Jag växte upp i ett Sverige där det alltid fanns någon tant som höll ordning på kvarterets ungar. Lekte vi för högt eller vårdslöst, eller gjorde vi något hyss, så öppnades snart en balkongdörr och en barsk kvinnoröst ropade: ”Vänta tills mamma och pappa kommer hem, då ska de få höra..”

De höll oss i schack, tanterna.

Åren har gått. Idag är det jag som är tant, och ibland känner jag hur granntanternas arv lever vidare i mig. Jag har för (o-)vana att säga till när jag ser barn som mobbar, ungdomar som vandaliserar eller vuxna som beter sig illa. Det har jag lärt mig att man ska och jag är övertygad om att samhället skulle vara bättre om folk i allmänhet visade att de bryr sig och griper in när det behövs.

Men det Sverige jag växte upp i finns inte längre, och under gårdagen fick jag en påminnelse om det.

Vid lunchtid stod jag och valde bröd i min lokala ICA-butik. Som de flesta andra ICA-butiker har den en bake off-avdelning för fikabröd, och där, ett par meter från mig, noterade jag en man. Han var fokuserad på någon form av bulle med sockerglasyr, men bullarna var många, glasyrmängden olika och det gällde att hitta Den Bästa Bullen. Alltså hade han inlett projekt ”Hitta Bullen” och börjat att plocka ut bullar ur skåpet för att kunna gräva fram den bästa. I den vänstra handen höll han två bullar, medan han grävde bland de andra med den högra. Långt in i skåpet, med jackärmen släpandes över skåphyllans innehåll.

Så hittade han Bullen med stort B, varpå han började lägga tillbaka de övriga. Som han just klämt och känt på. Då vaknade tanten till liv inom mig.

— Ursäkta… Du får nog köpa de där bullarna också…

— Va?

— Du får nog köpa dem också, du har ju tagit på dem så jag tror inte att det är någon annan som vill köpa dem nu.

— Sköt dig själv. Du kan inte bestämma över mig.

— Nej. Men jag vill bara uppmärksamma dig på att man inte ska plocka runt med händerna, det är inte så hygieniskt…

Nu började mannen lägga bullarna ömsom i skåpet, ömsom utanför på en hylla.

— Du kan inte säga åt mig. Mind your own business, sa mannen och spände ögonen i mig med en blick som fick mig att tänka på tidningsrubrikerna häromdagen, att en lärare på en skola i Upplands Väsby blivit knivhuggen av en främmande man.

När mannen såg att jag inte backade, tog han till det obligatoriska trumfkortet:

— You’re a fucking racist!

Eeeh..? Jo, det var sant att mannen hade en betydligt mörkare pigmentering än jag själv. Men var det därför jag hade sagt till? Nej. Jag hade sagt till Emil i Lönneberga om han hade geggat runt med fikabrödet.

— You! Fucking racist woman! This is my country!

— Då borde du väl vilja lära dig hur det fungerar..?

— Fucking racist!

Nu gick mannen över från att tala högt till att skrika, och snabbt bildades en liten publik av överrumplade lunchhandlare och personal. Ingen ingrep.

— You fucking racist woman! Fucking racist! I have a house! I pay tax! Fucking racist!

— Nej. Jag är inte rasist för att jag säger åt dig att inte lägga tillbaka bullar som du har haft i händerna…

Mannen fortsatte skrika, publiken fortsatte att betrakta skådespelet och jag insåg att det var klokast att retirera. Mannen började tappa fattningen och det här hade jag inte planerat. Jag lämnade bröddisken och begav mig mot mjölken. Mannen följde efter. En meter bakom mig, skrikandes.

— This is a racist woman! Fucking racist! I have a house! You fucking racist. I will call the police!

Här förstod jag att det inte skulle gå att handla det jag planerat. Jag såg det dessutom som fullständigt tänkbart att han faktiskt skulle ringa efter polisen och att polisen då skulle välja att gå på hans linje, så jag begav mig mot kassorna. Mannen följde efter. Medan jag betalade för brödet och den liter mjölk jag hunnit plocka åt mig, ägnade han sig åt att högt och ljudligt förklara för kassapersonalen och kunderna att 1) jag var en ”fucking racist”, 2) han betalade skatt, 3) han skulle ringa polisen och 4) jag var en ”fucking racist”.

Ingen lyfte ett finger för att ingripa, så jag försökte smita ut och hem så snabbt som möjligt medan mannen fortsatte att skrika inne i butiken.

Det tog mig tio minuter att gå hem, bara för att finna mannen från butiken väntandes utanför min port. Han hade följt efter mig och genskjutit mig. Nu fortsatte han att skrika på mig.

— Fucking racist woman! Jag vet att du bor här. Jag har ett hus där. You fucking racist. Disgusting woman!

— Nej. Jag är inte rasist. Men jag tror att du har ett problem med din kvinnosyn…

Här blev mannen så upprörd att han tystnade och jag såg min chans att slå in portkoden och smita in i den relativa tryggheten. Mannen stod kvar utanför och jag höll låga ställningar uppför trappan för att minska risken för att han genom fönstret skulle kunna se vilken lägenhet jag bor i.

När jag kom hem, ringde jag en vän för att ventilera det som just hänt mig. Hon blev inte förvånad, utan konstaterade att det ju är så här det går till: En svensk som säger till en invandrare riskerar att per automatik bli beskylld för att vara rasist och ingen kommer att ingripa till den beskylldes försvar. En ”rasist” kan bli utpekad, anmäld, åtalad och fälld (för om en etnisk svensk yttrar någon form av kritik gällande en invandrares beteende så måste det ju bero på rasism!), och det vill ingen bli. Alltså säger man aldrig till någon som har mörkare pigmentering än en själv. Inte om man förstår sitt eget bästa. Men den regeln hade jag alltså brutit emot, och fått bära konsekvensen av.

Så här en dag senare har den initiala chocken förbytts i sorg. Om vi som tillsammans utgör samhället inte längre kan kommunicera med varandra, eller vid behov tillrättavisa varandra, då är det inte bara min barndoms tanter som är borta. Då är även hoppet om en gemensam framtid saligen avsomnad.