North Carolina. Donald Trump vann en jordskredsseger i valet. Det framstår som slutet på en lång period av nedgång och början på en ny historisk era inom amerikansk politik.

Han vann inte bara presidentvalet. Han vann the popular vote med rekordmarginal och säkrade en republikansk majoritet i både representanthuset och senaten. Republikanerna vann majoritet i 31 delstater, såväl som i alla sju vågmästarstater, och växte i förhållande till det föregående valet i 49 av 50 delstater.

Det Republikanska partiet vann rekordstort stöd bland minoriteter och i praktiskt taget alla väljargrupper: bland färgade, hispanics, judar och i fackföreningarna, trots Demokraternas demonisering och absurda försök att omväxlande röd- eller brunstämpla.

Alla inser att 76 miljoner, och därmed en överväldigande majoritet av de amerikanska väljarna, inte kan vara idioter. Eller ”föraktliga”, som Hillary Clinton kallade dem. Eller ”sopor”, som Joe Biden kallade dem.

En ny insikt har spridit sig bland Trumpväljarna, att de har befunnit sig på rätt sida av historien hela tiden. Att ett historiskt skifte har skett. Att sunt förnuft har segrat, och att landet äntligen kan komma tillbaka på rätt kurs. Förväntningarna är skyhöga.

Men sådana historiska förändringar sker inte utan frustration och friktion.

Det finns rapporter om woke-infekterade universitet som erbjuder studenter sorgeterapi, om en total media meltdown, om Hollywoodkändisar som vill fly landet och en politisk elit i D.C. som gör i byxorna över de politiska utnämningarna Trump nu gör i rekordfart för att ”dränera träsket”.

Norsk [och svensk; reds. anm.] media och de så kallade USA-experterna hänger som vanligt på.

Narrativstyrda tyckonomer som Eirik Løkke i Civita och Hilmar Mjelde vid Høgskolen i Västnorge, som genomgående haft fel både angående förändringarna i väljarnas demografi och valresultatet, fortsätter med oförminskad styrka sin opinionsbaserade smutskastningskampanj, nu av Trumps regeringsutnämningar och medarbetare.

De kämpar särskilt hårt med Elon Musk. Världens rikaste man kan väl knappast anklagas för att vara dum!? Tillsammans med den framgångsrike affärsmannen Vivek Ramaswamy ska han effektivisera den offentliga sektorn. En lovvärd åtgärd, skulle man kunna tro?

Det blir såklart både förlöjligat och misstänkt. De tror att Elon Musk kommer att använda sitt inflytande för att vårda sina egna kommersiella intressen, och att Trump inte har för avsikt att effektivisera den offentliga sektorn, utan att ersätta den nuvarande administrationen med Trump-anhängare.

Det går såklart att bli förföljd, även om man är paranoid, men det måste finnas gränser för misstänksamheten och demoniseringen. Den offentliga sektorn i USA är, på samma sätt som den offentliga sektorn hos oss, mer än mogen för effektivitet.

I USA arbetar 15,2 procent av arbetsstyrkan inom den offentliga sektorn. I Norge arbetar hela 30,7 procent av arbetskraften i den offentliga sektorn, alltså mer än dubbelt så stor andel som i USA, och nästan dubbelt så många som OECD-genomsnittet på 17,7 procent!

Tänk om vi hade någon av Elon Musks kaliber som hade tagit på sig uppdraget att effektivisera den norska offentliga sektorn! Här finns miljarder att spara. Istället har vi fega politiker som inte vågar röra den offentliga sektorn av rädsla för att förlora väljare.

Näste man på VG:s stupstock är USA:s nye försvarsminister, Pete Hegseth, som har norska anor.

Hegseth beskrivs som den minst kvalificerade försvarsministern i USA:s historia, trots att han tjänstgjort flera år i den amerikanska militären och har stridserfarenhet från både Irak och Afghanistan.

Hegseth har varit kritisk mot kvinnor i stridande tjänster, alla woke-upplägg, klimatskatten och HBTQI-alfabetssoppan inom försvaret.

