som avgör vem som förtjänar en sådan behandling. Det gör uppenbarligen inte Marius.

Men så är det i midnattssolens land, vars rykte i världen är skapat av media och politiker, och är långt ifrån den verkliga sanningen.