Men jag fann mig själv med att tänka på de ögonblick i mitt liv då jag med rätta kunde säga att jag var lycklig. Och det konstiga är att jag aldrig insåg det medan det hände. Lycka är något man ser när man inte längre har den.

Det är som frihet. Man ser den inte förrän man har förlorat den.

Just nu, när vi tror att vi lever i en normal och igenkännbar värld, stör det oss inte att Lars Løkke har varit i Marrakesh och lovat Danmark till Allahs förkämpar, eller att han har drivit igenom en koranlag som i verkligheten återinför hädelseparagrafen. Eller att alla regeringar lovar att stoppa massinvandringen av fiender och kulturfrämlingar, men gör tvärtom så snart de får en ministerpost.

Vi vill bara ha lugn och ro och sås och potatis, och det finns så mycket annat i livet.

Om några år kommer de av våra ättlingar som inte redan har böjt sig för profeten att fråga vad du gjorde när det fortfarande var möjligt att stoppa marschen in i mörkret.

Möjligen kommer du att säga att du var lycklig så länge det varade.