Ett av demokratins största mysterier är väljarnas förmåga att ägna sig åt rent självskadebeteende: Gång på gång rasar människor över kostnader, tvång och korkad politik som påtvingas dem, och lika ofta väljer de mer av detsamma. Folk klagar med rätta över politiken som förstör deras liv, men trots det röstar de på partierna som skapar problemen. Men varför är det så? Varför gör inte väljarna uppror och bryter med det förflutna?

De allra flesta människor anser sig vara individualister: oberoende tänkare som bestämmer sig och fattar sina egna beslut baserat på objektiv insamling av fakta. Tyvärr har det dokumenterats grundligt att 80 procent av alla befolkningar har en instinkt att följa auktoriteter och låta andra fatta beslut åt dem. Alla som är lite bevandrade i mänsklig beteendepsykologi känner till de vetenskapliga bevisen för detta:

Milgrams lydnadsexperiment är viktigare än någonsin

I början av 1960-talet genomförde socialpsykologen Stanley Milgram vid Yale University ett experiment som uppgavs studera effekten av bestraffning på förmågan att lära. Försökspersonen fick höra att uppgiften gick ut på att pressa en människa i ett slutet rum att komma ihåg en lista med ordpar, och varje gång eleven gjorde ett misstag skulle försökspersonen straffa eleven genom att ge honom allt kraftigare elchocker, det vill säga en form av tortyr.

Vad försökspersonen inte visste var att försökspersonen i det stängda rummet var en skådespelare, att ingen elektrisk stöt gavs och att hans ständiga vädjanden och skrik av smärta för att stoppa straffet när han gjorde misstag bara handlade om att agera. Fokus var istället försökspersonen och testet gick ut på att ta reda på i vilken utsträckning vanliga människor var villiga att bryta mot sina etiska normer när myndigheter krävde det. Resultaten var störande:

Experimentet avslöjade att majoriteten av en befolkning inte har de psykologiska och moraliska resurserna för att trotsa auktoritetens order, oavsett hur olaglig ordern är. Istället låter de sig påverkas, manipuleras och ledas av proffs, experter, forskare, politiker, präster och allmänhet samtidigt som de tror att de gör något rätt utifrån oberoende bedömningar. De förstår inte att de leds av flockinstinkt när de utövar ren ondska eller ägnar sig åt självskada.

Vi är inte så individuella som moderna myter skulle vilja ha det till

Experimentet har upprepats många gånger i många länder sedan dess, och resultaten är otvetydiga. Endast cirka 20 procent av alla befolkningar har den kritiska kapaciteten och förmågan att trotsa flockinstinkt och auktoritet. Nu är detta inte särskilt förvånande för oss som har levt några år och observerat hur människan är ett flockdjur med en tendens att böja sig för flocken och för ledare. Det som är skrämmande är styrkan i denna urgamla instinkt.

Eftersom vi är utrustade med intelligens, moral och fri vilja bör etik och oberoende styra massorna i större utsträckning. Istället är en klar majoritet av samhället villig att lyda order som strider mot deras uppfostran, moral och deras principer och empati, och begå handlingar som de inte skulle begå på eget initiativ. Och när de gör detta överlåts ansvaret på gruppen och på den person som får dem att radera ut gränsen mellan rätt och fel.

Milgrams forskning har mest använts för att öka förståelsen för Förintelsen och andra folkmord. Men vi ser samma effekt i en mer vardaglig skala när barn bryter med allt de lärt sig och deltar i mobbning eller brott, utan att själva logiskt kunna förklara varför de gjort detta. Och det är inte bara barn som mobbar: Detta är minst lika vanligt bland vuxna på arbetsplatser, i organisationer eller i andra hierarkiska sammanhang. Flockinstinkten slår in för att säkra människors sociala position i flocken. Ingen vill stå på utsidan av flocken – speciellt inte när de ser vad flocken är villig att göra mot individen.

Kollektivistiska doktriner och politik odlar flockinstinkt

Både islamism, fascism, nationalsocialism och internationell socialism bygger på Milgrams princip – och odlar den. Själva målet med dessa kollektivistiska doktriner är att individen ska offra sig själv för gemenskapen, så att alla ska ha det bättre, samhället ska bli rättvisare och man ska nå ”högre mål”. Detta låter trevligt, men resultaten är i praktiken en systematisering av mobbning och grupptryck, och det är därför fullt legitimt bland socialister och religiösa sekter att attackera individen, eftersom de påstås förstöra flocken och flockens högvärdiga mål.

Att odla avund på detta sätt och göra det legitimt för pöbeln att attackera individer, under paroller om att ”ta de rika”, ”sålla bort kontrarevolutionärer” eller ”döda juden”, kommer aldrig att skapa goda samhällen. Vägen till en legitimering av att ”ta” oskyldiga kritiker, kättare eller människor man inte tycker om för att de hotar maktstrukturen är nämligen fruktansvärt kort.

Och ännu värre: Myndigheter som befinner sig i toppen av sådana kollektivistiska rörelser och samhällen blir i praktiken allsmäktiga och kan beordra vilken monstrositet som helst, då kommer pöbeln att följa order eftersom kollektivism är hela målet för både islamism, fascism, socialism och globalism: Individen kan offras och har inga rättigheter eller värde. Det stora ”vi:et” och ”stora visioner för en underbar framtid” övertrumfar allt.

Samhället skulle inte fungera om det uteslutande bestod av individualister

Grundtanken bakom sådana kollektivistiska samhällssystem är att de ska skapa ”rättvisa och jämlikhet”. I verkligheten är de rena julklappen för fanatiker, moralister, manipulatorer, maktgalna och rena psykopater, just för att det alltid slutar med att någon måste leda flocken.

En flock utan ledare och riktning går under, och eftersom människan har den svaghet som Milgram avslöjar är det lätt att ta kontroll och genomföra vilka monstrositeter som helst. Det har hänt fler gånger än man kan räkna med genom historien – och det värsta av allt: Flockfolket älskar det, ångrar ingenting och skyller på alla andra, eftersom kollektivistiska människor är gjorda för just sådana samhällen; de trivs bara just där.

Problemet är förstås att samhällen aldrig skulle fungera utan kollektivistiska instinkter. Enhet gör oss starka, och om vi alla vore individualister skulle lagsport aldrig existera, militären skulle inte fungera, skolgång skulle vara omöjlig att genomföra och reklam och politik skulle inte fungera. Alla samhällen skulle vara anarkier som skulle vara julklappar för rena psykopater utan en gnutta empati eller moral.

Människan är vad människan är

En viktig lärdom från Milgrams forskning är inte att motarbeta människors kollektiva instinkter, för det vore som att lära en hund att jama. Vi är vad vi är, och det har lite att göra med genetiska beteendemönster. Det blir därför dubbelt så viktigt att utbilda befolkningen mot kollektivism, sekterism och grupptryck, och att motarbeta kollektivistiska rörelser, strukturer och ”sanningar” – och här är skolan och föräldrarna en nyckelfaktor.

Vi måste från barnsben lära människor att förstå vilket monster som lurar i gruppen vi känner oss så bekväma i, så att vi ständigt ifrågasätter auktoritetens legitimitet, sanningsenlighet och visdom. Det är skrämmande lätt att manipulera människor: Det är bara att ta på sig en falsk uniform; en doktorsrock eller en magisterexamen kan räcka för att få makt över människor – också för att Homo Collectivus vill att någon ska träda fram som ledare och leda. Vart det än leder.

Det är precis vad som händer i västländer idag, och det är upp till minoriteten av individualister att stoppa det.