Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.Ps 139:13-18
Abort är återigen på agendan i Norge, vi har diskuterat frågan tidigare, och vi kommer säkert att göra det igen när dagens debatt har lagt sig. Orsaken är tydlig för alla som kan se. Diskussionen handlar om det flyktiga, kvinnors anspråk på att bestämma över sin egen kropp och sin autonomi. Vi har övergett tron på Gud som en oändligt god skapare och hans vilja med människan och naturen och låtit vår egen tro på vad som är bäst avgöra politiska val.
I en diskussion i Vårt Land mellan preses Olav Fykse Tveit och professorn i medicinsk etik, Morten Magelsen, säger Olav Fykse Tveit att han är bekymrad över förhållandet mellan fostrets rättsliga skydd och kvinnans autonomi, och att den moraliska frågan i dag handlar om en gräns vid vecka 12 eller vecka 18. [I Sverige är fri abort tillåten till vecka 18; reds. anm.]
Preses Olav Fykse Tveit och ett kollektivt biskopskollegium erkänner den nuvarande abortlagen med rätt till fri abort fram till vecka 12. Vad jag förstår anser de att denna lag representerar en bra balans mellan fostrets rättsliga skydd och kvinnans autonomi.
Frågan är om det går att acceptera kvinnans rätt till abort fram till vecka 12, men samtidigt argumentera mot rätten till abort vecka 18?
Olav Fykse Tveit för fram kvinnans autonomi som ett centralt argument för rätten till abort inför vecka 12. I förkristen tid var det inte kvinnans autonomi som var det viktiga utan mannens. Alla män kunde ta livet av sin frus nyfödda barn om de så önskade. I vår egen historia är det väl berättat i Gunnlaug Ormstungas saga.
Med kristendomen fick människan en helt ny etisk ställning, redan från befruktningen. Vi skapades till Guds egen avbild, och livet blev heligt. Från befruktningen kände han oss, vi var aldrig ensamma, och ingen mänsklig autonomi kunde rättfärdiga dödande, oavsett vilket skede av livet vi befann oss i.
Men det finns de som anser att det måste vara tillåtet att avsluta graviditeten före vecka 12 på grund av fostrets utveckling och kvinnans autonomi.
Jag kommer aldrig att glömma en tid i början av 1990-talet, redan då fanns det krafter som ville förlänga gränsen för abort, och i Labourpartiet hade en arbetsgrupp kommit fram till att gränsen borde förlängas till vecka 18. Detta fick Gro Harlem Brundtland att utropa att gruppen inte kunde inneha den nödvändiga medicinska kompetensen, varpå chefen torrt kommenterade att han var professor i medicin.
Det borde säga oss att medicinsk kompetens inte är detsamma som moralisk kompetens.
Det jag saknar är en något djupare förståelse för vad kravet på autonomi innebär, vad rätten att bestämma över sin egen kropp innebär. Det är inte ett 12 eller 18 veckor gammalt foster som kvinnan vill abortera. Det hon vill är att ta bort en framtida olägenhet: ett nyfött barn. Fostret är sällan en olägenhet för en kvinna; det är det nyfödda barnet som är olägenheten.
Biskopskollegiet skriver i sitt remissvar till förslaget till ny abortlag att barnets moraliska status ökar under graviditeten och anför bland annat barnets chanser att överleva som argument:
Befruktningen skapar grunden för livet, och fostret har ett värde från början som vid utgångspunkten inte går att mäta. Fostrets värde börjar inte vid en nollpunkt, utan ingår från första stund i en relation med mamman. Samtidigt kommer den moraliska statusen att öka under hela graviditeten, och det är därför skillnad mellan en abort tidigt och sent i graviditeten. I rapporten återspeglas detta i ett abortförbud efter vecka 22, men vi vill understryka att det måste leda till att det även i ett tidigare skede av graviditeten klargörs att fostrets moraliska status ökar.
Svårigheten är att barnet inte slutar utvecklas vid födseln, och inte kan överleva utan hjälp. Om det inte finns någon som vill ta hand om det, blir det därför svårt att säga nej till ”abort” även efter födseln. För det första är det efter födseln som barnet verkligen blir en belastning för den autonoma kvinnan, samtidigt som det nyfödda barnet är lika beroende av mamman som när det fortfarande låg i mammans mage, det är därför fortfarande en del av mamman. hennes kropp.
För det andra finns det också anledning att överväga om ett nyfött barn ska ha ett fullt människovärde om dess utveckling ska ligga till grund och kvinnans autonomi ska spela en avgörande roll. Ett nyfött barn är nämligen helt hjälplöst, helt utlämnat till sin omgivning.
Vi ska också komma ihåg att kvinnan aldrig har lovat barnet något, det finns inget avtal hon har brutit. Hon är autonom och kräver bara rätten att vara sann mot sig själv och sina planer.
Vem kan säga nej till henne när Gud inte har någon plats i den moraliska beräkningen?
Jag skriver inte detta för att kverulera, jag vill bara visa att om vi accepterar abort fram till vecka 12, genom att hänvisa till premisserna för kvinnans autonomi och fostrets gradvis ökande moraliska status, så går det inte att agera konsekvent och samtidigt tid säga nej till abort i vecka 18.
Slutstationen för dagens sekulära debatt kan därför vara samma plats där vi en gång började: dödandet av det nyfödda barnet. Så länge vi förkastar Guds vilja för människan har demokratin svårt att stå emot kravet på autonom frihet och ständiga liberaliseringar. Orsaken är motståndarnas frånvaro av argument och hur den gudlösa sekularismen uppfattar demokratins uppgifter.
Motståndarnas subjektiva bedömningar kan inte övertrumfa kvinnans krav, och när demokratin blivit moralens förvaltare kan ingen motsätta sig majoritetens vilja, eller den allmänna viljan, som Jean-Jacques Rousseau menade var etikens utgångspunkt. Vi måste acceptera kravet på de autonomas frihet. I en sådan värld är det känslor som väger tyngst, och de som säger nej, de som lyfter fram Gud som moralens utgångspunkt, kommer att bli utfrysta, stämplade som kränkande, illvilliga och farliga för demokratin.
Vi kan trots allt inte vägra någon att vara sann mot sig själv.