Det är ett märkligt sammanträffande att det alltid är de mest irriterande människorna som får diagnosen ADHD.

Det här skriver Brendan O’Neill i Spiked. Han nämner irriterande människor som skyller sin brist på hyfs på adhd, bland andra kändiskocken Jamie Oliver och den übervakne The Guardian-skribenten Owen Jones.

Jones var den trevliga och sympatiska killen som skrev på Twitter att unga brittiska flickor som hade torterats och våldtagits av pakistanska muslimer borde hålla käften för ”mångfaldens” skull.

Jones var den trevliga och sympatiska killen som skrev på Twitter att unga brittiska flickor som hade torterats och våldtagits av pakistanska muslimer borde hålla käften för ”mångfaldens” skull.

ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är ett växande problem, och det kan naturligtvis vara så att det för vissa är en verklig sjukdom. Men när en störning växer snabbt, som könsdysfori, finns det skäl att misstänka, så jag ber om ursäkt i förväg till dem som anser att de själva eller deras barn lider, det är uppenbarligen inte ni som attackeras här.

ADHD har blivit trendigt, skriver O’Neill.

Listan över kändisar som har denna trendiga störning är som ett upprop av människor du skulle fly en pub för att undvika. Inget ont om ”ADHD-samhället”, men alla jag har träffat som hävdar att de har denna störning har varit en pest och en olägenhet.

Till exempel den rasande student som närmade sig mig på Oxford Union för att plåga mig om något jag hade skrivit om mental hälsa. ”Titta på det här!” sa han och drog upp en ask piller ur fickan. ”De här är för ADHD!” Hans ansikte rodnade och hårdnade till en ilsken grimas. ”Well, they’re not fucking working”, tänkte O’Neill.

Jag låter hans engelska text stå kvar, men han säger bara att medicinerna inte verkar fungera.

ADHD används som en ursäkt för att bete sig som en idiot. Alla har en tendens att vara idioter, och O’Neill säger att hans största svaghet är oförmågan att komma i tid till möten. Vi kan alla räkna upp några uppenbara svagheter. Men det betyder inte att vi är sjuka.

Det är bara att de flesta av oss inte ser våra galna svagheter som en neuroutvecklingsstörning som kräver medicinsk behandling. Tänk bara på ”symptomen” på ADHD: att prata för mycket, att avbryta, rastlöshet, humörsvängningar, extrem otålighet, ”att inte kunna vänta på sin tur”. Jag är gammal nog att minnas när vi kallade sådana människor oförskämda.

Till och med vanan att komma för sent till möten har en diagnos: Time Perception Disorder, tidsblindhet, en ”tidsuppfattningsrelaterad” störning, med symtomen ”kronisk latens”.

Jippi! Jag är inte någon lat jävel som låter sina vänner vänta för att han bara måste avsluta det senaste avsnittet av Severance – jag är sjuk!

Så det är inte Jamie Olivers fel att han är så irriterande och besvärlig: Han är sjuk, han kan inte hjälpa det. Ge Jamie hans medicin, håll käften och visa din sympati.

Om du är ett rövhål är det inte ett ”psykiskt hälsoproblem” – det är livet och personliga svagheter, något vi alla lider av. I många fall handlar så kallad adhd bara om dåligt beteende, men det kan man inte säga i väckelsediktaturen.

En av min sons kompisar har fått diagnosen ADHD. Jag var hans fotbollstränare och ställde samma krav på honom som på de andra. Minst trettio gånger under en match ropade jag hans namn, följt av ordern Titta på bollen! För den snygga pojken hade svårt att koncentrera sig och lät sig förvirras av omgivningen.

Den unge pojken uppskattade detta mycket och var en regelbunden gäst i vårt hem, där han fick utökad träning, till exempel att sätta sin tallrik i diskmaskinen efter middagen och inte kasta sin jacka och ryggsäck på golvet i hallen vid ankomsten. Hans far var inget annat än tacksam, vilket han berättade för mig personligen.

