När allt detta når dig, de välsignelser och förbannelser som jag ställer dig inför, och du besinnar dig, var du än bor bland alla de folk till vilka Herren, din Gud, har fördrivit dig, så att du vänder tillbaka till Herren, din Gud, och lyssnar till honom av hela ditt hjärta och med hela din själ, både du och dina barn, alldeles så som jag i dag befaller dig, då skall Herren, din Gud, vända ditt öde och förbarma sig över dig. Herren, din Gud, skall åter samla in dig från alla de folk bland vilka han har skingrat dig. Även om du har fördrivits till världens ände skall Herren, din Gud, samla in dig och hämta dig därifrån. Herren, din Gud, skall föra dig till det land som dina fäder fick som egendom. Du skall ta det i besittning, och han skall låta det gå dig väl och göra dig talrik, mer än dina fäder.
5. Mos 30:1-5
I morgon är det den 7 oktober, årsdagen av Hamas attack mot Israel. Det är därför naturligt att låta dagens text utgå från det som sker i Mellanöstern.
Även för dem som inte definierar sig som troende måste det vara uppseendeväckande att läsa om det judiska folkets historia och vad som händer idag. Detta är ett folk som efter nästan 2 000 år i exil lyckades hålla sin kultur och sin tro levande, trots att de i denna exil upplevde den mest fruktansvärda förföljelse. Men sedan, efter andra världskriget, fick de tillbaka sitt land, som Mose profeterade för över 3 000 år sedan. De förvandlade öknen till bördig jordbruksmark och samhället till en demokratisk oas i en region präglad av repressiva regimer.
Redan i Första Moseboken får vi höra om det förbund som Gud slöt med Abraham, det judiska folkets förfader, att hans ättlingar kommer att bli en stor nation och att de kommer att få sitt eget land. Det var genom detta folk som han skulle genomföra sin frälsningsplan för hela mänskligheten.
När Mose ledde det judiska folket ut ur Egypten, men innan de hade fått komma in i Kanaan, gav han dem en sista hälsning. Han fick inte följa med in i landet, utan profeterar att Israels folk kommer att skingras bland folken på grund av olydnad, men att Gud kommer att samla dem tillbaka till landet när de vänder sig till honom.
Senare profeterar Jeremia att efter 70 års exil i Babylon kommer Gud att föra Israel tillbaka till deras land. Samtidigt profeterar Hesekiel att Gud ska samla Israels folk från alla folk och föra dem tillbaka till sitt land, samtidigt som han ska rena dem och ge dem ett nytt hjärta och en ny ande.
Så Mose är inte den ende som har profeterat om judarnas återkomst till Israel. Jesaja, Hesekiel och Amos profeterade också samma sak, att Gud ska föra tillbaka sitt folk en andra gång från olika nationer.
När FN antog delningsplanen för dåvarande Palestina 1947, och judarna etablerade staten Israel 1948, hade det inte skett en statsbildning där sedan korsfarartiden. Man skulle kunna tro att det borde ha varit möjligt för de människor som bodde där att flytta, så som människor alltid har behövt flytta när konflikter uppstått, som i Finland och Grekland efter deras konflikter med Sovjetunionen respektive Turkiet.
Palestinierna, liksom grekerna och finnarna, kunde ha förlikat sig med sitt öde och accepterat nederlaget. Om de hade gjort det skulle Mellanöstern vara paradiset på jorden. Men det är striden som driver dem, det är det som ger deras liv mening. Att låta judar få kontroll över Jerusalem och andra muslimer är hädelse, och fred är därför otänkbart.
De som är teologiskt intresserade bör förstå vem som är deras herre. När Hamas attackerade Israel för ett år sedan fanns det inte en enda israelisk soldat i Gaza. Området var inte ockuperat och hade Hamas valt fred hade alla gränser varit öppna.
Historien om det judiska folket är inte en vanlig historia, den är större än så. Det finns profetior som är uppfyllda och andra som inte är det, och det finns motsatta krafter som uppenbarligen vill att dessa ouppfyllda profetior inte ska uppfyllas. De som bekantar sig med shiamuslimernas läror om den sista tiden kommer säkert att bli förvånade över den roll som judarna och Jerusalem spelar för deras tro. Det hat vi bevittnar har sina tydliga rötter på andra platser än förlorade strider och territorier. Judarna står i vägen för muslimsk seger och måste besegras.
Visst kan man hävda att detta bara bygger på gamla texter som inte borde spela en större roll än sagor.
Men dessa uråldriga profetior har gått i uppfyllelse, och världen agerar som dessa profetior säger att den borde. Det handlar alltså inte om att låta gamla skrifter avgöra dagens politik. Den handlar om en Gud som i sin ofattbara kärlek har en frälsningsplan för oss, en plan där det judiska folket ständigt spelar en ledande roll.
Som kristna ska vi inte frukta, utan lita på en Gud som har kontroll över vad som händer, han är fortfarande inte färdig med sitt folk. Till alla andra: Det är fortfarande tillåtet att bli överraskad av historiens gång. Undrens tid är inte förbi.