Det gav eko i norska medier när USA:s nytillträdda FN-ambassadör Elise Stefanik under en utfrågning i kongressen svarade att Israel har en biblisk rätt till territorierna Judeen och Samarien. I Norge är man så förankrad i lögnen om ”ockuperade palestinska områden” att uttalandet omedelbart uppfattades som en politisk och folkrättslig krigsförklaring.

Men inte bara har Stefanik rätt i sin teologi. Hon har också den internationella rätten på sin sida. Tyvärr kan vi inte säga detsamma om norska nationella medier och politiker. När det internationella samfundet, representerat av Nationernas Förbunds råd, den 22 juli 1922 enigt antog ett fördrag kallat Palestinamandatet, gjordes alla dokumentets bestämmelser till gällande internationell rätt utan tidsbegränsning. Detta bekräftas även i artikel 80 i FN-stadgan.

Territoriet omfattade allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet, inklusive Judéen, Samarien, Jerusalem och Gazaremsan. Centralt för beslutet är den huvudsakliga grunden för återskapandet av Israel, vilket är det judiska folkets historiska koppling till Palestina som grund för att återställa deras nationella hemland i det landet. Med andra ord var syftet att återupprätta den judiska nationalstaten, vilket också var fallet med liknande fördrag för angränsande arabiska länder som befriats från århundraden av turkisk ockupation.

Det finns således ingen skillnad mellan det judiska folkets bibliska och dess historiska och folkrättsliga grund för återställandet av det hemland från vilket de av välkända skäl fördrevs 1800 år tidigare av en europeisk ockupationsmakt. Folkrätten sätter ingen tidsgräns för återställandet av en giltig rättslig situation som har kränkts. Detta gällde såväl för Norge 1945 som för Israel 1948. Senator Stefanik har därför fullt folkrättsligt stöd för sitt uttalande.

Norska medier är mycket angelägna om att utbilda sina kunder om något som de kallar ”illegal ockupation” och som de anser att internationell rätt förbjuder. Men det finns ingen bestämmelse i gällande internationell traktaträtt som stöder ett sådant påstående. Reglerna för krigföring och humanitär rätt förbjuder inte militär ockupation. Däremot ger den parterna tydliga regler för hur de ska uppträda mot varandra och mot berörda befolkningar under krig och ockupation.

Begreppet ”illegal ockupation” är därför en konstruktion som verkar ha skapats av media specifikt för att karaktärisera Israels närvaro i det land som man fick sin rätt till bekräftad av världssamfundet 1922. Det har ingen juridisk giltighet, men bidrar till att förvärra den latenta fientligheten mot judarna. I Norge är den nuvarande tjänstemannakåren i utrikesdepartementet särskilt ansvarig för den förvirring som råder på detta område, både i media och på politisk nivå.

Utrikesdepartementet är tillsammans med justitiedepartementet konstitutionellt ansvarigt för Norges förhållande till och efterlevnad av internationella fördrag och avtal av alla slag. De verkar ha ett finger med i den politiska glidning som vi har kunnat observera under många år när det gäller myndigheternas tilltagande politiserade förståelse och presentation av folkrättens syfte och bestämmelser. Här finns ett stort behov av en upprensning. Det faktum att detta har pågått under lång tid är ingen ursäkt.

Även i den offentliga debatten i Israel och bland landets ledare kan vi hitta missförstånd om dessa frågor. Den stora lögnen om ockupationen har uppenbarligen upprepats så många gånger att den har börjat tros, även där. Det är dock nu mer än 20 år sedan de israeliska myndigheterna genom den så kallade Levi-rapporten från 2012 konstaterade att ”… de klassiska bestämmelserna om ”ockupation”, såsom de anges i internationella konventioner, inte kan anses vara tillämpliga på … Israels närvaro i Judéen och Samarien.” Detta är det grundläggande rättsliga faktumet i fallet, som de norska myndigheterna har misslyckats med att erkänna.

Israels obestridliga rätt till landskapen Judéen och Samarien kan också enkelt illustreras av den rättsakt som ligger till grund för statens återupprättande 1948. När det judiska folkets valda representanter samlades i Tel Aviv den 14 maj 1948 och antog det judiska folkets självständighetsförklaring, gjorde de det i det judiska folkets namn. När de valda företrädarna för det judiska folket samlades i Tel Aviv den 14 maj 1948 och antog den deklaration som har kommit att kallas ”självständighetsförklaringen”, hade den judiska befolkningen i landet kontroll över hela det område som utgjorde Nationernas förbunds mandatområde för Palestina, väster om Jordanfloden. Det finns dock en missuppfattning om att det som lästes och antogs faktiskt var en självständighetsförklaring. Palestina var aldrig en brittisk koloni som de amerikanska staterna hade varit, och vid midnatt den 14 maj 1948 fanns det inte längre någon för judarna att göra sig självständiga från.

Deklarationen var därför en självständighets- och suveränitetsförklaring antagen av valda representanter för det judiska folket över landet Israel som det existerade vid den tidpunkten. Denna rättshandling har en tydlig likhet med antagandet av den norska konstitutionen vid Eidsvoll 1814. Även detta var en suveränitetsförklaring som återställde det självständiga kungariket Norge.

Det faktum att delar av Israel angreps, erövrades och ockuperades av grannstater under de följande dagarna förändrar inte på något sätt det judiska folkets rätt till suveränitet över hela landet, inklusive de delar som befriades från utländsk ockupation i juni 1967. Enligt internationell rätt finns det därför inget behov för de israeliska myndigheterna att ”annektera” Judéen, Samarien, östra Jerusalem och Gazaremsan. Dessutom ligger dessa områden för närvarande inom Israels internationellt erkända statsgränser (en statsgräns är internationellt erkänd när gränsavtalet är rättsligt bindande på båda sidor om den).

Det som återstår, vad Israel beträffar, är att slutligen fastställa dessa områdens status inom Israels eget rättssystem. Med undantag för östra Jerusalem har de israeliska myndigheterna skjutit upp denna fråga i avvaktan på ett utlovat avtal med ledningen för den arabiska befolkningen i områdena om inrättande av lokalt självstyre för den arabisktalande delen av befolkningen. Sådant självstyre kan krävas av denna befolkning med hänvisning till bestämmelser i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Ett sådant självstyre förutsätter dock inte att det förverkligas genom en statsbildning. Det samiska folkets självstyre i Norge är ett exempel på detta.

Idag känner vi till historien om det i stort sett misslyckade försöket att etablera lokalt självstyre för det palestinsk-arabiska folket genom Osloavtalen. Som konstaterats hade Osloavtalen inte som uttalat mål att etablera en palestinsk stat inom Israels gränser. Detta borde ha betonats i avtalens syfte. Idag, efter mer än 30 år och ett närmast konstant terrorkrig mot det israeliska civilsamhället från de ledande palestinska organisationerna, måste man dra den slutliga slutsatsen att lokalt självstyre inte alls var syftet med avtalen på den palestinska sidan.

Det finns därför inte längre någon rimlig anledning att upprätthålla en sådan möjlighet inom Israels gränser. Tvåstatslösningen skapades faktiskt av de brittiska myndigheterna när de 1921 separerade den östra delen av mandatområdet och skapade det arabiska emiratet Transjordanien. Detta är en lösning som också favoriseras av lokalbefolkningen i Jordanien och som kommer att lätta på det intensiva internationella tryck som skapas mot den judiska staten Israel genom terrorism som västvärlden inte har det politiska modet att hjälpa till att bekämpa.