Jag har själv flera av de symptom som nämns om ADHD. Jag tenderar att prata, jag är rastlös och otålig och jag är lätt irriterad. Men jag brukar inte avbryta människor jag pratar med. Kanske det är därför jag har överlevt utan ”stimulantia”.

För även i Norge ökar antalet personer som får diagnosen ADHD.

– Vi ser att det har skett en kraftig ökning sedan 2020, efter att ha varit ganska stabilt under en tioårsperiod. Ökningen har varit signifikant för båda könen, men för flickor ökar den från en låg nivå, säger Heidi Aase, chef för avdelningen för barns hälsa och utveckling vid norska folkhälsoinstitutet (FHI), till NTB.

Fler pojkar än flickor lider av ADHD, vilket inte är svårt att förklara i dagens feministiska samhälle.

ADHD är störningen du jour. Det är vår tids mest eftertraktade diagnos, och särskilt medelklassen suktar efter ADHD-stämpeln.

Vem vill gå på middagsbjudning nuförtiden utan att ha någon sjukdom att skryta med?

Ting händer, och fler anser nu att ADHD är överdiagnostiserat. The Times rapporterar att 278.000 personer i England äter ”stimulantia” för att behandla ADHD. Det skedde en 18-procentig ökning av förskrivningen av ADHD-läkemedel mellan april 2023 och mars 2024, vilket är en bra symbol för västvärldens nedgång.

The Economist är också bekymrad och skriver att ”ADHD inte bör behandlas som en sjukdom”.

Resonemanget var solitt: Mycket av det vi paketerar som ”ADHD” är bara ”vanliga mänskliga drag”, stod det.

Det här är verkligen uppenbart. Vi kan ha fått en dålig uppfostran, vi kan ha en dålig dag eller en dålig vecka, eller så kan vi helt enkelt vara osympatiska människor. Vi är inte sjuka av den anledningen. Men Big Pharma håvar in miljarder på det som en skribent i Scientific American 2016 beskrev som en ”tillverkad epidemi”.

Den här trenden startade i USA. Där har de drogat barn i flera år.

Sju miljoner amerikanska barn – det är 11,4 procent av dem – sägs ha ADHD. Många pumpas fulla med Ritalin och andra lugnande medel. En hel generation av sedering – det är vansinne.

Som en skeptisk psykiatriker skrev i New York Times för några år sedan är det ”medikaliseringen av barn” som är den verkliga ”epidemin”. Precis som åtgärderna var det värsta under pandemin. Vi lever i en dystopisk roman som kunde ha skrivits av Aldous Huxley.

Explosionen i medikaliseringen av barn följer på en disciplinär kris i familje- och skollivet. Det verkar som om medicinering användes för att göra det som vuxna var alltmer ovilliga att göra: få barn att sitta stilla och hålla käften.

Nu när de första barnen som inte uppfostrades har blivit vuxna växer problemen. Det är därför folk blir chockade av Jordan Peterson, för han säger saker som var en självklarhet för min pappa att säga till mig när jag växte upp.

Men den grannkärring som Gro Harlem Brundtland efterlyste är död, och hon bär själv en stor del av ansvaret för detta. De som idag vågar påtala dåligt beteende lever inte tryggt.

Håll käften, annars är du en ”f*cking racist”

Vad sägs om att kräva lite självkontroll? Vad sägs om att undvika vredesutbrott? Är ADHD-diagnosen vår tids lobotomi, i kombination med hbtqai2s+-ideologin?

Sluta använda lyxstörningen ADHD för att klä upp dina dåliga vanor som en ”störning”. Sluta söka en diagnos för att undvika att ta ansvar för ditt skitbeteende. Sluta vara en nickedocka för Big Pharma och ge vuxenlivet en chans istället.

O’Neill avslutar med en fråga: ”År 2025 kommer jag i tid till puben och du slutar vara en idiot – kan vi komma överens om det?”