Torypartiets partiledarkandidat Kemi Badenoch har fått mycket kritik under den senaste veckan efter att ha gjort sig skyldig till modernt kätteri. Hon sa att inte alla kulturer är lika.

I ett debattinlägg i The Telegraph svor Badenoch i den mångkulturella kyrkan.

”Kultur är mer än mat och kläder. Det finns också seder som kan vara i strid med brittiska värderingar.

Vi kan inte vara naiva och anta att invandrare automatiskt kommer att överge sina förfäders etniska fientlighet vid gränsen, eller att alla kulturer är lika bra. Det är de inte.”

På BBC:s Sunday with Laura Kuenssberg fick Badenoch frågan om vilka kulturer hon tyckte var mindre värdefulla.

”Många. Kulturer som tror på barnäktenskap eller inte ger kvinnor lika rättigheter … jag tror inte att en kultur där homosexuella kan stenas är lika bra som vår.”

Badenoch understryker att hon inte har något problem med ett multietniskt samhälle, hon är ju själv mörkhyad. Det är multikulturen som hon ogillar.

För många är det befriande att höra en politiker säga något som är så självklart sant. Men att utmana ett vedertaget axiom på det här sättet fick naturligtvis den liberala vänstern att gå i spinn, skriver Patrick West i Spiked.

Bland de mest upprörda var radiopersonligheten James O’Brien. Med tanke på hans intoleranta och krassa sätt att presentera sig själv, och det faktum att hans andra bok heter How to Be Right, verkar det verkligen som om O’Brien anser att hans egen världsbild är mer värdefull än någon annans, säger West.

Historiskt sett har det varit en självklarhet att förstå att det finns olika kulturer och att man föds in i en kultur som man lär sig att uppfatta som den bästa. Herodotos skrev om detta. Han anses vara den första riktiga historikern, över 400 år före Kristus.

Detta gällde fram till romantiken, då bland andra den tyske filosofen Johann Gottfried Herder förde fram idén att alla kulturer är lika. Han drog slutsatsen att det inte fanns någon universell standard för att bedöma mänsklig moral. Men detta var bara ett tankeexperiment för en liten intellektuell elit.

Detta var början till det vi idag kallar kulturrelativism, som vidareutvecklades av Friedrich Nietzsche innan det nådde sin absoluta botten med monstret Michel Foucault.

Foucault hade en enorm inverkan på hur västerländska universitet utvecklades, och sedan spred sig galenskapen över samhället via media, litteratur och politik. Politikerna tror nu att det finns något sådant som universella mänskliga rättigheter, vilket Herder förkastade. Medborgerliga rättigheter har i stort sett avskaffats, vi har förlorat både äganderätt och yttrandefrihet, och demokratin är bara ett tomt skal.

Tron på att alla kulturer är lika mycket värda är därför ett specifikt västerländskt koncept. Kineser och muslimer är övertygade om att de är överlägsna alla andra kulturer. Fler och fler människor i Väst verkar nicka igenkännande inför smutskastningen av vår egen kultur.

Det är bara i Väst som vi har utvecklat och odlat kulturrelativism, detta avvikande sätt att tänka, denna djupa skepticism som ofta förvandlas till självförakt.

Den eurocentriska arrogansen visar dock på ett märkligt sätt att vår kultur skiljer sig från alla andra kulturer. Vi är välsignade med både den bästa och den sämsta kulturen.

Och dessutom: Om alla kulturer är lika, varför är det då så viktigt med mångfald, lika utfall och inkludering? Samtidigt finns det uppenbarligen vissa kulturella skillnader som är närmast religiösa och som manifesterar sig i uttryck som toxisk maskulinitet och kritisk rasteori.

Vi har förvirrade unga människor som luras att tro att könsidentitet är ett fritt val. Transkvinnor är dagens riktiga kvinnor, medan riktiga kvinnor tilldelas den förolämpande termen cis-kvinnor. Som om de vore underlägsna.

Vi har svaga män som förklarar sig vara feminister. Vi har blivande våldtäktsoffer som står på gatorna och jublar och viftar med Refugees Welcome-flaggor. Vi har Queers for Palestine (det är ett gäng för sig).

I dag, ett år efter massakern den 7 oktober, svämmar universiteten i Väst över av Hamas-anhängare som sjunger om att utrota Israel, from the river to the sea. Vi har politiker som började tjata om vapenvila och en tvåstatslösning redan innan Israel hade begravt sina döda, och medan över 200 personer befann sig som gisslan på Gazaremsan. Hamas-kulturen uppfattas uppenbarligen som bättre än den judiska kulturen.

Vi har Just Stop Oil, som tror sig kunna rädda världen genom att attackera gamla, värdefulla målningar. Det finns en ”queer” person i varje TV-program, oftast i en hjälteroll. De som protesterar mot galenskapen blir kansellerade, som J.K. Rowling.

Vi lever också i en generellt mer censurerad och försiktig tid, vilket är anledningen till att kommissionärer är rädda för att röra vid något som kan få dem i trubbel.

Så sent som på 1990-talet ledde sociala överträdelser bara till förlägenhet. Nu leder de till att liv förstörs. De är inte längre något att skratta åt.

Detta förstärks av woke-ideologins retroaktiva karaktär, som leder till att böcker som skrivits för länge sedan korrigeras, som när Pippi Långstrumps far plötsligt inte längre kunde vara negerkung.

För att parafrasera Charles Dickens:

Det finns de bästa tiderna, det finns de värsta tiderna, det finns visdomens ålder, det finns dårskapens ålder, det finns trons ålder, det finns otrohetens ålder, det finns ljusets ålder, det finns mörkrets ålder, det finns hoppets vår, det finns förtvivlans vinter.

Så kunde man ha inlett romanen om de tider vi lever i.