Det finns nog inget område inom politiken där förtigandet och ursäkterna är så omfattande och lögnerna så grova som på invandringsområdet.

Det finns inte heller något område inom politiken där politiska tabun är större, där kritiska uttryck sanktioneras hårdare eller där förutsättningarna för yttrandefrihet är sämre.

Det finns knappast något annat område där konsekvenserna och skadeverkningarna av den förda politiken får större omfattning.

Migrationen från MENA-länderna representerar den mest omfattande sociala förändringsprocessen någonsin i Europa. Konsekvenserna för Norge är enorma.

Mot den bakgrunden är det skandalöst att kritik mot invandringspolitiken sanktioneras och undertrycks, att befolkningen är felinformerad och att väljarna systematiskt vilseleds.

Demokratin vilar nämligen på premissen att väljarna måste informeras. Om de blir lurade och ljuga för kan de inte göra medvetna val. Då fungerar inte demokratin.

Den största lögnen när det kommer till invandringspolitiken är att de asylsökande från MENA-länderna är flyktingar. Majoriteten, som uppskattas till över 80 procent, är det inte; de är välfärdsinvandrare.

De kvalificerar sig inte för asyl, vare sig av politiska eller humanitära skäl. De har fabricerat historier om trakasserier och förföljelse, och majoriteten har gjort sig av med pass och ID-handlingar.

Det finns en hel industri av människohandlare i dessa länder som ligger bakom. De som emigrerar är ofta de som kan betala mest och som behöver det minst.

Det vet personal inom UD som varit stationerad i Mellanöstern eller Afrika. Jag vet det eftersom jag har varit stationerad där. Personalen på Utlendingsdirektoratet (UDI, norska motsvarigheten till Migrationsverket; reds. anm.) vet det. Men politiker lägger konsekvent dövörat till.

Invandringen från MENA-länderna är resultatet av en medveten politik som drivs av de styrande partierna Ap och Høyre, med stöd från alla andra partier, utom FrP.

Den andra stora lögnen är utgångspunkten att invandrare har rätt till permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Det finns inget i internationell rätt eller i FN-stadgan som tyder på detta.

Det är en illusion skapad av politiker. Folkrättens avsikter är tvärtom att flyktingar ska repatrieras så snart situationen i hemlandet motiverar det. Men repatriering praktiseras knappast.

Det finns dock goda skäl att göra det, både för att förhindra att hemlandet dräneras på arbetskraft och mänskliga resurser, och för att minska belastningen på mottagarländerna.

År 2023 beviljades totalt 37 340 nya norska medborgarskap, varav lejonparten, omkring 21 000, gick till icke-västerländska invandrare.

Det finns dock få skäl till varför pakistanier, iranier, irakier, somalier och flera andra invandrargrupper från MENA-länderna inte ska återvända hem och bidra till att bygga upp sina egna länder.

Flera har dubbelt medborgarskap. Många åker fortfarande på semester till sitt hemland, som vår iransk-norske stortingspresident. Och vissa skickar sina barn till koranskolor i hemlandet.

Men till skillnad från invandrare från Östeuropa och från västländer, som för det mesta återvänder hem efter sin vistelse, stannar de från MENA här. Detta beror inte på det norska klimatet.

Den tredje invandringslögnen är att vi behöver den arbetskraft som representeras av invandringen från MENA-länderna. Det stämmer inte.

Till skillnad från arbetskraftsinvandrare från Östeuropa och högutbildade invandrare från västländer har de flesta invandrare från MENA-området ett mycket lågt arbetskraftsdeltagande.

De har liten eller ingen utbildning och utgör en arbetskraft som det norska kunskapssamhället har liten användning för, inte ens inom en alltmer specialiserad vård- och omsorgssektor.

Det sägs dock att ”sysselsättningsgraden bland invandrare är hög”. Statistisk sentralbyrå (SSB) uppger att den är 68,2 procent, mot 77,2 procent för den totala befolkningen. De siffror som SSB tillhandahåller är dock mycket missvisande.

Statistiken gäller alla invandrare, inklusive östeuropeiska och västerländska invandrare, som arbetar mer än den totala befolkningen och som höjer genomsnittet för invandrare.

Dessutom inkluderar siffrorna från SSB alla som arbetar minst en timme per vecka. Detta är naturligtvis helt absurt, och ger intrycket att MENA-invandrarna arbetar långt mer än vad de faktiskt gör.

Siffrorna döljer stora skillnader mellan arbetskraftsinvandring från öst och väst och välfärdsinvandring från söder samt mellan olika invandrargrupper i MENA-området.

Exempelvis arbetar 45 procent av invandrana från Asien heltid, jämfört med bara 38 procent från Afrika. De från Thailand och Filippinerna arbetar mest, medan de från Somalia och Syrien arbetar minst, vissa invandrargrupper under 20 procent.

Undersökningar visar också att 6 av 10 socialbidragskronor går till invandrare, att de går i pension eller får sjukbidrag tidigare och att arbetskraftsdeltagandet minskar för andra generationens invandrare.

