Stormaktskriget är sedan länge tillbaka i Europa. Det är nu inne på sitt tredje år och har hittills utkämpats mellan ombud i Ukraina. Men det ökar stadigt i omfattning och intensitet.

Våra allierade, USA, NATO och EU, har fungerat som stödtrupper. Det kan snart förändras. Ett direkt krig mellan Ryssland och Nato skulle kunna få enorma konsekvenser för Norge och de nordiska länderna.

Stormaktsintressen, geopolitik och militärstrategi gör dem till prioriterade mål för Ryssland om kriget i Ukraina skulle fortsätta att eskalera och utvecklas till ett tredje världskrig.

För de stora och inflytelserika europeiska NATO-länderna är Norden och den norra flanken, liksom Ukraina på den södra flanken, att betrakta som en alternativ, mer avlägsen och mer föredragen krigsskådeplats som kommer att prioriteras framför krig på det egna territoriet.

Detsamma gäller för USA som vill hålla kriget så långt borta från den egna kontinenten som möjligt. För USA är Norge och Norden att betrakta som en framskjuten försvarsperimeter och som en hjälpstat. För USA handlar det i första hand om att försvara USA och upprätthålla amerikansk hegemoni i alla delar av världen och i andra hand om att försvara sina allierade.

Faran för ett tredje världskrig är ändå något som bekymrar väldigt få människor. Den uppfattas som osannolik och avlägsen. De flesta människor är upptagna av sitt dagliga liv. Politikerna är upptagna av helt andra saker och trivs i varandras sällskap över en pilsner i Arendal (norska Almedalsveckan).

Det är ändå ett faktum att ett existentiellt krig rasar precis utanför vår egen vardagsrumsdörr.

Det är ett faktum att vi, för alla praktiska ändamål, är i krig med vår supermaktsgranne i öster. Det är ett faktum att vårt försvar är reducerat till en bråkdel och att det kommer att ta lång tid att återuppbygga det. Och det är ett faktum att våra viktigaste allierade kämpar med energikris, lågkonjunktur och dåliga finanser och att flera av dem präglas av tilltagande etnisk och social oro.

Det är också ett faktum att striderna i Ukraina fortsätter att växa i omfattning och intensitet och att krisen skapar ännu större instabilitet i Europa. Ingen kan utesluta att det kan bli krig även här. Om det eskalerar finns det mycket som talar för att det är just här det kommer att komma först.

Faran för att använda kärnvapen är också större än någon gång under det kalla kriget. I första hand taktiska kärnvapen. Om det händer kommer en ny och farligare barriär att brytas. Det kommer att innebära ett kvalitativt skifte i krigets brutala logik.

Det kommer att öka risken för att terrorbalansen i strategiska kärnvapen bryts ned och därmed ökar osäkerheten och incitamenten för ett förebyggande kärnvapenanfall. I så fall kommer användningen av strategiska kärnvapen att vara nästa, och förmodligen sista, stopp.

Det är vad kriget i Ukraina och hotet om eskalering egentligen handlar om för Europa och resten av världen.

Förlusten av territorium, Krimhalvön och några län i östra Ukraina är illa nog för Ukraina. Långt värre för världssamfundet är hotet om att kriget eskalerar till ett tredje världskrig och kanske slutar i en kärnvapenförintelse.

Det här är inte en rationell utveckling. Ingen statschef eller generalstab i vare sig öst eller väst skulle vid sina sinnens fulla bruk vilja ha en sådan utveckling, kommer det att hävdas. Rädslan för MAD (Mutual Assured Destruction) kommer att förhindra den.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om att konventionella krig alltid slutar rationellt, dvs. positionen på slagfältet avgör utgången, men att de sällan börjar rationellt. Och de utvecklas ofta i en oväntad och oförutsägbar riktning, som kriget i Ukraina har gjort hittills.

De följer vanligtvis den militära strategins paradoxala och oförutsägbara logik, och ibland despoters perversa nycker och prioriteringar. Dessutom visar erfarenheten att det finns svarta svanar, även om de är sällsynta. Användningen av kärnvapen skulle vara den ultimata svarta svanen. Ett krig med användning av kärnvapen kommer varken att börja eller sluta rationellt.

Ukraina har nyligen attackerat olika mål på Kolahalvön med flera drönare En eller flera av Rysslands strategiska bombplan uppges ha träffats. Attackerna utgör ett direkt hot mot Rysslands nukleära avskräckningsförmåga.

En av de ryska baserna ligger 180 kilometer från Ukraina, men bara 20 kilometer från den norska gränsen. Det finns spekulationer om att Norge kan ha tillhandahållit måldata och underrättelseinformation till Ukraina.

Detta är inte förvånande, eftersom Norge har försett USA med flygunderrättelser och data om ryska mål sedan början av det kalla kriget i början av 1950-talet och skulle betraktas som en aktiv krigförande part, om inte formellt så i verkligheten.

Mindre känd är den operativa order som instruerade norska stridspiloter att utföra strikt hemliga offensiva självmordsuppdrag med taktiska kärnvapen mot militära och civila mål djupt inne i Ryssland under 1950- och 1960-talen.

