Israels premiärminister Benjamin Netanyahu filmades under tisdagen på Hermonberget där han gav ett tydligt budskap till hela världen: Israel tänker inte låta någon stå i vägen för landets säkerhet. Mycket tyder på att varken våra politiker eller deras välbetalda medieapparat tagit med sig detta budskap. Naturligtvis bryr sig nästan ingen om de stora områden som Natos Turkiet ockuperar i norra Syrien, och deras planer på att utvidga ockupationen till hela det kurdiska området där.

Om Sultan Erdoğan utökar ockupationen i norra Syrien kan vi räkna med ännu ett turkiskt folkmord på kurderna. Kommer det att genera eller få uppmärksamhet från moralisterna som bara bryr sig om judarnas påstådda felsteg? Knappast! Väst, inklusive Norge [och Sverige; reds. anm.], är otroligt nog fortfarande upptagna med att anklaga judarna för att ockupera en stat som aldrig funnits, för ett folkmord som aldrig ägt rum, och för att kritisera Israels kamp mot terrorn på flera fronter, istället för att berömma Israel för att de försvarar sig mot terrorism.

Tvärs över södra Libanon byggde Hizbollah – med Irans hjälp – en enorm armé, fylld till brädden med artilleri, raketer, missiler, drönare och andra vapen. Ingen plats i norra Israel var säker från Hizbollahs attacker. Israel höll ut i över 20 år. Men tålamodet tog slut; till slut genomförde landet en omfattande militär kampanj för att rensa södra Libanon från Hizbollah-terrorister och deras vapen. Redan i mitten av december 2024 kan nu tusentals civila israeler återvända till sina hem i Israels norra områden. Vi räknar inte med ett positivt omnämnande av Israel för detta, varken från antisemitismens fäste, FN, eller från de som finansierar detta farliga organ, som Norge. Under lång tid har NRK förmedlat till sina lyssnare ett budskap om kriget i Syrien som lämnar en otäck smak i munnen. Man får intrycket att det är Israels attacker mot militära mål som hotar freden och harmonin i Syrien, inte jihadisterna, inte Hizbollah, inte Nato-Turkiet och inte Iran. Bara judarna.

Å andra sidan väcker inblandningen av Turkiet och Qatar, som stödjer terroristorganisationer som Hamas samt islamistiska fraktioner i Syrien, allvarlig oro i Israel. Hayat Tahrir al-Sham (HTS) är en jihadistisk terrororganisation som, som de själva och deras namn antyder, har på sin agenda att ockupera hela regionen (al-Sham är en samlingsbeteckning för Syrien, Libanon, Irak, Jordanien och Israel ) och styra det som ett muslimskt kalifat liknande det vi har idag i Afghanistan. Offren för denna terrororganisation är inte bara syrierna, som är utmattade av år av krig och förtryck, utan även landets druser, kristna, kurder och yazidier, plus judarna på andra sidan gränsen.

Hittills har Israel arbetat för att säkra sina nationella gränser och minska risken för att turkiska, iranska och syriska vapen – särskilt kemiska och biologiska vapen – hamnar i händerna på terroristenheter. Samtidigt utkämpar de ett häftigt krig mot terrororganisationen Hamas, som också är på väg att slå rot i Judéen och Samarien å ena sidan, och mot resterna av Hizbollah i norr. Jordaniens regim, som kontrollerar en majoritet av palestinska araber med järnhand, skulle kunna störtas när som helst. Det kommer att skapa en ny front för Israel att försvara sig mot, men den dag Iran och dess terroristmetastaser sätts ur spel av Israel, med eller utan USA, kan vi räkna med att Iran fortfarande sitter kvar med ett viktigt vapen: dess ”vänner” i väst som av obegripliga skäl känner ett behov av att kämpa mot Israel genom att förvränga judarnas historia och sprida falska påståenden om Israel, lögner som gynnar Iran och deras terrorister.

När Israel äntligen avslutar kampen mot terroristvågen återstår kampen mot den antisemitiska vågen i Europa och USA. En del av oss inser att det kan vara farligare än vad judarna upplevde i Europa före och under Förintelsen. Priset för att vända västvärlden från blint hat mot judar till ett mer verklighetsbaserat tänkande var högt på den tiden. Frågan är: Vilket pris måste betalas innan västerländska politiker nu inser konsekvenserna av vad de gör? Hur länge kan de förvränga judarnas historia och felaktigt anklaga dem för ett folkmord och en ockupation som aldrig ägt rum? Omkring 2 000 år av förföljelse av judarna och falska anklagelser har tyvärr inte lärt västvärlden någonting som kan hjälpa till att sätta stopp för galenskapen.

De falska anklagelserna från regimen i Sydafrika, som också påstår att Israel begår folkmord, kommer inte att överleva den faktakontroll som förbereds. Insamlingen av enorma mängder dokumentation både från Hamas på Gazaremsan och från Hizbollah i Libanon kommer bortom allt tvivel att dokumentera vem som faktiskt hade, och fortfarande har, avsikt att begå folkmord, och som faktiskt började utföra det.