De 600 000 invandrarna från MENA utgör alltså en enorm börda för den arbetande delen av befolkningen i form av höjda skatter och ökat tryck på välfärdsstaten.

Det går inte att säga exakt hur mycket. Det uppgår troligen till flera hundra miljarder om året. Politikerna vill inte veta. SSB har instruerats att inte ta med det i beräkningarna.

Den fjärde invandringslögnen är att vi är berikade med en ”värdefull, färgstark gemenskap”. Färgstark, kanske – för vissa. Inte särskilt värdefullt för dem som ska betala för det.

Kostnaderna för invandringen, som vanliga människor får stå för, kommer inte bara i form av höjda skatter utan även i form av försämrade livsmiljöer, ökat antal vålds- och bidragsbrott och ökad press på landets eget kulturarv.

Över 60 procent av fångarna i norska fängelser har invandrarbakgrund. Över 70 procent i Danmark. De flesta av dessa har en bakgrund från muslimska länder med en stark klankultur.

Man behöver inte vara socialantropolog för att förstå att den höga brottsligheten bland dessa invandrargrupper inte har mycket att göra med trångboddhet och brist på fritidsgårdar.

Man behöver inte ha bott i ett muslimskt land, där den här typen av brott är nästan obefintlig, för att förstå att principen om straffens avskräckande effekt fortfarande gäller.

Att ersätta sharia med en sociolog-styrd liberal rättskipning i mötet med invandrargrupper från feodala klankulturer, med en helt annan religion och helt andra värderingar, är dömt att misslyckas.

I realiteten har den postmoderna rättsstaten, på samma sätt som den liberala demokratin, låtit sig köras över helt och hållet av den muslimska invandringen från MENA.

Den femte lögnen som de flesta tror blint på är att vi informeras sakligt och informativt av myndigheterna om invandringen och dess konsekvenser. Det gör vi inte.

Vi vet att NRK indoktrinerar oss med sagor om framgångsrik integration och invandring. Vi vet att pressen inte avslöjar gärningsmännens etnicitet. Och vi vet att SSB inte kommer att ge oss de korrekta siffrorna.

Vi vet att politiker ljuger. Men det är slående att SSB, i sina periodiska prognoser över framtida befolkningsutveckling, konsekvent underskattar ökningen av individer med invandrarbakgrund i befolkningen.

SSB har gjort detta i över trettio år nu. Ändå antas det i deras modeller, utan ytterligare motivering, att invandringen kommer att minska drastiskt i framtiden.

Var de har fått det ifrån är svårt att säga. Det har inte hänt ännu. Det kommer inte att ske heller, om inte invandringspolitiken förändras helt.

Men även med SSB:s orealistiska antaganden förväntas den befolkningjusterade ökningen av invandringen från icke-västliga länder i framtiden bli betydligt större i Norge än i våra grannländer.

Den förväntas bli över 20 procent högre i Norge än i Sverige, medan den icke-västerländska invandringen har minskat i Danmark, till följd av en striktare invandringspolitik.

Den sjätte villfarelsen är att Norge är bundet av internationella konventioner och att det därför inte går att göra något åt ​​detta. Det är såklart bara nonsens.

Årligen beviljas cirka 3 000 asylärenden. Dessutom kommer runt 11 000–12 000 per år för familjeåterförening. Totalt handlar det om cirka 15 000 personer om året, främst från MENA.

Majoriteten av de asylsökande är unga män. De fungerar som ankare för resten av familjen. För var och en av dessa kommer det tre eller fyra familjemedlemmar som ska återförenas.

Dessa är utspridda i kommunerna och är därför mindre synliga. Antalsmässigt motsvarar det dock en årlig befolkningsökning på långt över 20 000 invånare, motsvarande städer av Alta och Grimstads storlek.

Som en konsekvens av att de icke-västerländska invandrarna stannar kvar och har mycket högre födelsetal, är det inte orimligt att karakterisera det som händer som ett befolkningutbyte.

Att det inte går att ändra på detta är fel. Danmark har som sagt ändrat sin politik gällande asyl och familjeåterförening. Och många fler återvänder.

Detsamma gäller Australien, Polen och Ungern. De är alla medlemmar i FN, men har en helt annan och långt strängare invandringspolitik.

Det är med andra ord fullt möjligt att skärpa politiken om den politiska viljan finns. Men den finns uppenbarligen inte här i Norge, förutom i FrP. Men det hjälper inte mycket.

För även om högern skulle vinna valet kommer FrP att hållas i örat av Erna och ett woke Høyre, som har motsatt sig alla skärpningar av asyl- och invandringspolitiken.

Fotnot: Även om denna text handlar om Norge, gäller samma principer i Sverige. Den enda skillnaden är att medan Norge tar emot 20 000 invandrare per år, beviljar Sverige fortfarande omkring 100 000 uppehållstillstånd per år.