År 1967 gick Israels grannländer i krig, helt säkra på att de denna gång skulle krossa den lilla judiska staten. Israel vann en mirakulös seger som ingen trodde var möjlig. Segern i sexdagarskriget anses vara en av världens militära höjdpunkter. Ändå har denna historiska milstolpe nu, mindre än två århundraden senare, passerats av IDF, som inom loppet av ett år fick den iranska terroristaxeln att backa tillbaka många år och inom loppet av tre dagar denna vecka fullständigt decimerat de 350 000 man starka syriska armén. De islamistiska rebellerna mötte skrothögar av förstörda flygplan, missiler, krigsfartyg, stridsvagnar och annan militär utrustning. Under åren har Assad samlat på sig en betydande mängd avancerade kemiska och biologiska vapen. Möjligheten att några av dessa vapen kan hamna i fel händer är ett hot som det inte kan tas lätt på. Vapnen var tvungna att förstöras, men det är inte på något sätt säkert att Israel har lyckats förstöra allt.

IDF gick in på cirka 10 av de 25 km som Israel dåraktigt hade avstått till Syrien 1974 när en del av Israels ledarskap plötsligt trodde att förhandlingskulturen också kunde implementeras i Mellanöstern-basaren. De blodiga krigen mellan de olika klanerna i den muslimska världen sedan urminnes tider visar gång på gång att spelreglerna i Mellanöstern är något som Väst varken vill eller kan förstå, och inte heller har makt att hantera. Men detta är precis vad Israel nu förstår perfekt. Segern i överlevnadskriget som Israel har utkämpat sedan massakern i oktober förra året, på flera fronter, är ett bevis på det. Hamas är kraftigt försvagat trots det enorma biståndet både från Väst, med Norge i spetsen, och från Qatar och andra muslimska länder. Syrien ligger i spillror, Hizbollah är praktiskt taget ett minne blott och hela den iranska terroraxeln i Mellanöstern har försvagats tack vare Israel.

I Libanon pulveriserade Israel Hizbollah med sina minst 100 000 terrorister och sin enorma raketarsenal. Samtidigt attackerade Israel flera militära mål i själva Iran som ett förberedande arbete inför den stora attacken mot Irans kärnvapenanläggningar som alla vet måste komma. I slutet av oktober i år publicerade Alma Research and Education Center ett dokument  om Hizbollahs ”syre-ledning” genom Syrien. Nu när Assads regim fallit har Iran förlorat sitt inflytande i Syrien och därmed sin förmåga att överföra ammunition till Hizbollah i Libanon på det sättet. Iran står kvar med en hord av jemenitiska soldater som några rika stamledare köpte och sedan sålde vidare till olika krig. Dessa kommer att raderas inom kort om Israel och/eller USA beslutar sig för att göra det.

Irans nederlag skapar nya utmaningar, men också nya möjligheter. Det tomrum som Iran och dess terroristmetastaser lämnade i Mellanöstern försöker nu Natos Turkiet att fylla  genom att bland annat konkurrera med Iran om vem som bäst kan stödja dess favoriter bland terrororganisationerna. Hamas och Islamiska Jihad, som jagades ut ur Syrien, återvänder också gärna om de bara får göra det. Men himlen i Mellanöstern är nu öppen för en israelisk attack mot Iran, med eller utan USA i laguppställningen. För så länge Iran står där med sina kärnvapen och Natos Turkiet med sina drömmar om att återuppbygga det osmanska riket, är det stora slaget i denna omgång av Mellanöstern-basarens krig inte över.

Världen står nu, kort sagt, i början av en ny gryning i Mellanöstern-basaren och vinnarna, om man spelar korten rätt, kan vara urbefolkningen i området, inklusive judarna. Stormakternas artificiella uppdelning av Mellanöstern håller på att formligen falla sönder framför våra ögon, och ursprungsfolken i Mellanöstern och Israel har fått ett handlingsutrymme som ingen trodde var möjligt. Efter 50 år av blodigt inbördeskrig med över 600.000 dödade bara i Syrien var det till synes obegripligt att ett gäng före detta ISIL-terrorister och olika folkgrupper i Syrien kunde samarbeta och ta över hela landet ”över en natt”. Förklaringen bakom detta är att det vi ser på plats inte bara är upproret av en förtryckt befolkning, utan också ett uppror av många folk som inte längre vill kontrolleras av varken araber, iranier eller turkar.

Den föregående omgången av uppror i Syrien för mer än ett decennium sedan slogs ned brutalt av Assad med iranskt stöd och hjälp av tusentals Hizbollah-soldater. De sunnimuslimska rebellerna glömmer inte vad deras shiitiska grannar har gjort mot dem, varför vi också såg segerfirande i Syrien efter elimineringen av Nasrallah. I Syrien kommer både befolkningen och ISIL-terroristerna att fortsätta att hämnas Hizbollahs dödande av civila som stöttat Assad efter 2013. Det kommer inte lämnas någon nåd här..