Nyligen avklassificerat material visar att amerikanerna, med de norska myndigheternas välsignelse, hade utvecklat topphemliga attackplaner där norska stridsflygplan skulle attackera mål i Sovjetunionen, Östtyskland, Polen, de baltiska staterna och Finland med taktiska kärnvapen.

Under 1963 etablerades särskilda områden och förvaringsanläggningar för taktiska kärnvapen på Bodø flygbas, Værnes, Bardufoss, Ørland, Rygge och Sola/Flesland.

Vissa skulle hävda att detta var ett brott mot norsk försvarspolitik. Under det kalla krigets supermaktsrivalitet införde vi formellt säkerhetspolitiska restriktioner för oss själva samtidigt som vi var ihärdiga förespråkare för avspänning och nedrustning i internationell diplomati.

Vi accepterade inte utländska styrkor som var permanent stationerade på norsk mark i fredstid och vägrade att använda kärnvapen. Militär aktivitet var begränsad öster om 24:e breddgraden i östra Finnmark.

Verkligheten var dock mer komplicerad. U2-affären 1960 avslöjade Norges verkliga roll som en viktig bricka i terrorbalansen mellan supermakterna. Utplaceringen av amerikanska medeldistansmissiler i Italien och Turkiet och den efterföljande Kubakrisen 1962 belyste samma farliga dynamik.

Detta illustrerar de perifera staternas sårbara roll som objekt för supermakternas intressen och som hjälpstater, och därmed som prioriterade mål i en direkt konfrontation mellan supermakterna.

Efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning 1990 och 1991 tog Norge bort den formella glasyren av allianspolitik. Det nationella försvaret avskaffades i praktiken i och med försvarsreformen år 2000.

Och med det bilaterala försvarssamarbetsavtalet med USA 2022 om etablering av 14 amerikanska baser på norsk mark har vi i realiteten också övergett baspolitiken. Den norska armén med de 13 brigader som vi en gång hade har bokstavligen ersatts med 14 amerikanska baser.

Om de amerikanska baserna hade etablerats enbart i syfte att försvara Norge hade det varit mindre problematiskt. Men jurisdiktionen över de så kallade ”överenskomna områdena” som omfattas av DCA har överlämnats till USA. Detta är problematiskt.

I historiens ljus är det rimligt att tro att dessa också skulle kunna användas för att lagra taktiska kärnvapen med sikte på ett eventuellt offensivt förebyggande anfall mot Ryssland eller något annat land. Endast de få personer i Norge som har förhandlat fram de hemliga bilagorna till avtalet vet om så är fallet.

Det norska flygvapnet har förstärkts med amerikanska F-35 stridsflygplan av 5:e generationen. De är sannolikt främst avsedda för samma offensiva roll som norska jaktplan hade under kalla kriget, som en taktisk förstaslagsstyrka för att bereda marken för USA:s långräckviddiga strategiska bombplan.

Det är därför inte förvånande att Financial Times den 13 augusti rapporterade om detaljerade ryska kartor med måldata i Norge för taktiska kärnvapen. Den ryska generalstaben är inte född i går.

I europeiska kampanjscenarier är en av de första sakerna ryssarna kommer att göra att neutralisera norsk och nordisk luftmakt, övervakningskapacitet och nordiska kommunikationssystem. De kommer att avfyras med ballistiska missiler, som även kan bära kärnstridsspetsar, som färdas med 10 gånger ljudets hastighet och når de flesta mål i Norge inom några minuter.

Varken Norge eller Nato har i dag något försvar mot dessa. Med andra ord finns det ingen nationell eller ”västerländsk” förmåga som kan förhindra detta. Stridsflygplanen F-35 kommer troligen aldrig att lyfta från marken.

Det finns ingen seriös kunskap eller strategisk analys bakom det faktum att Norge har övergett sitt nationella försvar och gjort sig helt beroende av en snart ”före detta” supermakt på en annan kontinent för att försvara sig. Detta kan få tragiska konsekvenser.

Spridningen av kriget i Ukraina till Norden är desto mer sannolik eftersom Norden och Skandinavien lätt kan bli våra allierades ”föredragna” krigsskådeplats om kriget i Ukraina eskalerar ytterligare.

Den här perverterade versionen av den ”nordiska modellen” är långt ifrån okänd i europeiskt geostrategiskt tänkande. Den finns säkert på bordet i den ryska generalstaben. Det kommer att bli en viktig utmaning för de nordiska länderna att motverka, nu när de alla är med i NATO.

Risken för eskalering och faran för att kriget också skulle kunna komma hit borde ha diskuterats på seminarier och över en öl i Arendal, som ett korrektiv till många av den tidens rådande illusioner och vanföreställningar.

Det är det dock inte. Det hela påminner mest om den orkester som fortsatte att spela medan Titanic gick till botten.

Øystein Steiro Sr.
Vaktmästare

Köp boken av Alf R. Jacobsen! Köp boken här.

Fri åsiktsbildning är under attack. Prenumerera på ett fritt och oberoende dokument.