Detta faller förstås tungt på den woke-galna vänstern och den nyliberala högern, både här och i USA. De pustar och stönar över hur inkompetent och dum Hegseth är.

Om redaktionen i Norge var oroad över den aktuella kontexten, skulle de kunna ställa Hegseth mot Norges egen försvarschef, som paraderar nedför Karl Johan med en Pride-flagga, som en lydig hund. Och de kunde ställa liknande frågor om kvalifikationerna hos försvarsminister Bjørn Arild Grams (Sp).

Gram har visserligen avtjänat tolv månaders militärtjänst, men utöver det har han ingen försvars- eller säkerhetspolitisk bakgrund att uppvisa. Norska [och svenska; reds. anm.] ministrar hör faktiskt till dem som har världens lägsta utbildningsnivå i förhållande till sina befattningar.

Några av dem har visserligen försökt plagiera sig själva till en magisterexamen från Högskolan i Joker Nord, men har blivit upptäckta med byxorna nere. Utöver det finns det inte mycket att skryta med. Som jämförelse har Hegseth trots allt en kandidatexamen från Princeton och en masterexamen från Harvard att uppvisa.

Det är faktiskt lite speciellt att det, förutom Hegseth, finns ytterligare två med norska anor som redan tilldelats viktiga poster i den nya förvaltningen.

Guvernör Kristi Noem från South Dakota har norska anor, och har fått posten som inrikesminister, som ska kontrollera invandringen. Och John Thune, Republikansk senator, också från South Dakota och med norska anor, kommer att vara ordförande för senaten. Det är två särdeles viktiga positioner.

Om norsk media inte tycker att det är så tragiskt, kanske det blir lite enklare för den norska ambassaden i Washington att få inträde i Trump-administrationen, trots många negativa uttalanden om Trump både från Jonas Gahr Støre och från Erna Solberg, och att trots att Støre utsett Anniken Huitfeldt (Ap) till ambassadör i D.C. Hon kan knappt prata engelska.

Det är uppenbarligen inte så lätt att tänka positivt när Trump Derangement Syndrome fortfarande härjar i tidningens ledartexter och kommentarer. Det är en sann (skade-)glädje att se hur CNN-ankarnas mungipor drar sig längre och lägre ner för varje dag som går.

Här borta har särskilt utnämningen av JFK jr. till hälsominister och Tulsi Gabbard till direktör med övergripande ansvar för USA:s 18 underrättelseorganisationer fått Demokraterna och den liberala vänstern att se rött.

Båda har tidigare haft centrala positioner i det Demokratiska partiet, men har bytt sida. För Demokraternas partiledning framstår detta som myteri. För många amerikaner är de ändå ett exempel på att förnuftet råder och att Trump försöker bygga en bro mellan de två sidorna av amerikansk politik.

Men Tulsi Gabbard, som har en lång karriär inom försvaret, blir nu utsatt för en kampanj där hon rödmålas och hängs ut som Putin-vänlig. Hennes mandat är att avpolitisera underrättelseorganisationerna. Det är många som är rädda för att dras med i suget när det pratas om att ”dränera träsket”.

JFK Jr., som varit kritisk till covid-vaccinerna, är också demoniserad enligt konstens alla regler. Hans mandat är att bryta de täta banden som livsmedels- och läkemedelsindustrin har med Food and Drug Administration och att få grepp om folkhälsan i USA, som befinner sig i fritt fall.

I USA dör det fler människor varje år av droger och överanvändning av narkotiska läkemedel än antalet amerikanska soldater som dog totalt under hela Vietnamkriget.

Folkhälsoutgifterna per capita är de högsta i världen. Hela 75 procent av befolkningen är överviktig, och hela 45 procent lider av fetma. Diabetessiffrorna fortsätter att skjuta i höjden. Och medelåldern sjunker. JFK Jr. har mycket att ta itu med.

Men om rädslan för förändring är stor bland den etablerade liberala eliten och den woke-galna vänstern är optimismen stor bland majoriteten av befolkningen.

En vind av optimism och framtidshopp sveper över landet.