Flera videor på sociala medier dokumenterar Hizbollah-terroristers brutala öde när de försökte fly till Libanon. Detsamma gäller före detta soldater som brutalt avrättades av rebellerna. Det är lika hjärtskärande att se tillståndet för de fångar som släpptes från bunkrar i fängelserna, där några har torterats i decennier utan att se dagens ljus. Några av dem kunde inte ens komma ihåg sitt namn eller var de kom ifrån. Gång på gång ser vi hur dagens svaga civila blir offer för ett maktkrig de inte har med att göra, och dagens starka makthavare tar över tills nästa slaktomgång är igång.

En av de största utmaningarna Israel hittills har ställts inför när det gäller behovet av att förhindra upprustningen av Hizbollah, är att kontrollera möjligheten att organisationen fortsätter att ta emot resurser genom Syrien. Mot bakgrund av ovanstående kan det antas att den nya regim som etableras i Syrien i värsta fall kommer att ha ett tydligt intresse av att förhindra eventuell överföring av vapen till shia-organisationen, och i bästa fall kommer ha ett intresse av att aktivt luckra upp greppet som organisationen har i Libanon.

Även fiendens fiende kan vara en vän om man spelar sina kort rätt, och allt tyder på att Israel gång på gång har fattat rätt beslut under det senaste året. Israel måste ta itu med de så kallade ”rebellorganisationerna” som störtade den syriske diktatorns regim. De bildar en sammanslutning av flera organisationer med olika ideologisk bakgrund, som alla står i bottenlös skuld till Turkiet, som både är en fiende till Israel och en viktig anhängare till Hamas.

Det är därför viktigt för Israel att stärka alliansen med sunnimuslimerna i Syrien, som nu behöver både humanitärt bistånd och stöd för att återuppbygga landet efter 50 år av den korrupta och brutala Assadregimens förtryck. Både kurderna i norra Syrien och druserna i södra Syrien, som gärna vill ha sina områden under egen kontroll, är seriösa partners som Israel måste ha goda relationer med i framtiden. Den vänlighet med vilken IDF-soldaterna möttes på Golanhöjderna den här veckan tyder på att det finns utrymme för samarbete mellan länderna till fördel för alla parter.

Om syrierna lyckas hindra Iran och Turkiet från att ingripa återstår att se. Men just det kan vara en förutsättning för att de ska kunna etablera en normaliserad relation med både Israel och andra länder i området, med ekonomiska fördelar efter modell av Abrahamsavtalen. Det kommer att vara bra för Mellanösterns framtid om urbefolkningen får sina områden befriade från många år av arabisk, turkisk och iransk ockupation. Iran med sina terroristmetastaser måste isoleras fullständigt, och Natos Turkiet måste effektivt förhindras från att uppnå sina imperialistiska mål. Rysslands skugga finns också alltid i den stora bilden.

Många av dagens konflikter i Mellanöstern och Nordafrika är resultatet av den konstgjorda uppdelning av området som västerländska kolonialmästare genomförde för att tillvarata sina egna intressen. Nu faller allt sönder; vi står inför en ny verklighet och en ny möjlighet. Landområdena kan nu delas upp utifrån demografin hos de olika folken i området, inklusive judarna. Man kan inte längre ignorera 40-60 miljoner kurder som om de inte existerar, samtidigt som man kämpar för ett så kallat ”palestinskt” folk som aldrig i historien har funnits någonstans på jorden. Man kan inte heller längre ignorera amazigherna (urbefolkningen) i Nordafrika, kopterna i Egypten och många andra tiotals miljoner i ursprungsbefolkningar som våra politiker och deras betalda medier är tysta om. Man kan inte längre bortse från att Turkiet ockuperar både stora delar av Kurdistan och halva Cypern. Problemet är naturligtvis inte om judarna ska tvingas ge upp ytterligare en bit av sitt lilla land till araberna.

Problemet är att lämna tillbaka stora delar av Mellanöstern och Nordafrika till ursprungsbefolkningar som blivit bestulna på sina territorier av västerländska kolonialmakter och fått se dem fördelade mellan arabiska, turkiska och iranska ockupanter. Natos Turkiet måste också tvingas bort från Kurdistan och Cypern om man verkligen vill ha fred i regionen. Man kan i detta sammanhang minnas uppdelningen och indelningen av Europa efter Napoleonkrigen. Bara med en så radikal verklighetsorientering finns det hopp om en viss fred i Mellanöstern-basaren.

Men sådana fakta och lösningar verkar inte bekymra våra politiker och deras betalda medier. Därför fortsätter NRK, SVT och de andra statligt betalda medierna att sjunga i samma kör och med samma enighet som tidigare. Ett exempel är artikeln av Bernt Hagtvet i Aftenposten, där han skriver som om det inte finns något annat än konflikten mellan Hamas och Israel!

Nästan ingen i det här landet vågar säga något positivt om Israel. Knappast någon vågar nämna urbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika. Ingen vill konfrontera de verkliga ockupationsmakterna: Araber, iranier och turkar. Och vem vågar tackla den nya verkligheten i Mellanöstern? Erfarenheten säger oss att det oftast är säkrast att försöka avleda uppmärksamheten från fakta genom att anklaga judarna för allt de inte har gjort. Låt oss hoppas att våra länder inte blir de sista att vakna.