Det fanns en tid då skolbarn memorerade namnen på Europas floder och kanaler. Det fanns en tid när skolan ansåg att det var viktigare att eleverna lär sig något än att de tycker något.

Jag gissar att Terje Tvedt, född 1951 i Stavanger, gick i en sådan skola. Han har behållit intresset för floder och kanaler, minst sagt, och har ägnat de senaste 30 åren åt att förstå deras betydelse i ett jämförande historiskt perspektiv.

Det mest påtagliga beviset på djupet och kvaliteten på dessa studier är boken The Wheel of History and the Power of Water – When Britain and Europe Won and China and Asia Lost, en massiv redogörelse för de vattenhistoriska förutsättningarna för tidig industrialisering från omkring 1760- 1820, vilket förändrade det europeiska samhället.

Det låter nördigt, och det är det. Men boken, som gavs ut på norska förra året och enligt förlaget har sålt i 11 000 exemplar och nu finns i pocket, representerar på sätt och vis en allmän kunskap som gått förlorad efter det att Den svarta skolan lades ner och Den röda skolan öppnade.

Med andra ord: en förlorad geografisk och topografisk bakgrundskunskap. En förlorad kunskap om det grundläggande faktum att den europeiska kontinenten, och särskilt de omgivande öarna, genomkorsas av floder och kanaler som har varit avgörande för utvecklingen av Europas ekonomiska och politiska ledarskap under hela 1800- och 1900-talen.

Ett ledarskap som nu hotas utifrån av Kina, islamisk geopolitik och migration, och från insidan av etniska spänningar, demografiska förändringar och den växande kulturkampen mellan eliter och folk.

Paradoxalt nog pratar vi idag om klimatförändringar och elbilar, samtidigt som förståelsen för vattnets kraft tycks ha hamnat i en bottenlös avgrund i ett inte alltför avlägset förflutet. Historien, inte ens detta dramatiska kapitel i vår egen historia, intresserar oss inte. Faktum är att vi skäms för det. Vi har lärt oss att se framåt, obekvämt framåt.

Terje Tvedt, tidigare professor i geografi och utvecklingsstudier, skäms inte för industrialiseringen och den kapitalistiska marknadsutvecklingen; han studerar förutsättningarna för båda och förkastar ett brett spektrum av förklaringsmodeller från de marxistiska till de mest eurocentriska.

Han kan överdriva originaliteten i sina fynd, som vissa kritiker har hävdat, men hans grepp om vattenlandskapets bortglömda historia, från Japan och Indien i öster till England i väster, från Ryssland i norr till Tyskland i centrum och Spanien och det osmanska riket i söder är så fullt av historiska fakta, jämförelser och perspektivrika tolkningar att han är mer än förlåten.

Författaren ger oss visshet om något vi har glömt: Om man vill förstå ursprunget till den moderna världen måste man börja med vatten – inte med luft, ånga, elektricitet, kol och fossila bränslen.

Enligt Aristoteles var det naturfilosofen Thales från Miletos som sa det först: Allt är vatten. Till och med jorden vilar på vatten. Skotten Adam Smith, som aldrig gick till sjöss, konstaterade i sitt profetiska verk The Wealth of Nations från 1776 att England – på grund av sin långa kustlinje och de många lugna, farbara floderna som gjorde det lätt att transportera inåt landet – hade goda förutsättningar för att bli ett centrum för handel och framtida välstånd.

Vatten hör ihop med utveckling, men också med kopplingen mellan dåtid och nutid. Människan är inte en bevingad luftvarelse som höjs över tid och plats. Den ryske författaren Leo Tolstoj trodde att floder ”förnyar vår ande, förbinder oss med det förflutna och sätter oss i direkt kontakt med naturens flöde och rytm”. Människans frihet är inte abstrakt och fritt flytande, utan formad och begränsad av geologiskt-klimatiska möjligheter.

Implicit i dessa observationer ligger att industrialiseringen inte började med slaveri, som det har blivit så populärt för unga människor på universitet, i media och i underhållningsindustrin att tro.

Att vara ett imperium eller exploatera kolonier ledde inte i sig till tekniska framsteg. Faktum är att det brittiska imperiet fortfarande var relativt svagt när den tidiga industrialiseringen började, och det förlorade sin viktigaste koloni med USA:s självständighet 1776.

Spaniens exploatering av Sydamerikas rikedomar ledde inte heller till någon industriell revolution söder om Pyrenéerna. Vinsterna från slavhandeln hade endast en mycket blygsam inverkan på den tekniska utvecklingen i vattenkraftens tid, där vattenhjul och transportsystem var relativt billiga och därmed inte var beroende av stora kapitalinvesteringar.

I framställningen skiljer man på antaganden och orsaker. De förra är grundläggande villkor. Det senare är hur människor reagerar på förhållanden. Natur, vattenkraft och topografi var förutsättningar för den industriella revolutionen, medan den protestantiska etiken, som Max Weber lyfte fram som en kulturell orsak till detsamma, spelade andrafiol.

Hur många kalvinister det än hade funnits i Indien och Kina, kunde de inte ha kopierat Englands revolution. Webers berömda teori förklarar inte varför Nederländerna, där kalvinismen och kapitalistiska institutioner tidigt fick fotfäste, låg efter England. Enligt Tvedt var det för att marken var så låg som inneslutningen i sig var en kolossal utmaning.

Tyskland är också ett intressant exempel. Visserligen gynnas landet av många floder. Men de platta tyska slätterna gjorde det svårt att exploatera vattnets mekaniska energi industriellt.

Engelsmännen däremot var väldigt duktiga på att kopiera. De uppfann inte vattenhjul eller konstruktionen av kanaler utan använde sig av erfarenheter och teknik från andra länder. Industrialiseringen var med andra ord inte resultatet av en unik ”vetenskaplig själ” i England, utan snarare en imitation av andra länders tekniska kunskap, gynnad av privat kapital, privata aktörer och aktiebolag framför statliga myndigheter och byråkrater. Det fanns gott om vatten i England, och det var inte en okontrollerbar naturkraft som många andra platser på jordklotet.

Det här är en viktig bok. Tack vare en hårt arbetande och noggrann norrman lär européerna sig något om sig själva och vattnets kraft på sin gamla kontinent, som först den röda skolan och sedan den utbredda flygplatsliberalismen har fått oss att helt glömma: att det europeiska miraklet står i skuld till vattnet, marken och kreativa lösningar på specifika problem.

Terje Tvedt: Historiens hjul og vannets makt – da England og Europa vant, og Kina og Asia tapte

585 sidor, 230 kr.

Dreyer Forlag