Barn som identifierar sig som djur. Det är tydligen den senaste ”trenden” bland de uppväxande svenskarna. Det menar psykologen Jenny Jägerfeld som i TV4 Nyhetsmorgon gav vuxna tips om hur de ska hantera barn som plötsligt anser sig vara en rävar, vargar eller katter. Hela inslaget, med titeln ”Att prata med barn om identitet”, kan du se här.

Psykologens budskap till vuxenvärlden är att man inte behöver vara alltför orolig om ens barn börjar hävda att det är ett djur och exempelvis kräver att få bära en mask eller svans som visar vilket djur man ”är”, men att vuxna samtidigt måste förstå att identifieringen kan vara på allvar:

–  Att man känner sig… Nej men, att jag känner att jag är till del en räv. Eller jag liksom… Att man… Att man liksom, att man känner att man liksom… Att man har djurlika instinkter eller beteenden eller sådär… Eeeh… För… För många känner det så, nej men så här är det, jag känner mig som en räv, jag liksom sniffar i luften eller jag är en varg, jag känner för att yla eller gå på alla fyra. Eeeh, sådär. Så att… Mmm…

Att ett barn galopperar runt i klassrummet, smyger runt i gräset på jakt efter ett byte eller jamar som svar på en fråga har tidigare kallats för att barnet leker. Precis som barn har lekt genom hela mänsklighetens historia. Det är så barn i alla tider har närmat sig sin omvärld och förberett sig för vuxenvärlden: de leker. Vi som är vuxna idag minns tiden när vi som barn lekte att vi var prinsessor, spöken, sjörövare, Pippi Långstrump, en häftig sportbil, våra idoler för dagen – och självklart alla tänkbara djur oavsett om de gick, krälade, flög eller simmade.

Ibland blev leken intensiv och för en stund så var man verkligen Robin Hood i Sherwoodskogen. Eller en utomjording som korsade Vintergatan snabbare än ljuset. Eller favorithästen på ridskolan under en hopptävling. Det kallades för att vi hade stark fantasi.

Men i dagens woke-marinerade vuxenvärld har de barn som välsignats med särskilt intensiv och fantasifull lekförmåga slutat att leka djur. Istället anses barnen ”identifiera sig” med djuret de för tillfället känner starkt för, och woke-världen har naturligtvis uppfunnit ett särskilt ord för fenomenet: Theriantropi.

Ett barn som identifierar sig som theriantrop ”upplever en stark, inre koppling till ett djur”. Theriantropi beskrivs på följande sätt av Wikipedia:

”Theriantropi (från grekiska theríon, θηρίον, som betyder vilddjur och anthrōpos, άνθρωπος, som betyder människa) är ordet för fullständig eller delvis förvandling från mänsklig form till en djurskepnad.”

I samband med att begreppet beskrivs, passar Wikipedia även på att påtala att theriantropi ofta förväxlas med lykantropi, som är den process som en varulv går igenom när den förvandlas, men som också har beskrivits som ”en sorts vanföreställning om att man är eller kan förvandlas till en varg eller ett annat djur”.

Vanföreställning. Där slog de huvudet på spiken. För det som händer just nu, är att vuxenvärlden förvandlar den för människobarn helt normala leken till en vanföreställning. Lekande barn behöver nämligen bara få höra att ”ja, du låter precis som en katt!” eller ”hej vargen, har du ätit upp Lisa..?”. Så, efter tio minuter eller ett par veckor, ”är” barnet inte längre en räv, varg eller katt – utan bara Lisa. Tio minuter senare kanske Lisa är en Lamborghini Aventador.

Precis som det ska vara, när man är ett barn.

Men vad händer om de vuxna börjar tänka i termerna av det konstruerade ”identifiering” istället för den naturliga ”leken”? Om vi inte bara visar barnet att det är okej att leka och låtsas, utan börjar klistra etiketter om ”identifiering”? Om vi till och med skapar begrepp för barnets låtsaslek och ägnar sju och en halv minut av Nyhetsmorgon åt att diskutera hur vuxenvärlden ska bemöta ”barnets starka, inre koppling till ett djur”? Blir det lika enkelt för barnet att sluta leka om de vuxna helt plötsligt börjar hävda att barnet inte bara leker katt, utan identifierar sig som katt? Ett barn, som inte ens vet vad ordet ”identifiering” betyder?

Om barnet, genom de vuxnas reaktioner, får lära sig att lek inte är det fria valet att kravlöst och nyfiket gå in i och ut ur roller som man själv vill, utan att leken är så allvarlig att de vuxna ändrar sitt beteende och börjar behandla barnet som om leken vore verklighet – vad händer då med friheten och kravlösheten? Med den, för barnets utveckling, så livsviktiga leken? Som lär barnen om verkligheten, just genom att den låter barnen närma sig verkligheten utan verklighetens allvar?

Och vad blir nästa steg? Om det lilla barnet får lära sig att det kan ”vara” en räv, varg eller katt, vad händer när barnet blir äldre? Då är steget inte långt innan flickan kommer på att hon nog ”är” en pojke, och pojken vill ”vara” en flicka, och leksaksnosen och kardborresvansen byts ut mot hormoner och kirurgiska ingrepp. Man kan ju ”identifiera sig” som precis vad man vill…

Men vid närmare eftertanke är det kanske just det som är målsättningen hos en woke vuxenvärld: att bryta sönder och förvirra, och ersätta det naturliga med det onaturliga.

Nyhetsmorgon menar att föräldrar kan hjälpa sitt barn genom att bejaka dess identifiering. Jag håller med, till hundra procent, men jag vill gå längre än psykologen. Mitt råd är nämligen: Om ditt barn kräver att du ska behandla det som en räv, varg eller katt – gör det. Det första du kan göra är att betona att djur inte använder vare sig mobiler eller sociala medier. Ditt barns tid som theriantrop lär därmed bli kortare än ett inlägg på TikTok.