Premiärminister Netanyahus tal till FN under årets högnivåmöte var en demonstration av något som ingen av de andra delegaterna hade modet att göra: Han talade sanning om Israels situation i Mellanöstern. Han berättade sanningen om hoten om förintelse som Israel och det judiska folket står inför, om vem som utgör hotet och vem som av egenintresse eller feghet förbiser det och framställer Israel som en syndabock och medbrottsling i de konflikter och brott som andra skapar och begå. Han gjorde det klart att den existentiella kamp Israel nu befinner sig i är en kamp till försvar av hela den västerländska civilisationen.

Men mötet med FN avslöjade också något annat och mycket allvarligt: ​​den farliga klämning arabvärlden har hamnat i, och som är en konsekvens av deras egen kultur och tradition. För att säga det rakt ut: Ett fredsavtal med en arabisk regim är tillfälligt och har i övrigt lite värde utöver det papper som det är skrivet på. I arabvärlden finns inga stabila, liberala och demokratiska stater och samhällen. Folkrätten, som den har utvecklats sedan freden i Westfalen, är en del av europeisk kultur. Man tänker inte så överallt i världen. Det är fortfarande så att öst är öst och väst är väst. Detta är israelernas långsiktiga problem.

Netanyahu sa något som alla visste, men som bara han vågade säga högt från FN-podiet: ”Irans aggression kommer att utsätta vartenda land i Mellanöstern och många länder i resten av världen i fara. Alldeles för länge har världen varit självbelåten mot Iran och ignorerat landets förtryck av sin egen befolkning och aggression mot andra.” Han förespråkade att den iranska regimen måste förhindras från att utveckla kärnvapen och bad FN, och särskilt säkerhetsrådet, att vidta åtgärder för att säkerställa att Iran inte blir en kärnvapenmakt.

Media har varit anmärkningsvärt ivriga att framställa Iran som moderat, återhållsamt och ointresserat av öppen konflikt med Israel nu. Iran framställs som en berörda part i kriget som har etablerat alla sina ombud i området runt Israel som ett ”försvar” mot israelisk aggression. Sanningen är en helt annan, och inte ens expertis från Norska Försvarshögskolan, som kommenterar läget i NRK:s sändningar, har vågat gå in i ett mer realistiskt och långsiktigt scenario där Iran nått sitt mål i sin sträva efter att utveckla kärnvapen. De långväga ballistiska bärraketerna har utvecklats fullt ut och testades mot Israel, med häpnadsväckande precision, i april.

I detta perspektiv måste man också beakta den slående återhållsamhet som observerats i Hizbollahs användning av raketvapen mot Israel. Det påstås att organisationen gör sig av med hundratusentals raketer, missiler och drönare som kan nå hela Israel och som har avfyrats i liten utsträckning det senaste året. Man måste fråga sig: Vad väntar de på när deras lågintensiva krig mot Israel är på väg att fullständigt förgöra dem själva? Är dessa vapen egentligen avsedda att användas vid ett senare tillfälle, i ett sista iranskt ”armageddon” där syftet är att övermätta israeliskt luftrum med vapen som måste skjutas ner, och därmed överbelasta Israels luftförsvar innan Iran inleder sin kärnvapenkupp ?

Netanyahu ägnade mycket tid åt att betona sin önskan om fred med arabvärlden. Israel måste trots allt leva med sina grannar och har ägnat mycket tid efter att det återupprättades 1948 för att skapa en normal grannrelation och en grund för samexistens med dessa länder. Det var naturligt för honom att peka ut Abrahamsavtalet, som han ser som den stora politiska höjdpunkten i sin politiska karriär. För honom och många andra israeler framstod de som ett obestridligt bevis på att det är möjligt för en judisk stat att leva i fred och harmoni med den arabisk-islamiska världen.

Men är de grundläggande verkligheterna i Mellanöstern ganska så enkla? Får vi inte inkludera i ekvationen faran att arabländer, individuellt eller kollektivt, kan falla offer för en inbyggd instabilitet som alltid kommer att vara en ”medfödd” svaghet hos alla statsbildningar där makt och legitimitet vilar på att tillhöra stam, klan och familj eller är inbäddade i koalitioner av sådana sociala grupper?

