Under vecka 39 samlades delegationer från 170 länder och nästan 4 000 delegater i Ottawa, Kanada för den fjärde förhandlingsrundan för att skapa ett juridiskt bindande avtal för att få slut på världens plastproblem. De kallar det ”plastens parisavtal”, och som alltid försöker de självgoda girigbukarna som styr den lilleputtstaten Norge att vara ”stora killar” som har tagit en ”ledarroll” internationellt:

I slutet av 2022 inleddes förhandlingar om att bekämpa plastföroreningar i FN:s miljöprograms regi och tillsammans med Rwanda leder Norge en grupp vars syfte är att få på plats ett bindande förbud mot plastföroreningar. Det här är lite ofrivilligt komiskt med tanke på att Norge är världens bästa på plaståtervinning, medan man i Rwanda helt enkelt slänger sitt skräp i närmaste flod.

Plastföroreningar är utan tvekan ett enormt problem, men ingen påpekar att Norge redan har löst detta problem: Ansvarsfull avfallshantering, insamling, återvinning och utbildning av befolkningen så att de inte slänger plast i naturen. Rwanda och andra utvecklingsländer skulle bara kunna göra som vi, men istället framställs det som att alla länder är lika dåliga. Det är bevisligen osant, eftersom 90 procent av all plast i havet kommer från tio floder i länder som inte förmår att kontrollera sig.

Viktigt att sprida rätt mängd panik i befolkningen

Pressmeddelandet från regeringen är skrämmande läsning för alla som inte har lite skepsis kvar i huvudet efter floden av grön propaganda. Det står att det helt enkelt regnar massor av plast över våra huvuden varje dag, lite som det sura regnet från det förflutna som också var tänkt att döda allt och alla:

– Varje vecka faller 976 kilo mikroplast över New York, där FN:s generalförsamling öppnar den här veckan. Det motsvarar närmare 100 000 halvliters plastflaskor. Samtidigt faller mikroplaster motsvarande 5 600 halvliters plastflaskor varje vecka över Oslo.

Och det blir värre: Mikroplaster finns över hela världen, inklusive i polarområden. Enligt Jonas Gahr Støre finns det mikroplaster i vårt dricksvatten, i maten vi äter, i luften vi andas och i naturen vi omger oss med. Och utvecklingsminister Anne Beathe Kristiansen Tvinnereim, som leder plastförhandlingarna på uppdrag av Norge, säger följande:

– Vi behöver en större internationell vilja för att begränsa både produktion och spridning av plast. Plasten innehåller många gifter som kan vara skadliga för människor, djur och växter.

Det är då vuxna människor börjar bli lite förvirrade. För varför regnar det massor av plast från himlen? Och varför slår vi in ​​vår mat i plast om den innehåller gifter som är skadliga för oss? Och inte minst: Vad är det egentligen det här avtalet försöker åstadkomma, rent konkret?

Ett avtal ingen förstår och ingen kan följa

Det senare är ganska luddigt, men det handlar om att minska plastproduktionen, stärka regleringen, samarbeta med plastindustrin för att tillverka plast med färre kemikalier, samt genomföra åtgärder för att hantera och återvinna plast som innehåller kemikalier. Inte mindre än så. Lycka till med det, för det finns sju grundläggande former av plast som utgör hundratals olika typer av plast, med miljontals användningsområden som det moderna samhället inte klarar sig utan – och alla består uteslutande av kemikalier.

Enligt en nordisk rapport utvecklad av Systemiq kan produktionen av ny plast komma att öka med så mycket som 66 procent, från 430 miljoner ton 2019 till 712 miljoner ton, till 2040. Plastföroreningar, inklusive utsläpp av mikroplaster, kan nästan fördubblas, från 110 miljoner ton 2019 till 205 miljoner ton 2040. Så lycka till med att genomdriva ”plastens parisavtal” i korrupta utvecklingsländer, med stor befolkningstillväxt och en internationell vilja att ge alla en högre levnadsstandard. Istället är det västländerna som plågas av symbolpolitik som engångsbestick som smakar trä, upplösningsbara pappsugrör och fastsatta korkar som bara står i vägen.

När det kommer till påståendena om plastregn så står det längre ner i pressmeddelandet att det trots allt inte regnar plastflaskor från himlen. Det är bara en liknelse. I verkligheten är det mesta av plasten mikroplast från bildäck som slits, vilket inte har med plastflaskor att göra och där den bästa åtgärden är att tvätta vägarna. Istället använder Støre & Co pengarna till att åka på ännu en egotripp.

Ingen pratar om nödvändigheten av plast

Målet med mötet i Kanada är att nå en överenskommelse mot den stora, stygga plastvargen före jul, men eftersom detta är ett sektmöte bryr sig ingen om plastens nödvändighet och betydelse. Utan plast är vi tillbaka i medeltiden: Fossila kolväten ingår i nästan alla viktiga vardagsprodukter, inklusive kläder, skor, bilar, konsumentvaror och förpackningar. Som tur är lever vi i plaståldern, eftersom alternativet inte är särskilt lockande.

Plast är också nyckeln till att undvika matsvinn både inom livsmedelsindustrin och hushållen, och till 100 procent nödvändigt för att säkerställa en stabil och säker distribution och förvaring av livsmedel. Utan plast blir det omöjligt att förse världens städer med mat, och matsvinnet blir astronomiskt. Man packar inte mat i plast för skojs skull. Sanningen är att det inte finns några alternativ.

Anledningen till att plastförpackningar används så mycket är att de är säkra, billiga, enkla, helt ofarliga och lätta i vikt. Det var just därför man bytte från att distribuera läsk i glasflaskor till engångsplastflaskor som vi deponerar och återvinner – men det är inte alla länder som gör det. I mindre ansvarsfulla länder slängs de helt enkelt, och där är det ländernas okultur som är problemet, inte plasten i sig.

Det är nog sant att man får i sig plastpartiklar. Vad forskarna däremot inte säger något om är att de försvinner ur dig andra ändan, utan att göra dig någon skada. Hela poängen med plast är att den är inaktiv. Det avger inga ämnen, det är just därför plast inte bryts ned och är så stabilt. Därför är mikroplasten troligen helt ofarlig för människor. Möjligen förutom de stora mängderna glasfiberarmerad mikroplast från vindkraftsblad som regeringen inte hanterar utan tvärtom vill ha mer av. För allt är relativt.

Det är inte plasten som är problemet, utan bristen på kultur

Naturen har däremot ingen nytta av plast. Där är plast ett enormt problem som tar livet av fruktansvärt mycket av jordens fauna, och det är just därför vi i avlägsna länder är så bra på att hantera plast. Det är såklart bra om man lyckas utveckla nya typer av plast som ruttnar bort, men det blir inte billigt så det är osannolikt att fattiga länder har råd att implementera det, och därför kommer problemet att eskalera:

Det är inte plasten som är det största problemet: det största problemet är människor med okultur – särskilt i länder utanför den västra sfären, där man bara slänger plasten i naturen och ger fan i följderna. Lösningen på detta problem är att göra som Norge, men då står FN inför problemet med att kritisera lathet och brist på kultur, och det går inte längre att göra. Det är därför folk diskuterar halmgubbar i Ottawa, Kanada snarare än att fastställa vad och vem som är problemet: Och vad det handlar om är att fattiga länder vill ha ännu mer av dina pengar för att lösa problem som de själva skapar.

Men det kan vi inte säga högt. Vi skulle kunna förolämpa Rwanda.