Vill man uttala sig om svensk politik är det en outtalad förutsättning att se på SVT:s partiledardebatter. Dagarna efter avhandlas partiledarnas insatser och åsikter i både statslojal och alternativ media – och självklart även i personalrum och på sociala medier. Man ska liksom se dem. Debatterna.

Ändå är den vanligaste kommentaren jag har hört sedan Agendas partiledardebatt, direktsänd i SVT under tre timmar och med Camilla Kvartoft och Anders Holmberg som programledare ett försiktigt ”orkade du se den..?”.

Hittills har alla jag talat med tvingats lämna erkännanden som har pendlat mellan ”njae, nästan” via ”eeeh, delar” till ”nej, inte alls faktiskt”.

För egen del började mitt motstånd redan när kvällens teman offentliggjordes: skatter och bidrag, antisemitism och islamofobi, unga kriminella samt kärnkraft och vindkraft.

Redan där kände jag på något sätt att jag inte behövde se debatten, jag visste ju redan vad partiledarna skulle säga, vilka som skulle tappa fattningen när, vilka som skulle himla med ögonen när andra sa något de inte höll med om och vilka som skulle bevisa sig fullständigt sakna kontakt med verkligheten. Ville jag ens lyssna på en debatt där redaktionen inte ens vågar närma sig det högaktuella ämnet antisemitism utan att automatiskt baka ihop det med islamofobi?

Men jag gjorde ett tappert försök. Jag kunde konstatera att min profetiska ådra inte hade svikit mig, men att jag ändå fick en del överraskningar. Magdalena Andersson har fått mediaträning för att lära sig att tala lååångsamt (oklart om det var till hennes fördel), Jimmie Åkesson har förvandlats från en ung och hungrig Sverigevän till en medelålders och plufsig socialmoderat (det är trevligt vid köttgrytorna), och samtliga partiledare tycks leva i en annan dimension av verkligheten än jag själv gör.

Eftersom jag för egen del inte stod ut med att bevittna spektaklet mer än i perioder (vilket jag klassificerar som ”eeeh, delar”), väljer jag att avsluta med den poängbedömning som Medborglig samlings Josefin Utas (hon har i alla fall kvalificerat sig till gruppen ”njae, nästan”) har lagt ut på sin Facebook-sida.

Den får bli en vägledning för den som antingen vill kunna framstå som att man orkade mer än man gjorde, eller som behöver lite vägledning innan man bestämmer sig för att parkera sig framför SVT Play i tre timmar – eller helt enkelt strunta i det och göra något mer konstruktivt istället:

Så var partiledardebatten i SVT Agenda avklarad. Eftersom jag ändå kämpade mig igenom merparten gjorde jag en kort recension av partiledarnas insatser och gav betyg: 1-5.

* Magdalena Andersson (S) – Framstod som en trainee som hoppat in för att fylla ut uppställningen. Stakade sig, hittade inte orden, kollade i sina papper och såg allmänt nervös ut. Ville helst inte prata om den egna politiken. Tappade humöret på slutet och sa till Ebba Busch att hon ”vill kasta skit omkring sig”, ”du är sån”.

* Muharrem Demirok (C) – ”När jag växte upp i Vårby gård”… Framstår som en hyvens kille, men inte som en förtroendeingivande politiker. Har fortsatt svårt att navigera mellan vänsterpartierna och Tidöpartierna.

** Johan Pehrson (L) – Hade svårt att komma fram ibland och framstod som lite övertänd. Höjde rösten flera gånger. Om man lyssnade på vad han sade bidrog han med ett antal poänger. Försökte (inte oväntat) lyfta in skolan där han kunde.

** Nooshi Dadgostar (V) – Mer energi och självförtroende än skärpa och pedagogiska resonemang. Framstår fortfarande som ny i rollen. Var tydlig med att man inte kan vara Vänsterpartist om man hävdar att Israel ska utplånas.

*** Amanda Lind (MP) – Försvann lite grann bland de andra debattörerna, men lyste upp när energifrågan diskuteras, vilket förstås var väntat. Framstod som saklig och sansad och hemföll inte till slag under bältet.

**** Jimmie Åkesson (SD) – Tydlig och möjligen lite mindre frustrerad – förutom när hans bröllop kom på tal. Kanske på grund av att han nu är mindre ensam. Jag minns inte en debatt där han haft fler bundsförvanter i vad han tycker än idag.

**** Ulf Kristersson (M) – Tog statsministerrollen. Sansad och pedagogisk. Reagerande uppfriskande nog på att det är så svårt att kunna få diskutera antisemitism utan att tvingas behöva blanda in islamofobi. Överlag framstod Tidöpartierna som ett lag, men utan att varje parti kom bort.

***** Ebba Busch (KD) – Gillar att debattera och skiljer ut sig i stil jmf med de andra. Stort självförtroende men matchar också sin kaxighet med att ha bra koll. Försvarade regeringens politik exemplariskt. Vågade öppna munnen mot debattledarna när de inte skötte sitt jobb.

Josefin Utas ger inte programledarna något betyg, men förutsatt att deras uppgift faktiskt var att debattera emot Tidö-partierna så fick de fem stjärnor. Om uppgiften var att agera neutralt och opartiskt… Ja, då blir betyget ett annat.

När det lider mot ny valrörelse kommer vi få avnjuta nya partiledardebatter. Med tanke på hur programledarna skötte sig, lär vi få möta även dem nästa gång. Den som stålsätter sig kanske orkar se det hela i direktsändning. Undrens tid är ju, som sagt, inte förbi.

Tills dess får vi tacka för SVT Play, som ger oss möjlighet att ta oss igenom de tre timmarna i små, små portioner. Så att vi, om inte annat, får en större förståelse för varför tillståndet i Sverige är som det är.