Efter att den norska regeringen satte den fria marknaden åt sidan och tog över näringslivsutvecklingen i Norge genom grön klimatpolitik har Norge upplevt en massiv offentlig utgiftsökning för att återindustrialisera landet – som samma globalister avindustrialiserade på 1980- och 90-talen. Det ”gröna industriella uppsvinget” och kommersialiseringen av vår vattenkraft för att göra Norge till ”Europas batteri” har skapat ett enhälligt rop om att ”Norge behöver mer kraft snabbt”. Detta är varken sant eller framgångsrikt.

Tittar man på siffrorna var 2024 ett bottenår för ny kraftproduktion i Norge. Trots mycket flum, festtal och ”stora visioner och ambitiösa mål” sker nästan ingen ny kraftproduktion. Støre har ärvt denna nya kraftpolitik från Erna Solbergs regering, som i sin tur har ärvt den från Angela Merkel i Tyskland, för att lösa den elpriskris som politikerna själva har skapat. Om vi ska klara våra klimatmål behöver vi förmodligen mycket ny kraft – men hittills är det ett misslyckande i alla riktningar.

Klimatmålen är varken uppnåeliga eller viktiga

Som jag har dokumenterat sedan 2015 är de självpåtagna klimatmålen tekniskt, matematiskt och ekonomiskt omöjliga att uppnå, men det har inte hindrat Støre från att okritiskt springa med stafettpinnen från Erna Solberg, eftersom Høyre och Arbeiderpartiet faktiskt är ett och samma globalistiska parti som arbetar för EU. Tvångstänkande har blivit den nya oljan, och hela den norska offentliga sektorn är besatt av dessa meningslösa klimatmål, som också är lagstadgade.

2023 efterlyste NHO:s vd Ole Erik Almlid ett «kraftlyft» för att säkerställa billig el, klimatåtgärder och ny industri, som om det är NHO:s uppgift att vara en miljöorganisation och driva klimatpolitik åt myndigheterna. Det är en oroande sammanblandning av roller. Han uttryckte sin frustration till E24 så tidigt som 2023:

”I verkligheten har vi bara ett år på oss. Projekt som inte ligger på bordet under det här året kommer inte att vara på plats 2030. Det är en dramatisk situation.

Som vanligt glömde journalisten att fråga varför panik och brådska plötsligt har blivit den bästa styrmodellen för ett samhälle, varför de politiska klimatmålen är så viktiga för NHO och Almlid och var dramatiken egentligen ligger i detta? Klimatmålen är självförvållade, meningslösa och ouppnåeliga och kommer därför aldrig att uppnås, oavsett hur mycket pengar som slösas på tvångstänkande.

När vi till slut når 2030 måste alla ändå släppa farsen och erkänna att målen inte har nåtts, och vad händer då? Absolut ingenting. Ingen kommer att märka av konsekvenserna, och därför måste EU snart betala fler klimatforskare för att hitta data som visar att vi fortfarande har tid till 2040. För det är vad klimatforskare har gjort sedan 1990. Det finns alltid nya ”tipping points” för att hålla pengakvarnen igång.

Panicky-politiker tror att resolutioner är detsamma som framgång

Siffrorna visar att det trots många stora ord och frikostig användning av offentliga medel planeras och byggs mindre kraft i Norge än på många decennier, enligt E24, som har hämtat siffrorna från NVE. ”Det är synd, och det kommer att kosta oss mycket”, säger Almlid från NHO, innan han hävdar att Norge går miste om möjligheter – som att bygga upp Mo Industripark i Mo i Rana. Det är ju där FREYR har visat vägen till lysande framgångar, eller hur? Men alla misslyckanden sopas under mattan, för det är bara ”visioner och ambitiösa mål” som räknas. Speciellt i Mo i Rana:

Trots att alla siffror och experiment visar på vansinnet med koldioxidlagring sägs det behövas 6,5 terawattimmar (TWh) fram till 2030 för att skapa en anläggning för avskiljning av koldioxid vid Elkem Rana. Ferroglobe Manganese Steelmaker Celsa vill köra en ugn med vätgas och konkurrera med LKAB i Sverige (som inte heller kan sälja sitt stål), och SMA Mineral har planer på en ny och utsläppsfri kalkfabrik – som om inte problemen med Gyproc och deras klimatgipsskivor vore varningstecken nog. Allt detta kommer att gå med förlust, misslyckas och sakna kunder, eftersom det inte finns något försök att skapa produkter av bättre kvalitet baserat på fri konkurrens. Man försöker bygga upp en industri som skapar produkter som är exakt likadana som andra produkter, men som kostar mer för att de har ett metavärde som består i att de teoretiskt släpper ut mindre CO2 i produktionsprocessen. Det är knappast en genialisk affärsstrategi när alla aktörer vill sänka sina kostnader.

Fel lösning på ett problem som egentligen inte finns

Det mesta av detta kommer förmodligen att vara lika orealistiskt som biodiesel från granbarr och batterifabriken i Mo i Rana – båda för att finansiärerna egentligen bara vill skörda klimatsubventioner innan de avbryter projekten. Därför är den enorma expansionen av ”grön industri” en önskedröm, vilket gör behovet av att fördubbla den norska energiförsörjningen onödigt. Dessutom är det omöjligt, eftersom regeringen har valt fel lösning: Utbyggnaden av ny kraft i Norge bygger på att följa Tysklands politik, som skapar allt större energiproblem i Europa:

Icke-förnybara, instabila, ineffektiva, kortlivade och dyra vindkraftverk och solpaneler från Kina påstås ge oss ett överflöd av billig kraft, men det är inte sant. Dessa ”gröna” lösningar underpresterar och skapar elbrist ju mer man bygger, eftersom de inte kan leverera kontrollerbar, billig el på kommando 24/7. Att bygga mer vattenkraft eller gaskraft skulle vara det enda logiska och naturliga att göra i ett land som svämmar över av vatten och gas – och varför inte? Om Tyskland kan bygga nya gaseldade kraftverk, så kan vi också Men det är politiskt omöjligt och inte önskvärt.

