Julafton knackar på dörren: Barn med tindrande ögon som räknar dan-före-dan, resor till släkt och vänner man sällan träffar, val av julgran, julpyntning, julklappar, dofter av julskinka, pepparkakor och knäck. Julmusik och psalmer. Kristna traditioner, julkrubba och årets kanske enda gudstjänst. Förväntan. Glädje. Värme. Gemenskap.

En vecka senare är det dags för nyårsafton: Fest, finkläder, nyårsmiddag, skålande i champagne. Vänner, glädje, förväntan inför det som ska komma.

Samtidigt är jul och nyår den tid på året när flest människor väljer att avsluta sina liv. Under förra året såg 1 617  personer ingen annan utväg än att begå självmord. Enligt statistiken valde 17 personer att avsluta sina liv på julafton, och hela 51 fattar samma beslut under nyårsdagen, enligt en studie från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention vid Karolinska sjukhuset.  För unga mellan 15 och 24 år är självmord – suicid – idag den vanligaste dödsorsaken.

Hur kan det vara så, under den vecka på året när glädjen, gemenskapen och framtidshoppet är som allra störst?

Kanske går svaret att finna i frågan.

För kanske är det just när förväntningarna om glädjen, gemenskapen och framtidshoppet är som allra störst, som bristen på desamma blir som allra tydligast?

Om det under resten av året går att förtränga eller dölja att man inte känner glädje, har någon att dela sitt liv med eller inte bär på något större hopp inför framtiden, så blir det snudd på omöjligt just under jul och nyår. När juleljusen tänds, julmusiken om både gudomlig och världslig kärlek fyller varje rum och nyhetsuppläsarna uppmanar alla att ”ta det försiktigt i trafiken” på väg till nära och kära – ja, då går ensamheten inte längre att dölja.

När ”alla andra” samlas för att fira jul och nyår, men man själv sitter ensam framför teven, blir det tydligt att juleljusen inte bara lyser upp decembermörkret, utan också gör skuggorna tydligare. Bristen på ljus blir påtaglig och smärtsam på ett helt annat sätt än under övriga året, och den som har förlorat en älskad under det gångna året kan ofta berätta om hur just den första julen ”utan” är den allra svåraste.

Men bristerna blir tydliga även för den som har ett sammanhang och som har vant sig vid att jul- och nyårshelgerna ska firas på ett visst sätt.

Kanske måste man välja bort resan till familj och vänner för att kunna betala de skenande elräkningarna eller den rekordhöjda hyran? Kanske har den 30-procentiga höjningen av matpriserna gjort att julbordet ser annorlunda ut i år? Eller finns det betydligt färre julklappar – om ens några – under granen (om det nu ens finns en julgran, med tanke på att en helt vanlig gran nu kostar 599 kronor utanför min lokala ICA-butik)?

Slutsatsen är att drömmen om den perfekta Fanny och Alexander-julen ter sig alltmer svår att uppnå. Glappet mellan reklamens glittriga paket och verkligheten blir allt större för allt fler. För vissa blir det alltför stort. Livsfarligt stort.

Så är det, men så ska det inte behöva vara. Organisationen Suicide Zero arbetar för att förebygga suicid och stödja anhöriga till dem som inte orkade längre. Akutmottagningar och härbärgen håller öppet. Operatörerna i 112-växeln vet att de kommer att få koppla rekordmånga samtal till jourhavande präst eller dito medmänniska medan Ferdinand luktar på sina blommor och Johan Rabaeus räknar ner från Skansens stora scen.

Samtidigt är var och en av oss skapade till att vara en medmänniska med ständig jour. Livet är dessutom till sin natur sådant att vi, vid något tillfälle, själva kan komma att behöva en medmänniskas stöd och hjälp för att orka. Under en jul, ett nyår eller på en vanlig sketen tisdag.

Därför skulle jag önska att vi alla påminner oss om en sak den här veckan: Den första julen gav oss den bästa julklappen någonsin, och den levererades i ett stall, omgiven av smuts och lukt och inslagen i motsatsen till vackra papper och fina snören. Det serverades varken julbord eller nyårssupé, det dracks ingen champagne och framtidsutsikterna för den unga familjen såg nog, i omvärldens ögon, rätt usla ut. Men tack vare att familjen höll ut, så förändrades både deras och våra liv. Ja, till och med världshistorien.

Så om du tillhör skaran som ser fram emot julen och det nya året med tillförsikt och glädje, om du är en del av en gemenskap och har det du behöver (och kanske lite till): Se sin medmänniska. Har du plats vid ditt bord, varför inte bjuda in någon du vet sitter ensam? Ta dig tid att lyssna på svaret när du rutinmässigt frågar hur läget är. Eller hälsa den du möter med ett ”God jul!”, det kanske betyder mer än du kan ana. Har du inga extra resurser? Bär då dina medmänniskor i dina tankar och böner. Även det gör skillnad.

Och om du är en av alla som möter helgerna med blandade känslor eller till och med uppgivenhet: Ge inte upp. Ljuset kommer att återvända, i naturen och i ditt liv. Exakt hur eller när kan jag inte svara på, men jag vet bara att. Om du orkar bara lite till. Ta en dag i taget eller en timme i taget. Men bara håll ut. Just du behövs – oavsett hur du själv känner det just nu. Hur bräcklig du än är, så är du innerligt älskad och viktig.

För oavsett hur det än känns, oavsett vilken brist som avslöjas i juleljusens sken, så är den Frälsare som kommer till oss i julens mysterium också en Gud som inte lägger sina skatter i det polerat perfekta, utan i bräckliga lerkärl. Precis som vi ber i överlåtelsebönen:

”Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.”

Eller som Leonard Cohen sjunger i ”Anthem”:

”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack a crack in everything
That’s how the light gets in.”