En bild från FN:s generalförsamlings möte under Netanyahus tal var åsynen av medlemmar i Arabförbundet som strömmade ut från mötesrummet i protest, ledda av delegationen från Saudiarabien. Detta var ett viktigt politiskt svar på Netanyahus uppmaning till normalisering med fred och välstånd som kom innan han hann göra det. Denna uppfattning hade han knappast i åtanke när han skrev manuskriptet. Varken Saudiarabien eller de andra arabstaterna gav fred, välstånd och normalisering av relationerna med Israel en tanke när de samlades för att bojkotta Israels demokratiskt valda ledare.

Sanningen Netanyahu förmedlade spelade ingen roll för någon av dem. Ett normaliserat förhållande till sådana stater och regimer vilar på andra förutsättningar än de som gäller i västvärlden. Vi talar inte om parlamentariskt styrda liberala demokratiska rättsstater. Det finns hänsynslösa diktaturer där de styrande potentaterna hela tiden är mer bekymrade över sina undersåtar och varandra än om Israel. De är alla utsatta för en radikal islamistisk opposition som är mer än redo att ta makten om tillfälle ges. Regimförändringar i sådana länder är ofta mycket blodiga.

Detta är den realpolitiska utgångspunkten för den uppgift Israel kommer att stå inför nu och under lång tid framöver i sitt närområde. Detta problem har en slående parallell i Iran, där det iranska folket står inför en auktoritär och politiskt/religiöst stel regim som är fast i sin egen oförmåga att ge sitt folk den normalisering av fred och välstånd som det efterfrågar. Sådan fred och välstånd i denna värld har bara kunnat uppstå och upprätthållas i samhällen som bygger på frihet och självstyre och där de auktoritära krafterna hålls på avstånd av en konstitutionell parlamentarisk demokrati.

Den stora frågan som mötet i FN inte kunde ge Netanyahu eller oss andra något svar på är därför: Vad kommer sannolikt att tjäna Israel och det judiska folket bäst på lång sikt? Är det en fortsatt strävan efter normalisering med arabvärlden, som den nu till och med är skruvad, eller är det för att ge hjälp till det iranska folket, så att de kan frigöra sig från de bojor som regimen har satt dem i, och därigenom återställa Iran som ett mer civiliserat maktcentrum i Mellanöstern som kan balansera ut både de mer eller mindre ålderdomliga, auktoritära och oföränderliga samhällsformerna i arabvärlden, och kanske till och med inspirera den turkiska nationen att återupptäcka sitt eget bästa?

I så fall kommer det inte att vara så osannolikt som det nu framstår att skapa normalisering med fred och välstånd för folken i Mellanöstern. Men processen måste börja som Netanyahu demonstrerade i FN: Världens ledare måste börja tala sanning. Det kommer att kunna undanröja många av de hinder för fred som det ursprungligen var FN:s syfte att bekämpa. Vägen att gå finns fortfarande att läsa i FN-stadgans syften och principer, vilket ingen av talarna under årets högnivåmöte i generalförsamlingen talade om eller tycktes känna till.

Detta skulle vara i linje med FN:s ursprungliga syfte, men vi kan vara helt säkra på att något sådant aldrig kommer att hända då denna församling nu är konstituerad. En stor majoritet visade att de inte står på Israels sida i landets och det judiska folkets kamp för överlevnad. Hela scenen kring Netanyahus tal, med högljudda demonstrationer, bojkotter och marscher av delegationer, avslöjade för oss alla att världssamfundet, som var tänkt att ha FN som ett forum för att ”visa förståelse för varandra och leva tillsammans i fred som goda grannar, och att förena våra krafter för att upprätthålla internationell fred och säkerhet”, är djupt splittrad och helt oförmögen att spela den roll den var tänkt att spela. Araberna gjorde som de kände sig tvungna att göra och avslöjade vad vi kan förvänta oss av dem. På vår sida kan vi tyvärr räkna med att väst än en gång sviker judarna.