Som om Storbritannien inte har tillräckligt med andra utmaningar väljer Labourregeringen att fortsätta den huvudlösa jakten på ”Net Zero” – nollutsläppssamhället. När ska de inse att det inte går att basera ett lands energibehov på enbart vind- och solenergi? Vanliga britter och den brittiska ekonomin, som redan kämpar med skyhöga elpriser, kommer att bli förlorarna.

Det är klimatfanatikern och energiministern Ed Miliband som är hjärnan bakom det som kan kallas Storbritanniens ”stora steg framåt”, som går ut på att fasa ut olja och gas och bli totalt beroende av förnybara källor, vilket hotar att leda till frekventa strömavbrott och ännu högre elpriser. Britter kämpar redan med extremt höga energipriser. Elpriserna har fördubblats från 2019, och Storbritannien ligger i topp bland de 25 OECD-länderna med 36,4 pence per kilowattimme (drygt fem kronor) för konsumenterna, medan branschen får betala 25,9 pence per kilowattimme.

Det är anmärkningsvärt att Storbritannien fortsätter på Net Zero-strategin, som går ut på att avveckla olje- och gasindustrin (visserligen inte över en natt), och att bli helt beroende av vind- och solenergi, vilket är dyrare än gas och mycket mindre lönsamt – därav enorma subventioner. Först drabbas privata konsumenter direkt när de betalar sin elräkning, och sedan drabbas de igen när de köper brittiska varor, som blir dyrare eftersom de är dyrare att producera med nuvarande elpriser. Dessutom kräver dessa tekniker att gas, som måste importeras i allt större mängder, måste användas som backup, eftersom energi från vind- och solkraftverk är svår att lagra. Som alla vet är både vind och sol oförutsägbara inslag – men Ed Miliband och hans gelikar verkar inte bry sig så mycket om det.

Naturvård ger vika för klimatet

Så kallad klimatvänlig politik verkar viktigare än den brittiska ekonomin och befolkningens välmående. Där har Miliband, som tillhör Labours vänsterflygel, något gemensamt med andra globalistiska politiker. Precis som i Tyskland och Kalifornien, och så småningom även i Norge och många andra västländer, har ”klimat” blivit den nya vägledande principen som övertrumfar allt förnuft. Naturvården har glömts bort – eftersom solcellssystem och vindkraftverk både på land och på vatten verkligen inte är naturvänliga. I Kent i England kommer nu stora områden som är särskilt viktiga för fåglar att användas för solenergi. Det hjälper inte att befolkningen och naturskyddsorganisationerna protesterar. På vissa håll använder de jordbruksmark och budskapet är enkelt: den förnybara sektorn är viktigare än jordbruket.

Ed Miliband har en lång karriär som ideolog inom Labour. Han och brodern David har varit centrala tänkare i partiet sedan nittiotalet. ”Red Ed” är en socialist, och som de flesta socialister bryr han sig inte om den vanlige medborgaren. Liksom i våra länder har den förnybara industrin prioriterats framför säker, stabil och prisvärd energi.

Den här veckan stängde Miliband det sista koleldade kraftverket i Storbritannien, medan Indien och Kina öppnar ett varje vecka. Storbritannien blir därför mer beroende av att importera energi från länder som inte bryr sig om ”Net Zero”.

Fortfarande beroende av olja och gas

Och även när den utopiska drömmen om ”Net Zero” uppfylls kommer vi fortfarande att behöva förlita oss på olja och gas – skillnaden är att det inte kommer att finnas någon olja och gas från den brittiska delen av Nordsjön. Helan25 procent av energiförbrukningen kommer, även efter Net Zero, att behöva komma från koldioxidkällor.

Förra året importerade Storbritannien olja till ett värde av 27 miljarder pund och gas för 21 miljarder pund. Det innebär höjda priser för brittiska konsumenter. Det sista stålverket i Storbritannien, i Port Talbot i Wales, stängde denna vecka. Tata Steel kommer istället att flytta jobben till Indien. Det är så den brittiska industrin vittrar sönder i snabb takt, tack vare en energipolitik som undergräver själva grunden för en fungerande ekonomi.

Labour valdes i juni, inte för att de var så populära, utan för att Storbritanniens valsystem tillät det. Omkring 20 procent av väljarna röstade på en regering som gör sitt bästa för att införa politik som kommer att ta Storbritannien tillbaka till det depressiva sjuttiotalet.

Molbo-politik

Ed Miliband kan nog inte rädda klimatet som är globalt – om det finns något vi överhuvudtaget kan göra för att påverka det är en annan diskussion – men att han kan förstöra landet med ”molbo-politik”, det är en sak som är säker. Vi som bor här borta märker att allt blir dyrare och när budgeten presenteras senare denna månad får vi veta hur mycket dyrare det blir att bo här. Högre skatter, höjda avgifter och en huvudlös invandringspolitik får landet att falla samman ganska snabbt. Äldre som blir fråntagna elstödet bryr sig inte om Net Zero och inte heller vanliga arbetande människor som snart inte har råd att slå på värmen. Klimatkulten är reserverad för de rika, de som har tid och pengar att förstöra konstverk och blockera motorvägarna för sina ”luxury beliefs” – lyxåsikter – medan andra koncentrerar sig på att överleva.

”Det stora språnget” i Maos Kina (1958-1961) syftade till att göra landet till en industriell supermakt, men ledde istället till miljoners död. Ed Milibands projekt handlar liksom Maos Stora språng framåt om stora visioner som inte fungerar i praktiken. Intentionerna kan vara goda – åtminstone enligt honom och andra som har tilltro till det närmast religiösa klimatprojektet – men man behöver inte vara en spåkvinna för att se att projektet kommer att göra mer skada än nytta.

Det är långt kvar till nästa val, men mycket tyder på att partiet som vinner nästa val kommer att ha ett stort saneringsarbete framför sig.