Tyska politiker vet inte vad klimat- och energipolitiken kostar eller vad den åstadkommer, och de vill inte höra att ”energiomställningen” är både dyr och ineffektiv – det säger den nyligen pensionerade ekonomiprofessorn Joachim Weimann från universitetet i Magdeburg i en intervju med Die Welts vetenskapsredaktör Axel Bojanowski.

Weimann har skrivit en lärobok om miljöekonomi och var bland de första att varna för Tysklands Energiewende – förgäves, förstås. Han har inga höga tankar om politiker.

Die Welt: Känner du att du har fått rätt?

Joachim Weimann: Tyvärr har många av mina farhågor visat sig stämma. Men tro mig, det är inte roligt att ha rätt. Tvärtom var det frustrerande att ständigt få uppleva hur de enklaste samband ignoreras och hur misslyckat det är att försöka ge råd till politiker utifrån ekonomisk kunskap.

Det är nästan 20 år sedan Weimann skrev sin bok ”Die Klimapolitik-Katastrophe” (Den klimatpolitiska katastrofen), där han förklarade att det är meningslöst för ett enskilt land som Tyskland att köra sitt eget race – erfarenheten visar ju att världensCO2-utsläpp bara fortsätter att öka.

Det kan inte vara på något annat sätt”, förklarar han:

Vad är det som har gått fel?

Politikerna har gjort två kardinalmisstag, och gör det fortfarande idag. För det första har de konsekvent ignorerat kostnaderna för klimatpolitiken. Den tyska regeringen vet fortfarande inte vad åtgärderna kostar. För det andra har de också ignorerat frågan om vad klimatpolitiken faktiskt åstadkommer och hur mycketCO2 som faktiskt sparas. Ett exempel: Med lagen om förnybara energikällor (EEG) reglerar vi ett område i Tyskland, nämligen energisektorn, som redan regleras av EU:s system för handel med utsläppsrätter. Här ärCO2-utsläppen strikt begränsade när det gäller kvantitet. Tillstånd utfärdas för den mängd som fortfarande är tillåten, och alla som släpper ut behöver ett sådant tillstånd.

Vad innebär det?

Det är därför det är meningslöst att göra det på egen hand: Varje tonCO2 som undviks i Tyskland släpps ut någon annanstans i Europa, eftersom antalet utsläppsrätter inte ändras. Därför är det bara Europas totala balans som räknas, och den minskas inte av vind- och solkraft i Tyskland eller av utfasningen av kol. Jag har ofta försökt förklara denna mekanism för politiker. Jag har inte lyckats. Ingen ville höra budskapet att energiomställningen är dyr men till stor del ineffektiv.

Det är inte heller ekonomiskt att minska CO2-utsläppen där det kostar mest, utan man måste göra det där det kostar minst”, säger Weimann. Detta sker inte idag, men politikerna varken vet eller vill veta.

I Tyskland är det till exempel föreskrivet hur hus ska isoleras och hur vi ska värma upp dem, eftersom uppvärmning genererar mycketCO2. En fråga från oppositionen avslöjade dock att regeringen inte vet hur mycketkoldioxid som kommer att sparas genom denna förordning. Oppositionen har inte heller frågat hur mycket det kommer att kosta.

Energiomställningen har bara haft negativa konsekvenser, inga positiva, hävdar den tyske ekonomen. Den skulle kosta varje hushåll ungefär lika mycket som priset för en kula glass i månaden, men har istället kostat astronomiska belopp.

”600 miljarder euro användes för att producera lika mycket el som vi hade tidigare med kärnkraft, men med mindre tillförlitlig, fluktuerande och dyrare el. De 600 miljarderna har alltså inte skapat något välstånd, inga nya varor eller tjänster. Pengarna har inte heller hjälpt klimatet, för det första eftersom kärnkraftverk är klimatneutrala och för det andra eftersomCO2-besparingar i Tyskland kompenseras av andra europeiska länder via utsläppshandeln.

”Det här är pengar som kunde ha använts till utbildning, sjukvård eller infrastruktur”, säger Weimann. Men den irrationella politiken har kunnat genomföras tack vare en militant rörelse mot kärnkraft, som i praktiken har haft okritiska medier som propagandaorgan.

Vem gynnas av den tyska energiomställningen?

Den gröna rörelsen och dess många allierade i media, industrin för förnybar energi, ägarna till den mark som behövs och en stor NGO-lobby. Berättelsen om energiomställningen som räddningen från klimat- och kärnkraftsdöden är så fängslande och så kraftfull i Tyskland att all opposition möts av indignerat avståndstagande. Detta gör det mycket lättare för lobbyn att marschera igenom, eftersom man faktiskt inte behöver veta något om ämnet för att komma undan med det – kritiker kan förtalas med framgång.

Bojanowski berättar att han själv bevittnade hur två forskare som intog en kritisk hållning under en konferens om energiomställning kallades ”klimatförnekare” av ett ”högerextremt nätverk” i två nationella medier.

Har du haft liknande upplevelser som kritiker av energiomställningen?

Ja, naturligtvis, om och om igen.

Weimann är inte anhängare av kolkraft, men blir ändå stämplad som sådan.

”Klimataktivister skrev i min Wikipediapost att jag var en kollobbyist. Wikipedia är i händerna på aktivister när det gäller energi- och klimatfrågor, så det falska påståendet kvarstod. På konferenser presenterades jag som en ”kollobbyist”. Helt absurt, men jag var tvungen att lära mig att hantera det.

Sådant här gör att nästan inga kritiker vågar uttala sig offentligt”, säger Weimann. Men både han och Bojanowski, som också är vetenskapligt utbildad, vet att de gör det privat.

Som journalist har jag ofta upplevt att forskare och entreprenörer pratar om energiomställningen på ett helt annat sätt privat än offentligt. Vad är dina erfarenheter?

Ja, det är ett typiskt beteende när det gäller det här ämnet. Jag frågade en gång en kollega som satt i många kommittéer: ”Varför gör du det här, varför pratar du förbi politikerna? Du vet att det är struntprat. Han svarade mig: ”Om jag hade sagt något annat hade jag blivit utslängd. I slutändan handlar det alltid om karriär.

Det är därför han själv aldrig har tagit på sig liknande positioner”, förklarar Weimann.

Men även näringslivet har spelat en aktiv roll i de sagolika berättelserna:

Det största mysteriet i debatten om energiomställningen är kanske att industrin knappt protesterade, men nu lider. Vad är det som har hänt?

Industrins opportunism var och är det största problemet. Det har aldrig funnits någon opposition. BDI har just beräknat kostnaden för energiomställningen till 1,4 biljoner euro, och i stället för att ifrågasätta utgifterna kallar man dem ”nödvändiga”. Privat talar entreprenörerna helt annorlunda, men ingen vågar ifrågasätta klimatmålen offentligt av rädsla för att skada sin egen image. Resultatet kan vi nu se: Den tyska bilindustrin måste betala miljardböter till EU för att man inte klarade av att uppfylla CO2-utsläppensmål för sin bilpark som var tekniskt omöjliga att uppfylla. Industrin är ett offer för sin egen feghet.

Men berättelsen om att klimataktivister är goda och CO2-utsläppare är onda börjar falla sönder – även i Tyskland. Det är först nu som vi inser att klimatpolitiken hotar grunden för välståndet”, avslutar Weimann.