Profitörerna kontrollerar politikerna som kontrollerar Norge

Norsk energipolitik drivs tyvärr inte längre av ansvar, försiktighet, fakta eller resultat, som jag påpekade 2018. Den drivs av klimatpanik, profitjakt och korruption: ”Kraftlöftet” i Norge bygger på vind och sol, just för att denna internationella industrisektor har oändligt med pengar till lobbying och smörjning, och har köpt hegemoni hos politiska aktörer i hela EU – och norska politiker bara dillar, utan att använda huvudet.

De tror på de myter som vindkraftsförsäljarna själva har skapat genom reklam och PR; att ett samhälle kan drivas av energi från vindkraftverk, trots att vindkraftsindustrin inte kan peka på ett enda småskaligt projekt som bevisar påståendena i reklamen. ”Grönt skifte” har aldrig lyckats någonstans, någonsin, i någon skala. Så okritiska och korkade har politikerna varit.

De tror också på den myt som kraft- och klimatindustrin har köpt och betalat för att de ska tro på, nämligen att Norge ”behöver mycket ny kraft” fram till 2030. I Norge grundläggs denna myt i en rapport beställd av NHO från Thema Consulting, som tog emot pengarna och lydigt tävlade med det faktum att EU-politikernas galna klimat- och industriplaner kommer att öka Norges kraftbehov med över 40 procent fram till 2030. Detta bygger på två felaktiga antaganden:

– Att Norge ska fortsätta att vara Europas batteri. Norska elkunder betalar inte för kraftutveckling för att säkra el till sig själva, de betalar för att rädda Europa från sina självförvållade energiproblem. Kort sagt, detta är ett rån, och effektbehovet är i verkligheten fiktivt, eftersom det kan elimineras över en natt.

– Att ”vi ska leva på att rädda klimatet” genom att bygga upp en enorm ”grön industri” baserad på subventioner och självbedrägeri. Detta kommer inte att lyckas, så detta effektbehov är också fiktivt. Sanningen är att Norge inte behöver ”enorma mängder ny kraft”. Vi behöver smartare politiker.

Gör era matematikläxor, kära riksdagspolitiker

Vad Norge behöver nu är nyktra politiker och samhällsaktörer med en hjärna som fungerar utan klimatpanik, utöver normal vuxen riskbedömning. Ni kan själva bedöma hur mycket av detta som finns hos Aasland när han påstår att det har avsatts områden för havsbaserad vindkraft som kan täcka elförbrukningen för 450.000 hushåll.

Sanningen är att ett vindkraftverk kan täcka elförbrukningen för exakt noll – 0 – hushåll. Hur många hushåll kan täckas om man 1000-faldigar antalet vindkraftverk? (Upp med handen den som kan räkna matematik i femte klass.) Aasland kan inte ens räkna ut detta.

NHO:s Almlid visar inte heller någon bättre insikt i den verkliga världen. Han är betydligt mer bekymrad över våra ”klimatåtaganden” än över lönsamhet och fri konkurrens. Han oroar sig för att den globala uppvärmningen är på väg åt fel håll, som om han arbetade för Zero eller Støre. Det gör han inte. Han arbetar för medlemmarna i Næringslivets Hovedorganisasjon, som han aktivt skadar med sitt nonsens.

Att leva på att rädda klimatet handlar om att producera CO2-reduktioner istället för vinster.

Grönt industriellt lyft

Baseras på idén att det viktigaste industrin kan producera är CO2-reduktioner, snarare än kvalitet till lägsta möjliga pris i konkurrens med andra länder. Det gör produktionen dyrare i varje led och på en marknad som styrs av kvalitet och pris är det en farlig strategisk blunder. Det är bara klimathysteriska politiker som tycker att detta är viktigt. Det är förstås därför de inför taxonomin, som kommer att tvinga alla företag att köpa dyrare och sämre produkter som ger mindre CO2-utsläpp.

När vd:n för Mo Industripark, Bjørn Einar Ugedal, hävdar att projekten i kön snabbt kommer att äta upp kraftöverskottet i Nordnorge och leda till att investeringar flyttas till andra länder och att Mo går miste om möjligheter, måste man undra vilken planet han befinner sig på. Har han inte lärt sig något av FREYR-katastrofen? Finns det något om Terra-skandalen 2007 som sjunker in? Väcker det inte frågor när han ser hur havsbaserad vindkraft har gått in i väggen och klimatprojekt misslyckas snabbare än de kan skapas?

I en internationell värld är det ”gröna industriella lyftet” en helt vansinnig plan. Historiskt sett är det marxistisk planekonomi. Och ekonomiskt är besattheten bakom den en orsak till medicinering. Bristen på logik, ansvarstagande och riskbedömning kommer att decimera EUs industri, till stor glädje för asiatiska lågkostnadsländer.

Sanningen är att Støre inte kommer någonstans och begår grönt industriellt självmord, med Tyskland som förebild.