När Keir Starmer nyligen fick frågan om Rachel Reeves skulle sitta kvar som finansminister till slutet av sin mandatperiod undvek Starmer att ge ett tydligt ja.

Med finansmarknaderna i oro och utan att dammet har börjat lägga sig på Reeves kontroversiella budgetåtgärder som tillkännagavs i oktober, var Starmer tvungen att ge ett politiskt svar, inte ett precist.

Det är vad Tom Harris skriver i The Telegraph. Harris är en före detta Labour-politiker som var minister under Tony Blair. Han var senare ordförande för den skotska Brexit-kampanjen. Harris anser att Starmer borde ha insett farorna med sin tvetydighet för marknaderna, sin egen regering och sitt eget parti.

Men det gjorde han inte. Premiärministern framstår mer som en högt uppsatt, välmenande tjänsteman än som en politiker, säger Harris. Starmer saknar politiska instinkter.

Detta kommer att skapa fler problem för regeringen i framtiden, men nu måste han komma till rätta med den onödiga skada som han har orsakat Reeves auktoritet.

Om det är något som Reeves verkligen inte behöver, är det sin chefs hjälp för att förlora i auktoritet. Hennes drakoniska skattepolitik har gjort Reeves mycket impopulär bland brittiska väljare och chockat jordbrukare.

Brittiska medelklass­familjer kommer att drabbas av en skattehöjning på nästan 8.000 pund 2025

Starmer själv kämpar, och det hjälper inte att han befinner sig i ständig konflikt om det kommande ledarskapet för Storbritanniens viktigaste allierade, USA.

Starmer och Reeves ansluter sig till en rad historiska konflikter mellan brittiska premiärministrar och deras finansministrar.

Men det var inte förrän under de sista dagarna av Margaret Thatchers regeringstid, då ett gräl om utnämningen av premiärministerns ekonomiska rådgivare ledde direkt till Nigel Lawsons avgång som finansminister, som det fick den såpoperadimension som vi alla känner till idag.

Ett år senare, 1990, avgick även Thatcher. Lawson, tillsammans med den tidigare finansministern Geoffrey Howe, arbetade bakom kulisserna för att hjälpa John Major att flytta in på Downing Street. Major var för övrigt Lawsons efterträdare som finansminister, så Thatcher och finansministrar var ingen bra match.

Senare kom den politiska såpoperan av alla politiska såpoperor: TBGB. Den handlar om ”den märkliga, bisarra, självupptagna och pinsamma rivaliteten mellan Tony Blair och Gordon Brown, som till slut tvingade bort Blair och tre år senare hela regeringen”.

Det var finansminister Brown som tog över som partiledare och premiärminister efter Tony Blair hösten 2006. Brown och hans allierade spelade en nyckelroll i detta politiska spel.

Historiskt sett verkar det som om det inte precis är ett schackdrag för en premiärminister att hamna i konflikt med sin finansminister.

David Cameron och hans finansminister George Osborne lärde sig av tidigare misstag och skapade en ny, produktiv relation mellan Downing Streets nummer 10 och 11.

Båda insåg vad Brown (och Blair) inte gjorde: att förhållandet mellan dem skulle avgöra hur framgångsrik både deras mandatperiod och koalitionsregeringens mandatperiod skulle bli.

Men Tory-partiet drabbades också av konflikter mellan premiärministrar och finansministrar. Theresa May hade en bra relation med Philip Hammond, vilket kan ha förlängt hennes mandatperiod. Sämre var förhållandet mellan Boris Johnson och hans finansminister Rishi Sunak.

Sunak bidrog till att Johnsons mandatperiod blev kortare än han hoppats, när han 2022 vände sig mot honom för att han fått samma bötesföreläggande för brott mot covid-riktlinjerna som Sunak själv.

Det får antas att Sunak förväntade sig att bli Johnsons efterträdare, men först blev det en kort period med Liz Truss på Downing Street. Truss hamnade också i konflikt med sin finansminister Kwasi Kwarteng.

Truss avskedade honom till slut som finansminister efter att den så kallade minibudgeten orsakat uppståndelse på finansmarknaderna.

Kwarteng intervjuades senare av BBC.

Han sa att han sa till henne att det var ”galenskap” att sparka honom och att hon bara skulle vara ”tre eller fyra veckor” om hon gjorde det.

”Jag hade ingen aning om att det bara skulle bli sex dagar”, tillade han.

Kwarteng ersattes av Jeremy Hunt, som fortsatte som finansminister under hela Sunaks mandatperiod.

Sedan tog Starmer och Reeves över.

Vi trodde och hoppades alla att Starmers relation med Reeves skulle vara stabil, positiv och långsiktig. Det kan det fortfarande vara, men Starmers fumlande med bollen i går gör ett sådant perspektiv onödigt osannolikt.

Detta är situationen idag. Labourregeringen är pressad från alla håll och det sista Starmer behöver är en konflikt inom regeringen, särskilt inte en konflikt med sin viktigaste kollega.

Vi bevittnar ett politiskt korthus som är på väg att rasa. Starmer och Reeves kommer att klara sig bra oavsett vad som händer. Det ser värre ut för det belägrade brittiska folket.