Långt inne i Jordans huvudstad Ammans gamla stadsdel blev jag en gång kontaktad av en äldre man. Det var en kall vinterdag, och vi satt och pratade i flera timmar. Han var inte så intresserad av mig, det räckte att veta var jag kom ifrån. Han ville att jag skulle lyssna på hans berättelse om en svunnen tid i en svunnen värld, om livet som polis i det brittiska mandatområdet Palestina, i det som idag är Israel, Jordanien, Västbanken och Gazaremsan.

Judarnas land

En av anledningarna till att vi stötte på varandra var att jag blev ”jagad” av inte särskilt aggressiva, men uppmärksamhetssökande, obehagligt stenkastande små pojkar. På flykt från dem i gamla stan i Amman, djupt under de romerska Herkules-ruinerna – klättrade jag uppför sluttningen.

Där kallade polisen mig till sig. Stenkastarna bytte då sida och varnade att ”gubben är farlig, han är galen”, men jag trotsade pojkarnas varningar och tackade ja när han bjöd mig på te.

Han visste ”allt”

Mohammad, som han kallades, ”visste allt”. Också att mänsklighetens historia inte började med profeten Muhammeds födelse. Kanske hade britterna låtit honom gå i skolan, han var i alla fall tydligt upptagen med sitt ”brittiska” förflutna.

Under besöket bytte han om från nattkläderna han bar när jag kom, till den brittiska polisuniform som han stolt hade behållit. För att på rätt sätt framhäva sin värdighet bar han en sliten, randig blå kavaj över sin uniform och tillkännagav spektaklet för sitt barnbarn som befann sig i ett angränsande rum, reserverat för kvinnor som jag inte fick se.

Berättaren

Pojken hälsade fint och förblev tyst under gubbens berättelse. Jag lyssnade och lät mig imponeras. Senare kollade jag mycket av berättelsen och det verkar som om han visste vad han pratade om:

– Judéen och Samaria har varit judarnas land i tusentals år. Läget mellan Mesopotamien, Syrien och Egypten har alltid varit gynnsamt för krig och förstörelse, men också för kontakt mellan kulturer, fick jag veta.

– Krig och förstörelse tvingade en del av judarna i exil, andra lämnade landet av egen fri vilja – och några få blev kvar. Långt före den kristna eran fanns judiska samfund i Babylonien och Egypten.

Efter judarnas uppror mot romarna (under åren 132–135) förvisades de från Judéen och kejsaren Hadrianus döpte till landet Palestina.

Majoriteten av judarna var då utspridda i större delen av den tidens kristna värld; Mellanöstern, Nordafrika och europeiska länder runt Medelhavet.

Under 600-talet lade muslimerna under sig den dåvarande kristna världen i Mellanöstern och Nordafrika. År 636 belägrades Jerusalem och området var, med undantag för korsfarartiden (1099–1291), en del av ett antal stora islamiska imperier, senast de egyptiska mamlukerna och det osmanska riket.

År 1920 – när förlorarna från första världskriget var tvungna att avstå land till segrarna och det osmanska riket föll sönder – blev Palestina ett brittiskt mandat.

Polismannen

I detta för-israeliska Palestina var vår man en ”brittisk” polis i en värld som upphörde att existera i och med Palestinakriget – som i Israel är känt som ”befrielsekriget”, men bland palestinierna kallas ”al-Nakba”, ”katastrofen” – och upprättandet av staten Israel 1948.

Den palestinska polisen leddes av britter, men konstaplarna som upprätthöll fred och ordning och fångade banditer var både britter, araber och judar.

– Det var egentligen inte rätt att britterna tilldelades mandatområdet Palestina. Ett land som en gång varit islamiskt måste alltid vara islamiskt, men muslimerna var splittrade och britterna gjorde ett bra jobb utan att bry sig för mycket om religiösa frågor, reflekterade han i ett slags självförsvar för att ha tjänat under de otrogna britterna.

Det judiska problemet

Den brittiska acceptansen av judisk immigration och judiskt förvärv av mark tolkades av både araber och judar som stöd för idén om en judisk stat i Palestina.

Mandatområdet upplevde en stor invandring av europeiska judar, och detta föll inte i god jord hos araberna. De gjorde upplopp och dödade judar var de än fann dem – män, kvinnor och barn.

Arab lady bragging about 1929 Hebron massacre when muslims killed 67 jews and rap*d their women.

They attacked jews in Safed(1834), Tel Hai (1920), Nebi Musa riots(1920), Jaffa riots(1921, 1936), Palestine riots(1929, 1933), Tiberias massacre(1938).

It didn’t start on 7th Oct pic.twitter.com/QeP83NVCcV

— Zafar Heretic (@ZafarHeretic) January 5, 2024

– Flera konstapel dödades också under min tjänstgöring, några av dem efter skamliga terrordåd. Under flera år var vi, både arabiska, judiska och brittiska konstaplar, praktiskt taget i krig mot klaner som samtidigt kämpade sinsemellan. Vi var en professionell polisstyrka och tog aldrig konflikter personligt – inte ens när vi såg arabiska kollegor falla i strid mot våra egna.

Arbetslös polis

Under andra världskriget blev Palestina ett globalt diskussionsämne parallellt med att medvetenheten om Förintelsen började spridas.

– När kriget tog slut hade judarna segermakternas sympatier, och det använde de för att utropa sin egen stat 1948. Alla mina judiska kollegor gick med i den nya israeliska polisen. Men jag blev arbetslös.

– Vad tycker du om judar?

Staten Israel utropades av David Ben-Gurion i Tel Aviv den 14 maj 1948.

– Dagen efter förklarade arabernas grannländer krig och jag tog värvning, jag var polis och soldat. Dessutom var jag arbetslös och ville gottgöra för att jag hade samarbetat med judar. Om bara Rommel, den nazistiska generalen, hade vunnit slaget vid El Alamein hade det inte funnits något Israel och vi hade inte haft en enda jude i Palestina idag. Förresten, vad tycker du om judar?

Frågan kom som en överraskning.

Koranen och Mein Kampf

Det fanns inget uppseendeväckande överflöd hos Mohammad, den gamle polismannen. På väggarna hängde bilder på en magdansös, den gamle kungen och den nye kungen – som ”bara är en skugga av sin far”– på Saddam Hussein och Yasser Arafat. I en väska hängde Koranen – tydligen oöppnad. En bänk fungerade som hylla för ”Mein Kampf” – och i ett hörn hängde en bild på Adolf Hitler:

Mohammads vardagsrum. Foto: Arnt Jensvoll

– Not good, svarade jag.

Det var varken tid eller plats för konflikt.

– Adolf Hitler förstod

Han verkade nöjd med mitt korta svar. Efter en snabb skärande rörelse över halsen med den platta handen pekade han på bilden i hörnet:

– Adolf Hitler förstod det.

Det var berättelsen om mötet med en gästvänlig palestinier en kall vinterdag i den jordanska huvudstaden Amman.

Incomplete list of atrocities, pogroms, and injustices committed by muslims against Jews in islamic lands between 622 when Mohammad was alive, and 1979:

▪ 622–627: ethnic cleansing of Jews from Mecca and Medina, (Jewish boys were publicly inspected for pubic hair and executed… pic.twitter.com/ba7aEVjdD0

— 𝗡𝗶𝗼𝗵 𝗕𝗲𝗿𝗴 ♛ ✡︎ (@NiohBerg) May 16, 2024