Det skulle bara gå cirka tre generationer innan försöket till total utrotning av judar i Nazitysklands regi inte längre skulle räknas till judarnas och israelernas fördel i kampen för överlevnad.

Tvärtom. Västvärlden, med det pseudoliberala, globaliserande Europa i spetsen, tar hämnd för att de med rätta klandras för att ha möjliggjort och genomfört utrotningarna av judarna.

En ny pogrom hotar: förstörelsen av staten och nationen Israel som vi känner den.

Böner och omvändelse

Israel fanns på ritbordet och på kartor från 1922, men skapandet av staten Israel kom först efter Förintelsen och kriget, 1948, för att äntligen ge de överlevande judarna och israelerna en säker hamn.

Det faktum att många länder hade bidragit till utrotningen av judarna, inte minst Norge, gjorde att samvetena tyngde och det krävdes botgöring och varaktig förbättring: ett eget land kallat Israel.

Ånger idag

Samvetet är förmodligen inte riktigt lika tungt idag, mer än 80 år efter deportationen, gasningen och slakten av cirka sex miljoner judar.

Støre-regeringen, där Espen Barth Eide fungerar som Hamas skuggminister, verkar ångra Israels tillkomst och kommer nu att tillsammans med FN försöka minska Israels gränser så mycket som möjligt – kanske dela landet i två delar eller helst radera det från kartan.

Som Vestfold och Telemark

I dag täcker Israel ett område på drygt 20 000 kilometer², ett område lika stort som Telemark och Vestfold tillsammans. Antalet invånare uppskattas till 9,7 miljoner. Det bor 175 000 personer i Telemark och 253 000 i Vestfold.

Ja, det finns gott om utrymme, även i Østlandet, i några av våra ”tätbefolkade” områden.

Ap – Israels bästa vän

Norge var bland de länder som gick i spetsen för skapandet av staten Israel. I det då mäktiga och stolta Arbeiderpartiet var det inte – som de flesta tror – Einar Gerhardsen som styrde, utan Haakon Lie (1905-2009).

Inom partiet rådde det ingen tvekan om vem som bestämde, även om de flesta i pressen trodde att det var Gerhardsen. Vi fick Nato-medlemskapet inpiskat av Haakon Lie, och för att uttrycka det kort: Israelerna fick atombomben från Norge genom att man på 1950-talet levererade mängder av tungt vatten från Rjukan och Hydro. Haakon Lie låg bakom affären.

En hel del industriellt utbyte har också ägt rum, fram till den nya ”glada eran”, som började med Gro Harlem Brundtland och nu närmar sig slutet – det eviga – under Jonas Gahr Støre. Hans familj drog stor nytta av ockupationen genom det ”tyska företaget” Jøtul, som fortfarande säkrar den nuvarande statsministerns förmögenhet, för att sätta saker och ting i ett relevant perspektiv.

Många kom undan

Före krigsutbrottet bodde knappt 2 100 judar i Norge. De flesta bodde i Oslo, många i Trondheim, några i Bergen och några i städer som Skien, Tønsberg och Tromsø.

När det snart stod klart att den norska polisen var mer eller mindre hundraprocentigt lierad med de nazistiska ockupanterna, åtminstone när det gällde ledarskap och nyckelpositioner (med några hedervärda undantag, varav flera avrättades), insåg judarna och samhällena omkring dem att det var fara å färde. Många flydde till Sverige.

Halvt utrotade

När de första massarresteringarna inleddes i oktober 1942 hade cirka 600 flytt, medan cirka 1 520 återstod. Från hösten 1942 till den beryktade dagen den 26 oktober 1943 – då deportationen av judarna kulminerade med fängelsefartyget ”Donau”, fullastat med judar på väg mot en säker död – deporterades totalt 760 judar, de flesta till Auschwitz.

Bara en handfull överlevde och återvände hem. Dödssiffran uppgick till drygt hälften av de kvarvarande judarna och jämfört med antalet judar i Norge vid krigsutbrottet utrotades 40 procent. I dag bor 1 500 judar i Norge, 600 färre än före kriget, samtidigt som Norges befolkning nästan har fördubblats.

Rød gick fri

Det var norrmän som genomförde deportationerna och var ansvariga för arresteringarna, och i spetsen var Oslo-polisen, ledd av polischefen Knut Rød. Han frikändes för de judiska deportationerna efter kriget. Ett minst sagt kontroversiellt domslut, då som nu.

Quisling dömdes till döden genom arkebusering, men inte i första hand på grund av judeutrotningen. Det var landsförräderiet som vägde tyngst. Polisen å sin sida hävdade att de agerade på order av chefen för statspolisen, Karl Marthinsen. Han sköts av Oslogänget och Gunnar Sønsteby på Blindernveien den 8 februari 1945, en likvidering som många ansåg var onödig, eftersom Marthinsen skulle ha varit garanterad dödsstraff efter kriget.

Marthinsen samarbetade med polisminister Jonas Lie (författaren med samma namn var hans farfar), som i sin tur fick order från Vidkun Quisling. Quisling agerade på order från Josef Terboven, som i sin tur tog order från Adolf Hitler och hans närmaste underlydande.

När riksåklagaren Rolf Solem under landsförräderirättegången frågade Quisling om judeutrotningarna och varför han hade sett till att de genomfördes, svarade Quisling – på sitt vanliga vis: ”Inte riktigt”.

Solem var själv motståndsman, nära förknippad med Oslogänget och Gunnar Sønsteby, båda med anor från Rjukan, den plats som de facto producerade de mest framstående motståndsmännen i Norge. Tänk bara på tungvattensabotagen, som är relevanta för både Hitler och inte minst denna historia – och för judarna och Israel.

80 år senare

Måndagen markerar 80-årsdagen av befrielsen av Auschwitz.

Espen Barth Eide kommer inte att vara där; han är knappast önskvärd. Inte heller representanter från Hamas och Palestinakommittén, som hellre ser en ny pogrom än att minnas de sex miljoner judar som föll under nazistregimen. Jonas Gahr Støre och kronprins Haakon kommer att ta hand om den uppgiften.

Den norske statsministerns familjeförmögenhet kan inte glömmas bort hur länge som helst, och låt oss hoppas att den inte sipprar ut under minnet av tidernas människoslakt under vinjetten ”må det aldrig hända igen”.