Det har därför varit en stor motgång för Israels fiender att deras fall inför FN-domstolen ICJ i Haag har försvagats dag för dag i takt med att verkligheten blivit allmänt känd. Det har blivit ett så stort problem för den irländska regeringen att den har ansökt till ICJ om att utöka definitionen av folkmord som finns i folkmordskonventionen, så att Israel kan bedömas ha begått folkmord, även om det är omöjligt efter nuvarande definition. Den irländska regeringen uppger att den ”… är oroad över att en mycket snäv tolkning av vad som utgör folkmord leder till en kultur av straffrihet där skyddet av civila minimeras”.

På Irland anses Israels försvar mot terrorattacken vara ett kollektivt straff för araberna i Gaza. Landet som Israel nu definierar som ett av de mest antisemitiska i Europa, landet som utsätter sina barn för en antisemitism som förfalskar historien via skolböcker, förringar Auschwitz och hävdar att Jesus var från ”Palestina”, har nu sett som sin uppgift att lära judarna om moral. Detta är bakgrunden till varför Israel söndagen den 15 december tillkännagav stängningen av sin ambassad på Irland i protest mot regeringens politik.

En konsekvens av den irländska synen blir att det i praktiken inte längre är möjligt att försvara sig mot terrorism vars syfte är att begå folkmord, vare sig det är mot Israels judiska befolkning eller mot Gazas araber, eller mot något annat folk. När Hamas riktar sina dödliga attacker mot det israeliska civila samhället från baser belägna inom civila områden, institutioner, byggnader och anläggningar på Gazaremsan, utgör dessa legitima militära mål enligt den internationella krigsrätten. Trots israeliska vädjanden till de civila som medvetet används som mänskliga sköldar, att de måste evakuera området, hindrar Hamas dem från att göra just det. I så fall är det inte Israel, utan Hamas, som begår brotten. De begår faktiskt ett dubbelt krigsbrott mot sina egna.

Den irländska regeringen förstår detta. Därför är det upp till irländarna att få definitionen utvidgad, så att det fortfarande kan framstå som att Israel är brottslingen. Vi föreställer oss att Irland inte kommer att vara ensam om denna uppfattning. I ansträngningarna att få Israel stämplat som skyldigt till attackerna mot sig självt har Irland länge haft en fast anhängare av länder som Spanien och Norge. Vi har ännu inte hört något från den norske utrikesministern i denna fråga. Spanien har förresten redan kommit fram till att Israel också begår folkmord i Syrien, där Israels flygvapen har förstört det mesta av Syriens arsenal av kemiska vapen de senaste dagarna. Vad dessa vapen användes till i Syrien, och vad de var tänkta att användas till i Israel, var inte en del av den spanska bedömningen. Vilken är den officiella norska åsikten om detta?

Norge fick dock möjlighet att uttrycka sina åsikter i två resolutioner som antogs med stor majoritet av FN:s generalförsamling. Här krävdes att Israel skulle avsluta förintelsen av Hamas genom en omedelbar, villkorslös och permanent vapenvila med frigivning av gisslan. Detta verkar vara ett erkännande av storskaligt gisslantagande som ett legitimt vapen i kampen för att förinta den judiska staten och dess folk.

FN-majoriteten avvisade i sin andra resolution Israels dokumentation om att FN-organet UNRWA har agerat som en aktiv anhängare av terrororganisationen Hamas, och att de ställt både personal, lokaler och andra resurser till förfogande för terrorattackerna mot den israeliska civilbefolkningen. Här krävde FN att Israel skulle respektera UNRWA:s mandat och ”göra det möjligt för organisationen att fortsätta utan hinder och restriktioner”.

Eftersom detta har antagits av majoriteten i FN kan man inte dra annat slutsats än att FN försvarar det som avslöjats och dokumenterats genom ett nära organisatoriskt samarbete mellan UNRWA:s ledning och personal och terroristerna i Hamas. I norska medier framställs detta samarbete mellan en FN-organ och en terrororganisation som något legitimt. I Aftenposten framställs UNRWA som ett ”hatobjekt” och Israel som den olagliga aktören som för ett ”skuggkrig” mot FN:s försök att ge humanitär hjälp till ett ”lidande palestinskt folk”.

Återigen kan vi konstatera att politiker och media är samstämmiga i sina ansträngningar att skapa negativa attityder, ogillar och förakt riktat mot det judiska folkets nationalstat. Det räknas inte med att Israel under hela sin korta existens också har varit tvungen att försvara sig mot ”det internationella samfundet”, dess ledare och betalda medier. Det här kommer inte att ta slut. Oavsett vad Israel tvingas göra för att försvara sin rätt att existera, kommer judarnas fiender, oavsett om det är i FN eller i grannskapet, alltid hitta en ursäkt för att anklaga Israel. Detta är antisemitismens klassiska verktyg, och fakta är chanslösa mot dem. När man så småningom inser att Israel inte har begått det brott de anklagas för kan man alltid utöka konventionens definition, som den irländska regeringen har förespråkat, så att Israel fortfarande är skyldigt. Det hade varit trevligt om vi så småningom hade hört vad domstolen tycker om en sådan praxis.