Situationen i Syrien är symptomatisk för större delen av den arabiska och islamiska världen. De som har lett attacken mot regimen i Syrien sedan 2011 består av en lång rad lokala organisationer och grupper som under den senaste tiden, under ledning av ”Organisationen för befrielse av al-Sham”, Hayat Tahrir al-Sham eller HTS,  har utnyttjat Irans, Syriens och deras allierades politiska och militära försvagning till följd av Israels tunga militära offensiv i regionen.

Begreppet al-Sham är ett arabiskt namn för det gamla Stor-Syrien, som under landets islamiska storhetstid även omfattade det som blev Libanon, Jordanien och Israel. Namnet användes även av organisationen ISIS, ”The Islamic State in Iraq and al-Sham”. HTS är en utlöpare av ISIS, som i sin tur är en utlöpare till Al-Qaida. Det är fortfarande något oklart om den koalition av rebellgrupper som HTS-ledaren Ahmad al-Shara, med det beskrivande smeknamnet al-Golani, tog med sig i stormningen av Assad-regimen kommer att hålla ihop i organisationen av en ny regering i landet. Mohammed al-Bashir, som under några år har styrt en av utbrytarregionerna, har tagit på sig en ledarroll, men mycket tyder på att de kanske kan bygga en koalition som kommer att kunna hålla fast vid makten.

Bland det som skapar osäkerhet är hur samhällen som Syrien och resten av arabvärlden är sammansatta och organiserade. Inget av dessa länder är etniskt och politiskt homogena nationalstater som vi är vana vid i Norden och Europa. I den arabiska delen av världen tillhör människor stammar, klaner, familjer eller koalitioner av familjer. Etniska minoriteter som kurder, berber och yezidier, eller religiösa minoriteter som kristna, zoroastrier och bahaier, och i tidigare tider judar, har till stor del levt under miserabla förhållanden i länder med en islamisk majoritetsbefolkning. Så har också varit fallet i Syrien, som både etniskt och religiöst är ett mycket komplext landområde. Under den bysantinska eran, innan Mellanöstern invaderades och förstördes av islamiska horder, var Syrien ett viktigt centrum för den kristna civilisationen.

En konsekvens av det arabiska sättet att organisera samhällen är att de som statsbildningar faller långt utanför vad vi européer förstår som liberala, demokratiska nationalstater. Det är helt och hållet missvisande att kalla dem stater i europeisk mening. Dessa länder är alla och utan undantag kontrollerade och styrda av regimer som har kommit till makten som ett resultat av att representera en dominerande och mäktig stam, klan eller koalition av klaner. I många fall har regimen tagit makten med militära medel, eller så har de satts vid makten av tidigare kolonialherrar.

Även om dessa länder utåt sett har likheter med västerländska demokratier, med folkvalda parlament som stiftar lagar och regeringar som är representerade i FN och andra internationella forum, är de alla internt och i sin funktion gentemot civilbefolkningens diktaturer som styr på grundval av olika grader av våldsamt maktutövande och ren terror. Vi måste också förvänta oss att så kommer att bli fallet med den nya regimen i Damaskus, där förespråkare redan, i stor upprymdhet över den snabba segern, lovat att de också kommer att befria Jerusalem och Mecka. Det är mycket som måste hållas under kontroll om regimen ska bestå.

Idag beskrivs Assad-regimen i Syrien som en mycket brutal diktatur, men vi bör vara medvetna om att det i alla arabländer finns etniska och religiösa minoriteter och grupper på den islamiska sidan som står i tydlig opposition till den nuvarande regimen. Liksom de som nu med brutala medel har ”befriat” Syrien från de alawitiska och shiaislamiska folkgrupperna som suttit vid makten i ett halvt sekel, kommer de att genomföra liknande uppror om tillfälle ges. Det gäller även länder som Jordanien, Egypten, Saudiarabien och de nordafrikanska länderna. Inget av dessa kommer att tåla en sådan försvagning av maktbasen som Israel har tillfogat Syrien och Iran det senaste året.

Det kan tyckas förvånande för vissa att detta även gäller Saudiarabien, där regimen vanligtvis framställs och upplevs som mycket solid och stabil. Men Saudiarabien lider också av samma inbyggda strukturella svaghet som de andra arabstaterna. Saudiarabien styrs av en ovanligt stor klan, som i vår tid har sitt ursprung i händelser som vi måste tillbaka till första världskriget för att få inblick i.

Abdul Aziz (ibn Saud), som tog makten över större delen av Arabien på 1920-talet, hade 45 söner som har tillhandahållit kungliga undersåtar till regimen in till denna dag, varav den yngste, Salman, fortfarande är i livet. Landet styrs i praktiken av hans äldste son, Muhammad bin Salman, MBS. Det råder dock ingen allmän överenskommelse i den enorma ”familjen” om att arvsordningen avgörs när Salman dör. Klanen Saud har ett starkt grepp om makten på grund av det faktum att så många söner, och ännu fler döttrar, har gift in sig i de flesta familjerna i landet under det senaste århundradet.

Konsekvensen är ändå att MBS, om han ska ta över makten utan öppna konflikter inom klanen, måste manövrera med stor försiktighet. Det visar han varje gång frågan om att ingå ett normaliseringsavtal med Israel kommer upp. Då är han snabb med att hänvisa till den arabiska fredsplanen från 2002 som dåvarande kronprinsen Abdullah presenterade som en lösning på den arabisk-israeliska konflikten, och som för Israels del innebär ett tillbakadragande till vapenstilleståndslinjerna från 1949 och upprättandet av en palestinsk stat i Judéen, Samaria och Gaza.

Det är inte för palestiniernas skull som detta påstående riktas mot Israel, utan för att dämpa kritiken från den mest radikala islamistiska flygeln i hans egen familj, en stor klan som är bärare av en islamisk tradition som går tillbaka till den extreme islamiske teologen Muhammed ibn Abd al-Wahhab, som levde på 1700-talet. Att bryta med klanens historiska traditioner och religiösa radikalism kan skapa oro och uppror i landet, som i värsta fall kan likna det som upplevts i Syrien och andra arabländer.

För Israel skapar detta problem ett långsiktigt dilemma som måste hanteras med stor försiktighet. Så länge hela arabvärlden är organiserad och styrd som den är, kan den judiska staten bara leva i relativ fred så länge Israel både är ett militärt avskräckande medel i sig, och samtidigt kan erbjuda en strategisk och taktisk fördel för de sunnimuslimska araberna som allierade i deras konflikt med det shiamuslimska Iran.

För Israel innebär detta en mycket utmanande diplomatisk situation, eftersom maktrelationerna internt i alla arabländer är instabila och i stort sett oförutsägbara på lång sikt. Därför måste Israel alltid se till att nationen kan leva med fingret på avtryckaren samtidigt som den kan sträcka ut en hjälpande hand till sina eventuella fiender. Det är detta som kommer att bli diplomatins konst i Mellanöstern, där man sällan kan förutse den nästa regimens fall.