Det danska fotbollslandslaget har beslutat att knäfalla innan matchen mot England. Enligt landslaget sker detta som en protest mot ”rasism”, som uppenbarligen har blivit ett stort problem i Danmark. För varför skulle de överbetalda pojkarna ödmjuka sig om de trodde att den mycket omtalade ”strukturella rasismen” bara var ett engelskt eller amerikanskt fenomen? Kommer de också att krypa innan de spelar internationella matcher i Dubai, vars stadion mestadels byggs av asiatiska slavarbetare? Min gissning är att de inte kommer att göra det, för det är inte trendigt att nämna slaveri där det finns på bästa sätt.

Som Anders Næsby påpekar i en kommentar i Jyllands-Posten (7 september) har rörelsen, Black Lives Matter, som har drivit den ”antirasistiska” propagandan, lite att göra med rasism, men är en revolutionär organisation som har för avsikt att störta amerikansk demokrati genom att anspela till våld och inbördeskrig.

De kallar sig ”utbildade marxister”, som dock inte har hindrat stora kapitalistiska företag från att donera stora summor pengar till dessa heltidsrevolutionärer som reser runt USA för att bränna ner städer. En konstig allians, kan man tro, men då måste man komma ihåg att Kina kallar sig kommunist, och ingenstans har det stora kapitalet det bättre – och ingenstans har den vanliga befolkningen färre rättigheter.

Endast de mest oinformerade kan tvivla på att organisationer som Black Lives Matter och Antifa har mycket större ambitioner än att bekämpa ras ojämlikhet. De vill bekämpa USA genom att skrämma medborgarna till underkastelse, och medlen är inte vackra. Det är inte heller trevligt att våldshandlingarna inte bara tolereras utan uppmuntras av politiker från Demokratiska partiet, som under ledning av demokraternas faktiska presidentkandidat, Kamala Harris, har placerat sig i en position som vi i Danmark skulle kalla till vänster om enhetslistan.

Hör vad Guy Millière har att säga i Gatestone (6 september):

”Detta är första gången som borgmästare i flera städer och andra lokala tjänstemän medvetet skyddar brottslingar på bekostnad av laglydiga medborgare och tillåter förstörelsen att äga rum. Seattles (demokratiska) borgmästare, Jenny Durkans, lämnade ett helt stadsområde som heter CHAZ (och senare CHOP) till upprorister och trodde att det polisfria området skulle vara en ”sommar av kärlek”, varefter hon förblev passiv när hon våldtog, vandaliserade och mördade. . Portlands (demokratiska) borgmästare, Ted Wheeler, har under nästan tre månader låtit ett helt bostadsområde falla i händerna på rebeller. Kommunfullmäktige i de två största städerna i USA, New York och Los Angeles, har beslutat att drastiskt minska budgeten för sina polisstyrkor. Minneapolis kommunfullmäktige går ännu längre och har beslutat att stänga stadspolisen helt. ”

Gud vet om min före detta fru, min dotter och mina tre barnbarn som bor i Minneapolis ser fram emot den varma kärlek som kommer att falla över den polisfria staden? Kanske gör de det, för alla vuxna i familjen röstar demokratiskt.

Den demokratiska presidenten för representanthuset, Nancy Pelosi, karakteriserar pöbeln som ”den enorma makten vid fredliga demonstrationer” och jämför amerikanska poliser med stormtropparna efter nazistiden.

Jag är rädd att det danska landslagets tidigare så enorma kraft och popularitet kommer att krympa i takt med USA: s upplösning, men de har helt klart inte tänkt på det.

Av Lars Hedegaard